- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Det nya statsskickets tid (1809--1830). Öfversikt

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809--1830.

Öfversikt.

Efter det olyckliga kriget mot Ryssland, som slöt med Finlands förlust och följdes af 1809 års statshvälfning och föreningen med Norge, börjar ett nytt skede ej blott i vår politiska historia utan ock i vår odlings häfder. Under välsignelsen af en lång fredstid -- dittills utan motsvarighet i Sveriges historia -- uppblomstrar en ny lysande kulturepok.

De rörelser, som framträdde i hela Europa efter det napoleonska väldets fall, kastade sina böljor äfven hit. Upplysningstidens läror trängdes tillbaka; inom statslif, vetenskap och litteratur inträdde en reaktion mot den föregående tiden; nya åskådningssätt gjorde sig gällande.

Nationalitetskänslan väcktes till lif i alla länder såsom en gensaga mot den franska revolutionens lära om alla människors allmänna brödraskap och framför allt dess frukt: det napoleonska försöket att bilda ett världsvälde. Det politiska återgångssträfvandet, som i utlandet företrädesvis framträdde under »den heliga alliansens» tecken, erhöll äfven här en viss motsvarighet i en reaktionär och ljusskygg politik hos en del af de makthafvande och fann målsmän inom vetenskap och litteratur (»den historiska skolan», »ultraismen»), ehuru gensagor riktades däremot från flera vägande håll.

Tidens kultur, som står i starkt beroende af den tyska nyromantiken, visar framför allt ett bakslag mot förståndsupplysningen; inom det religiösa lifvet framträder en varmare och innerligare uppfattning, inom vetenskaperna odlas med särskild förkärlek filosofien (i idealistisk riktning) och historien med dess bigrenar, och inom vitterheten blir nyromantikens häfdande af fantasiens och känslans rätt härskande, i motsats till det föregående tidsskedets förståndsdiktning.

Striden mot den äldre smaken, som ägde sina målsmän i de akademiska kretsarna, blef hos oss rätt långvarig. Den ägde sin utgångspunkt i en mera förtrolig bekantskap med den tyska litteraturen, hvilken nu alltmer aflöste den franska såsom mönster för våra skalder.

Redan vid 1700-talets midt hade i Tyskland tänkaren och skalden Lessing (död 1781) fört en strid mot franskklassiciteten, utredt skillnaden mellan de olika konstarterna och uppställt -- jämte antikens skalder -- den store engelske dramatikern Shakspere såsom mönster. Han hade sålunda beredt jordmånen för Schiller (död 1805) och Goethe (död 1832), hvilka uppdrefvo den tyska poesien till en dittills oupphunnen höjd.

Vid början af det nya århundradet hade emellertid i Tyskland, uppstått en ny skaldeskola, de s. k. nyromantikerna (Tieck, bröderna Schlegel, »Novalis» m. fl.) Såsom ideal uppställde de dels de sydromanska folkens vitterhet (Dante, Ariosto, Camõens, Calderon, Cervantes), dels Shaksperes och framför allt den tyska medeltidens diktning. På samma gång de sålunda vidgade den litterärhistoriska synkretsen, spridde nytt ljus öfver medeltiden och främjade studiet af sitt eget fosterlands äldre skaldekonst, kom flertalet af dem att lifligt sympatisera med medeltidens despotism inom stat och kyrka liksom öfver hufvud med förgångna tiders inrättningar. Deras filosofiska åskådningssätt fann sitt uttryck i Schellings system om skönheten såsom gudomens högsta uppenbarelseform. De sågo i det konstnärliga snillet en gud i sitt slag, som icke vore bunden af hvardagsmänniskornas moral. Med dessa nyromantiker såsom förebilder uppträdde redan vid tidehvarfvets början de uppsalastudenter, som med ungdomlig djärfhet och hänsynslöshet gjorde bräschen i den gamla skolans murar. Dessa den »nya skolans», de s. k. fosforisternas, främsta män voro Atterbom, Hammarsköld ochPalmblad. Dem nära stod Geijer. Af stor betydelse voro de kalendrar och tidskrifter, som fosforisterna utgåfvo.

