Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99»
Om blott naturen lydde min befallning,
Så visst som men’skor jag beherrakat har,
En våg mig kasta skulle med sin svallning
Intill den kust, der jag min krona bar.
Millioner skulle täfla om den ära,
Att mina fanor, mina örnar bära,
Att dö for mig. Jag skulle dö för dem,
Och for mitt otacksamma Kejsarhem. —
Nej! intet af allt detta. Här jag hvilar,
Förbi mig alla hafvets böljor gå;
Min graf skall öppnas under dessa pilar,
Som sörjande med sänkta grenar stå
Vid blåa källans rand, på hvar sin sida,
Och skugga Öfver Hjeltens skugga sprida.
Som fordom, i den mörka poppellunden,
Invid Egerias källa Numa satt,
Och helig vishet drack i högsta stunden
Af mången stjernfull och högtidlig natt:
Så sitter, efter många heta öden,
Jag vid Helenas kalla källa här,
Och dricker hvad som mer än vishet är,
Och mer än jordens klot; jag dricker döden —
Välsmakande och svalkande han är.
Med hvar pokal mig Vatten-nymphen räcker,
En plåga i mitt hjertas djup hon släcker.
Sol! lys ej mer på mig. I fordna dagar
Du var mig kär, då du mig handla såg,
När jag med svärdet tydde fridens lagar,
Och väckte allt, som uti dvala låg.
För verk och handling blott har menskan ljuset:
När hennes själ blir trött och kraftfen matt,
Och hjertat af en långsam pina fruset,
Då är hon mogen för Tartarens natt.
Natt? — ltøiga natt! du natt förutan dager!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
