(1521--1611)
Det är olika strömningar, som med reformationstiden bryta in i Sveriges kultur, dels, och framför allt, den religiösa reformationen, dels också vida svagare böljslag från renässansens och humanismens rörelser på vetenskapens och konstens områden. Med renässansen, som alltifrån 1300-talet blomstrat i Italien, förstår man den världsåskådning, som väckts till lif genom studiet af antikens konst och vetenskap. Renässansen betecknar en pånyttfödelse af det mänskliga och individuella, som kufvats under medeltiden, den betecknar afkastande af skolastikens bojor och andlig frigörelse inom samhällslif, samhällssed, konst och vetenskap. Humanismen, som utgår ur renässansen och närmast betecknar den sida af denna, som var riktad på de klassiska studiernas återupplifvande, fann utmärkta målsmän såväl i Italien som i Tyskland, Holland och England. Den erhöll icke blott vetenskaplig utan ock samhällelig betydelse genom de människovänliga idéer, för hvilka den gjorde sig till tolk.
I vissa afseenden voro den lärda humanismen och den folkliga reformationen besläktade - Luther tillämpar ju individualitetsgrundsatsen på det religiösa lifvet - i andra afseenden åtskilda. I Sverige löpa båda strömningarna jämsides, men reformationens inflytande är vida öfvervägande och behärskar hos oss 1500-talet och förra hälften af 1600-talet.
Till en början verkade icke Gustaf Vasas reformationsrörelse främjande för bildningen. Tvärtom; i sitt arbete för att krossa kyrkans makt och indraga dess rikedomar förstörde konungen äfven många af de bildningshärdar, som lefde i dess skydd, och sörjde icke för deras ersättande med nya. De åtgärder, som under hans regeringstid vidtogos till undervisningens höjande, skedde hufvudsakligen på brödernas Petris initiativ. Under Gustafs tre söner, som alla voro bildade renässanspersonligheter, uppmärksammades den lärda odlingen vida mera. Redan under Erik och Johan upptogs arbetet för en inhemsk högskola, och 1595 - två år efter Uppsala möte - återupprättades Uppsala universitet såsom en protestantisk högskola. Af betydelse äro 1571 och 1595 års skolordningar. Såsom framstående främjare af undervisningsväsendet i slutet af 1500- och början af 1600-talet märkas Laurentius Paulinus (professor i Uppsala, biskop i Strängnäs, ärkebiskop, död 1646) och Johannes Rudbeckius (professor i Uppsala, biskop i Västerås, död 1646), som båda verkade äfven under Gustaf Adolfs tidehvarf, hvilket utgör den svenska reformationstidens fullbordan.
Märkas må i öfrigt, hurusom religionsförändringen väsentligen bidrog att förbereda en svensk odling, genom frigörelsen från påfvedömet, genom gudstjänstens hållande på modersmålet, genom arbete för folkundervisningen; härtill medverkade ock boktryckerikonstens utbredande i Sverige. (År 1483 trycktes den första boken i vårt land.)
Under detta tidsskede är inflytandet från Tyskland bestämmande för hela vårt andliga lif, ej blott det religiösa. Äfven renässansens och humanismens idéer nådde hit öfver Tyskland. Tidens lyrik bestod af psalmer samt »folkvisor» och andra världsliga visor; de berättande dikterna utgöras af några andefattiga rimkrönikor samt öfversättningar från Tysklands folkböcker; dessutom förekomma flera rent didaktiska poem; dramat var ett »skoldrama», d. v. s. utgjorde medel för skolundervisningen; till en början behandlade det endast bibliska ämnen men upptog sedan äfven ämnen ur sägnen och historien. Latinsk poesi odlades såsom språköfning.
Den vetenskapliga litteraturen var öfvervägande teologisk, i synnerhet under 1500-talets strider på detta område (Olaus Petri, »reformationens grundläggare»; Laurentius Petri, »ortodoxiens grundläggare»; Laurentius Andreæ; Laurentius Petri Gothus; Abraham Angermannus, Olaus Martini); dessutom historisk: Olaus Petri, Peder Svart, Erik Göransson Tegel, hvilka skrefvo på svenska, samt bröderna Johannes och Olaus Magnus och Johannes Messenius, som begagnade latinet; vidare statsvetenskapligt politisk (Erik Sparre; Laurentius Paulinus).
I språket visar sig å ena sidan - företrädesvis i
kanslispråket - fasthållande och befordrande af »unionssvenskan», d.
v. s. det af danskan starkt påverkade språk, som användes i en stor
del af unionstidens litteratur; å andra sidan, i bibelöfversättningen
med flera skrifter, utrensning af danska ord och försök att
återupplifva fornsvenska uttryck och böjningsformer. För öfrigt vinna
nu högtyska och romanska ord alltmera insteg i språket.
Bibelöfversättningen, såväl som reformatorernas öfriga skrifter, äger
förtjänsten af stor reda och själfständighet i språkets behandling.
Bruket af flera nu gällande skriftecken (t. ex. å) stadgas under denna
tid, men rättstafningen företer under detta och nästa tidehvarf
alltjämt stor regellöshet.
