Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
gen, Ifren under lifvets lyckligaste ögonblick, deröfver att glädjen
är så flyktig, och lifvet sjelft en kort sommarmånad, att fröjden
är en enstaka ros på hvardagslifvets mörka grand af sorg och
bekymmer. Delta memento mon, så väl i ord som ton, är med
andra ord en uppmaning att ej låta fröjden gå till öfverdrift
och utsväfningar, att man bör lefva och njuta så, att man en
gång lugn kan dö; det är andens eviga oro, längtan till den
ørerld, hvarifrån den blef inkastad i den närvarande, som
guld-malm i en degel, att renas ocb pröfvas. Det är en glädje med
tårar i ögonen, ett solskensregn. Det idylliska elementet består
i lyriska, i få ord genom anklangens väckande i själen gjorda,
teckningar af natur- och folklif, land skåps ta flor, pastoraler,
fiskaridyller o. s. v. Näst det humoristiska elementet är detta hos
skalden det skönaste. Här är det icke rusets Bacchanter, som
svärma, icke sjelfironiserande gestalter, utan milda, naiva känslor,
som äro förmål för hans rika pensel. Nordens egna natur
och Stockholms sköna läge bar ingen -så lifligt tecknat. EiX
religiöst element synes i hans Zions Högtid, innehållande
religiösa betraktelser öfver Evangelierna. — Komiska skalder,
tecknare af folklifvet, äro äfven Hallmun (f. 1732, † 1800;
Skrifter 1837—38), i qvicka, men plumpa Comedier, som väckte
många andra att skrifva dylika (Kexel, Enwallson, som 1780—
1800 skref 70 pjecer, dels originaler, dels öfversättningar, flera
icke utan qvickhet), samt J. Wallenberg (f. 1746, pastor, †
1778), som humoristiskt skämtat i Min son påjrcdejan (1781),
grotteska målningar af sjötifvet.
B. Lidner (1759, † 1793, en utsväfvande och försupen
menniska; Skrifter, Sthlm 1837) var en stor, men sönderbruten
natur, med rik fantasi och en ända till öfvermått vek känsla,
som förföll till en vämjelig filantropism, derföre att han icke
hade någon karakter och någon hållning. Denna sjukliga känsla,
£om tog individen i försvar- mot det bela, mot Försynen, och
denna sublimitet i skildringar finner man i hans Spastara (1784),
Hk på sablhna skildringar och ett passjonligt pathos; Året (1783),
ett beskrifvande poem, fullt af imitativa tonmålningar; Yttersta
Dömen, Medea, en opera med sköna chörerm.m.— Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
