- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Katolska tiden (1200--1521). d) Poetisk litteratur

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Katolska tiden
Öfversikt
Litteratur
a) Samhällelig litteratur
b) Religiös litteratur
c) Historisk litteratur

d) Poetisk litteratur.

»Drottning Eufemias visor» kallas tre längre episka dikter på knittelvers, som behandla utländska riddarsagor ur medeltidens mest omtyckta sagokretsar. Dessa bearbetningar företogos (vid början af 1300-talet) på föranstaltande af norska drottningen Eufemia, Håkan Magnussons maka, och lämnades såsom gåfva till hennes måg, den ofvannämnde hertig Erik Magnusson. (Den handskrift vi äga kvar är emellertid från omkring 1400.)

De tre dikterna äro:

Herr Ivan Lejonriddaren, en kärleks- och äfventyrssaga knuten till den berömda medeltidsdikten om konung Artus och riddarne af det runda bordet men hvilande på en ytterst gammal österländsk folksägen om den underbara källan; den är med mycken skicklighet öfversatt till svensk vers från en norsk prosabearbetning af den utländska sagan;

Hertig Fredrik af Normandie, hvilken dikt numera endast finnes kvar i den nordiska bearbetningen men som antagligen är öfversatt från tyskan och liksom den förra upptager till behandling riddarlifvets djärfva och käcka sida;

Flores och Blanzeflor, som behandlar kärleken mellan en yngling och en flicka, hvilka ända från barnaåren älskat hvarandra och som trots skilsmässa och olyckor troget bevarat sin kärlek. Deras namn, Flores och Blanzeflor, blomma och hvitblomma, ros och lilja, antyda allegoriskt kärlek och oskuld.

Äfven af andra medeltidens berömda sagor hafva öfversättningar spridts i vårt land, fastän de flesta torde halva förkommit. Af sagan om Konung Alexander föranstaltade Bo Jonsson (Grip) en bearbetning från latinsk prosa till synnerligen god svensk knittelvers. I ett manligt språk och med liflig stil återgifvas här de ohistoriska sägner, som utspunnit sig om Alexanders af Macedonien hjältedåd.

Biskop Tomas' kväden. Tomas Simonsson (biskop i Strängnäs, rådsherre, deltagare i de politiska striderna och rådslagen under Erik af Pommern och Karl Knutsson, d. 1443) uppgifves såsom författare af trenne till vår tid bibehållna skaldestycken i en från latinska kyrkohymner lånad versform. De äro: Sången om Engelbrekt, hvari skalden med varm fosterlandskänsla och trohjärtad enkelhet besjunger denne det svenska folkets nationalhjälte och riktar en storslagen uppmaning till svensken att med mod och uthållighet strida för fosterjorden; vidare Friheten, som besjunger frihet såsom »thet betsta ting» här på jorden, ett poetiskt uttryck för unionstidens frigörelsesträfvanden, samt slutligen det allegoriska kvädet Troheten.

Biskop Tomas är den förste namngifne skald, som diktat på svenska.

Utom de latinska hymner, som diktades i vårt land -- exempelvis den af biskop Nils Hermansson författade »Rosa rorans» --, förekomma ock enstaka svenska psalmer, bland dem den ursprungliga förebilden till n:r 424 i vår psalmbok (Then signade dagh).

--

»Folkvisor.» En del af våra folkvisor leda sitt ursprung från medeltiden, ehuru vi i allmänhet endast känna dem i vida senare uppteckningar, vanligen i den form, hvari de bevarats genom muntlig tradition hos folket (häraf namnet). De äro dock icke, annat än i undantagsfall, diktade af män ur folkets bredare lager utan af personer ur mera bildade kretsar eller ock af vandrande sångare, »lekare», som föredrogo dem vid riddersmännens fester eller borgarnes gillen. Under tidernas lopp hafva de utbredt sig allt vidare och slutligen stannat kvar hos allmogen.

