Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. I. Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I. Lyrik. I lyriken uttalar skalden i sitt eget eller
andras namn sina känslostämningar.
Lyriken använder nästan alltid versform. Men det har äfven
förekommit s. k. lyrisk prosa (t. ex. vissa känsloutgjutelser i obunden
form af 1700-talets naturifrare: Rousseau, Gessner, Thorild). Man
skulle äfven kunna beteckna en god del vältalighetsstycken såsom lyrisk
prosa.
De olika slagen af lyriska dikter kunna lämpligen
sammanfattas under tre hufvudgrupper: hänförelsens lyrik,
den omedelbara känslans lyrik och betraktelsens lyrik.
1) I hänförelsens eller lyftningens lyrik är känslan
uppåtvänd; skalden uttrycker sin hänförelse för något upphöjdt föremål,
stora, gudomliga, universella eller fosterländska idéer o. d.
a) Hymn kallas en dylik dikt, om det är en gud, en guds
handlingar eller de eviga makter, af hvilka människan känner sig
beroende, som besjungas. Man har äfven gifvit namnet hymn åt
kväden, som i samma anda prisa andra upphöjda föremål, såsom
fosterlandet o. d. Hymnens folkligaste form är psalmen.
Inom den grekiska korlyriken var Pindarus den förnämste
hymnsångaren; hvad man äger kvar af hans hymner är sånger till
segervinnarne vid nationalfesterna, i hvilka sånger äfven episka inslag
förekomma. En annan åldrig hymnform möter i Gamla testamentet (i
Jesajas sånger, i Jobs bok, Davids psalmer). Vidare må erinras om
medeltidens kyrkliga diktare, om senare tiders psalmer samt om hymner till
fosterlandet, t. ex. Talis Qvalis’ (Strandherg) »Ur svenska hjärtans djup»,
Wennerhergs »Hör oss, Svea» och »O Gud, som styrer folkens öden».
b) Ode kallades under antiken en sångbar lyrisk dikt i
allmänhet (Sapfo, Horatius). Numera förstås åter med ode en lyrisk
dikt, som besjunger stora, universella idéer, makter och personligheter.
Exempel på senare slaget: Schillers »An die Freude», Oxenstiernas
»Hoppet», Stagnelius’ »Till aftonstjärnan».
c) Med dityramb förstods ursprungligen en sång till vingudens
ära; numera begagnas detta namn vanligen för sånger, affattade i
oregelbundna strofer, hvilka flamma af stark inspiration och som
i hänförda ordalag prisa vare sig lifvets njutningar eller
öfversinnliga, himmelska intryck.
Exempel: Bellman, Tegnér (Slutet af »Svea» och »Sång till solen»),
Stagnelius (»Gläd dig, o yngling»), Nybom (»Fatta kristallen»).
2) Den omedelbara känslans lyrik: sången eller den enkla
lyriska dikten är den poetiska framställningen af en innerlig,
inåtvänd känsla eller stämning, som skalden tolkar i en enkel,
sammanträngd och lätt form, vanligen i lika byggda rytmiska strofer. Det
folkligaste namnet på sången är »visa», ett namn som i synnerhet
brukas om de sånger, hvilka vunnit vidsträckt spridning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
