Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror,
Som ett solglänsl strömfall öfver fjellen.
Men ur qvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att påse.
Och hon fremsteg raskt till Ojan Pavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjerta till hans hjerta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Ulan sade svigtande till flickan:
Anna, Anna, jag har tappat vadet,
Du må taga straxt mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag din egen.
På silfvermolnets kant satt aftonstjernan,
Från lundens skymning frågte henne tärnan
Säg, Aftonstjerna, hvad i himlen tänkes,
När första kyssen åt en älskning skänkes?
Och himlens blyga dotter hördes svara:
På jorden blickar ljusets englaskara,
Och ser sin egen sällhet speglad åter,
Blott döden vänder ögat bort och gråter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