Andra af tidens ledande män, såsom Tegnér, Wallin, intogo en mera »neutral» ställning; stundom skiftade de skarpa hugg med fosforisterna, men i sin egen alstring förete de i många afseenden frändskap med dem och röja blick för svagheterna i den äldre tidens skaldskap och bildning. Tegnér (liksom ock Ling) visar sig sålunda påverkad af den danska nyromantikens främste man, Oehlenschlæger; den ursprungligen akademiske Wallin närmar sig i sin psalmverksamhet den nya tidens åskådning. (Såsom typiskt för de s. k. »neutrernas» åskådningssätt kan framhållas Tegnérs jubeltal 1817 med dess åt båda hållen riktade anfall.)

Flera skalder, som senare framträdde, såsom Stagnelius, Erik Sjöberg (Vitalis), Nicander, visa sig vara utpräglade nyromantici, ehuru de icke inmönstrats i fosforisternas led. Så ock i eminent grad Almqvist, hvilken emellertid först under nästa skede utvecklar sin fulla egendomlighet.

En företeelse, som utan att ursprungligen vara af litterär art, dock fick litterär betydelse, var det s. k. Götiska förbundet, hvilket är en yttring af tidens sträfvan för häfdande af det folkegna. Det stiftades i Stockholm af några unga män, mest värmlänningar, hvilka ställde sig som uppgift att väcka en fosterländsk anda i samhällslif, forskning, litteratur och konst. Sin egentliga märk]ighet fick denna, ursprungligen som ett slags skämtorden bildade förening, genom årsskriften Iduna, hvilken började som antikvarisk tidskrift men sedan utvidgade sin verksamhet till historiens, filosofiens och poesiens områden. Det kunde dock i längden icke visa sig verkställbart att lägga forntidens tänkesätt och seder, om hvilka man för öfrigt delvis hade en mycket oklar och skef föreställning, till grund för modern svensk bildning.

Bland detta förbunds ledamöter, som intogo mycket olika ställning till tidens litterära stridsfrågor, märkas Geijer, Tegnér, Ling -- hvilken dref goticismen till öfverdrift -- samt folkvisesamlarne Rääf och Afzelius.

--

För den historiska forskningen var tidsriktningen särdeles gynnsam. Geijer, hans samtida och efterföljare utveckla här en betydelsefull verksamhet. Lärdomshistorien och den svenska poesiens historia börja nu ock bearbetas.

statslärans och det politiska författarskapets område märkas Hans Järta, hvars namn jämte G. J. Adlerbeths och Axel Gabr. Silverstolpes är oupplösligt förbundet med 1809 års grundlagsarbeten men som senare blef den konservativa sidans man. Inom rättsvetenskapen verkade i liberal anda den lärde och skarpsinnige J. G. Richert, själen i det lagarbete, som nu pågick och som satte frukt i nästa tidsskedes nya lagar.

På det teologiska området framträdde, utom psalmisten och vältalaren J. O. Wallin, bl. a. Samuel Ödmann och den strängt ortodoxe Henrik Schartau.

De nyare rikningarna inom filosofien företrädas, utom af den vid tidehvarfvets början bortgångne Benjamin Höijer, af N. F. Biberg, Samuel Grubbe och Geijer.


J. J. Berzelius.
Efter daguerrotyp.

Äfven inom naturvetenskaperna är en märklig lyftning att anteckna. Till frihetstidens stolta namn på naturforskningens område slöto sig nu bland annat Jöns Jakob Berzelius (död 1848), kemiens store omskapare och systematiker; den mångsidigt verksamme Karl Adolf Agardh, berömd botaniker, samt mot periodens slut botanikern Elias Fries (död 1878) och anatomen och etnologen Anders Retzius (död 1860).


The above contents can be inspected in scanned images: 121, 122, 123, 124, 125

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:22 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free