Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Råg uppl|nte jag då och ville betala om hösten;
Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.
Drängar och pigor föiiäto min gård, ogörlig var skatten,
Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott.
Dagen förnöttes ändå; så länge de skonade korna
Skänkte oss mjölk, nedgick barkbrödet med denna och närde.
Så skred Julen sin kos; fast tynande, höllo vi dock ut.
Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan pl ryggen,
Mötte mig främmande män i min dörr. Vän, sade den ena,
Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag har.
Häpen svarade jag: låt vara det, ärade Herre,
Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd
Lefva vi nu. Ej svarande gingo de åter i stugan,
Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg,
Togo hvad öfrigt som fanns af kläder och buro i slädan.
Gråtande satt hon i säugen på halm, min värderade hustru,
Seende på, men hon teg, och sökte att stilla allenast
Barnet, som qvidande låg vid dess barm, dygnsgammaltochhjelplost.
Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas,
Stel i min håg som tallen, då yxorna dåna vid roten.
Men då på gården jag kom, uppskattades bytet, till hälften
Skylde det icke min skuld. Vän, sade mig Fogden ånyo,
Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?
Sade, och redde sig till, med lätthet hittande korna,
Der de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder.
Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra
Stretande mot, oroliga, lemnande sorgsna sitt ställe.
Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös
Vägrade följa, förunnades mig; så foro de alla.
Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren.
Aron, min vän, så talade då min hustru i sängen,
Se dock, att något jag får, som stillar min hunger! eu mjölktår
Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.
Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med möda
Kom jag till spiltan fram. Der stod med hängande hufvud
Kon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