Folkvisorna äro till sitt ursprung icke säreget svenska. De nordiska folkvisorna, af hvilka de danska äro de talrikaste, äro sinsemellan nära besläktade. Ofta äro de samfälldt germanska; resande sångare förde dem från land till land. Rörande folkvisornas tillkomsttid äro meningarna delade. Man var förr benägen att förlägga dem för långt tillbaka i tiden; numera anser man de äldsta svenska visorna härröra från 1300-talets början eller 1200-talets slut, hvarefter folkvisdiktandet pågått under medeltidens två sista århundraden och reformationstiden, från hvilken törhända de flesta folkvisor härröra. (En del såsom urgamla ansedda visor äro tillkomna under vida senare tid men hållna i afsiktligt ålderdomligt språk. Detta är fallet t. ex. med Eriksvisan.)

Innehållet är ofta episkt -- det är vanligen en berättelse, som meddelas --, men formen är lyrisk, d. v. s. visan är afdelad i strofer och ledsagas af melodi. (De flesta folkvisorna tillhöra alltså ballad- och romansdikten.) Framställningssättet är kraftfullt och gripande, berättelsen får ofta lif af yttranden i samtalsform. Stilen är okonstlad och enkel, skildringen gärna afbruten och språngartad; beskrifningen sker i raska drag men utan djupare själsmålning. Åtskilliga af visorna äro af gladare art, men genom flertalet af de nordiska folkvisorna tonar en vemodig stämning, som äfven återgifves af den musik, med hvilken de vuxit samman. Versformen är byggd på accenten men är ofta oregelbunden; versraderna förbindas med slutrim. Nästan alla folkvisor hafva s. k. »omkväde», en versrad som återkommer i slutet och någon gång äfven i midten af hvarje strof och som, utan egentlig förbindelse med berättelsens utveckling, upprepar visans grundstämning.

Folkvisan var oftast förenad med en lugn och stillsam dans, besläktad med vissa våra folklekar.

De ämnen, folkvisorna besjunga, äro ganska omväxlande. Några visor äro naturmytiska, d. ä. röra sig kring naturgudomligheter och deras förhållande till människan. Sådana äro de sånger, i hvilka näcken, bergkonungen, älfvor, skogsrån o. d. förekomma, t. ex. visan om Grefvens döttrar vid Elfvabolid (»Där bodde en grefve vid Elfvabolid») eller Den bergtagna (»Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå»). Andra visor (»kämpavisorna») tälja om det gamla kämpalifvet och beröra ämnen, som äro besläktade med de gamla sagokretsarnas, t. ex. visorna om Tor af Hafsgård, om Didrik af Bern, om Olger Danskes strid med Burman, om Habor och Signill. Åter andra besjunga riddarlifvet med dess hufvuddrag: kärleken, tapperheten och fromheten. Hit höra exempelvis Kung Vallemo, Klosterrofvet, Hertig Fröjdenborg och fröken Adelin (typisk för besjungandet af troheten), Sven i Rosengård, o. a. I en del visor spelar tonen öfver på legendens område (t. ex. Dufvans sång på liljekvist). Af särskildt intresse äro de visor, som hugfästa någon historisk tilldragelse eller besjunga någon historiskt känd personlighet (t. ex. Tord Bondes mord). Man får dock vara försiktig med att på grund af historiska namn bestämma en visas tillkomsttid, ty visan kan hafva öfverförts på någon historisk personlighet med samma eller liknande namn som visans hjälte. Genom folkvisornas förebild hafva en del ålderdomliga språkformer och uttryckssätt bevarats äfven i nyare tiders skaldespråk.

Äfven en del folksagor och folksägner torde leda sitt ursprung från medeltiden. Många bland dem behandla ämnen, som äro samfälldt europeiska men som hos oss iklädt sig en folkegen dräkt, andra äro knutna vid någon viss, känd person eller vid något bestämdt ställe.

Sverige har tvifvelsutan haft ett kyrkligt drama under medeltiden, af hvilket dock alla spår äro så godt som bortsopade.


The above contents can be inspected in scanned images: 24, 25, 26, 27

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/24.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free