- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Inledning. I. Lyrik

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Inledning.

I. Lyrik.

I lyriken uttalar skalden i sitt eget eller andras namn sina känslostämningar.

Lyriken använder nästan alltid versform. Men det har äfven förekommit s. k. lyrisk prosa (t. ex. vissa känsloutgjutelser i obunden form af 1700-talets naturifrare: Rousseau, Gessner, Thorild). Man skulle äfven kunna beteckna en god del vältalighetsstycken såsom lyrisk prosa.

De olika slagen af lyriska dikter kunna lämpligen sammanfattas under tre hufvudgrupper: hänförelsens lyrik, den omedelbara känslans lyrik och betraktelsens lyrik.

1) I hänförelsens eller lyftningens lyrik är känslan uppåtvänd; skalden uttrycker sin hänförelse för något upphöjdt föremål, stora, gudomliga, universella eller fosterländska idéer o. d.

a) Hymn kallas en dylik dikt, om det är en gud, en guds handlingar eller de eviga makter, af hvilka människan känner sig beroende, som besjungas. Man har äfven gifvit namnet hymn åt kväden, som i samma anda prisa andra upphöjda föremål, såsom fosterlandet o. d. Hymnens folkligaste form är psalmen.

Inom den grekiska korlyriken var Pindarus den förnämste hymnsångaren; hvad man äger kvar af hans hymner är sånger till segervinnarne vid nationalfesterna, i hvilka sånger äfven episka inslag förekomma. En annan åldrig hymnform möter i Gamla testamentet (i Jesajas sånger, i Jobs bok, Davids psalmer). Vidare må erinras om medeltidens kyrkliga diktare, om senare tiders psalmer samt om hymner till fosterlandet, t. ex. Talis Qvalis' (Strandberg) »Ur svenska hjärtans djup», Wennerbergs »Hör oss, Svea» och »O Gud, som styrer folkens öden».

b) Ode kallades under antiken en sångbar lyrisk dikt i allmänhet (Sapfo, Horatius). Numera förstås åter med ode en lyrisk dikt, som besjunger stora, universella idéer, makter och personligheter.

Exempel på senare slaget: Schillers »An die Freude», Oxenstiernas »Hoppet», Stagnelius' »Till aftonstjärnan».

c) Med dityramb förstods ursprungligen en sång till vingudens ära; numera begagnas detta namn vanligen för sånger, affattade i oregelbundna strofer, hvilka flamma af stark inspiration och som i hänförda ordalag prisa vare sig lifvets njutningar eller öfversinnliga, himmelska intryck.

Exempel: Bellman, Tegnér (Slutet af »Svea» och »Sång till solen»), Stagnelius (»Gläd dig, o yngling»), Nybom (»Fatta kristallen»).

2) Den omedelbara känslans lyrik: sången eller den enkla lyriska dikten är den poetiska framställningen af en innerlig, inåtvänd känsla eller stämning, som skalden tolkar i en enkel, sammanträngd och lätt form, vanligen i lika byggda rytmiska strofer. Det folkligaste namnet på sången är »visa», ett namn som i synnerhet brukas om de sånger, hvilka vunnit vidsträckt spridning och tillägnats af vida kretsar. Sångens ämnen äro af mångfaldiga slag. Den besjunger fäderneslandet, kärleken, naturen, lifvet, döden, sällskapsglädjen, drufvan, olika yrkesfröjder o. s. v.

Inom alla länders litteratur förekommer en rikedom af exempel på detta diktslag. Bland världslitteraturens största skalder inom den omedelbara känslans lyrik må nämnas Robert Burns, Goethe, Heine, Victor Hugo; bland nordiska diktare företrädesvis: Franzén, Atterbom, Runeberg, Snoilsky, Fröding; Kristian Winther, Björnson, Drachmann.

3) Betraktelsens lyrik: »tankepoesien». Här gifver reflexionen öfver den känsla, som fyller skalden, sin prägel åt dikten, som framställer poetiska tankar i en kedja af sammanhängande bilder.

Till denna grupp hör främst elegien. Med elegi förstods ursprungligen (i Grekland) en betraktande dikt i allmänhet, under det att man numera härmed avser en klagodikt, i hvilken uttryckes en mild, vemodsfull stämning, född af saknad eller längtan efter något för sångaren dyrbart föremål.

Exempel: Stagnelius, Malmström (»Angelika»), Edvard Bäckström.

Till elegien sluter sig »epigrammet» i antik mening, en sinnrik skrift utan den satiriska udd, som kännetecknar det moderna epigrammet (se sid. 9). Vidare räknas till betraktelsens lyrik en stor del moderna reflexionsdikter (»tankelyrik»), allvarliga festsånger m. m. En del af dessa har mer eller mindre lärodiktande syfte (se sid. 9).

Exempel: Schiller, Byron: Wallin (»Dödens ängel»), Tegnér (»Sången», »Det eviga», »Fridsröster»), Stagnelius, Viktor Rydberg, Snoilsky, Wirsén, Heidenstam.

Till betraktelsens lyrik höra också vissa, ursprungligen sydromanska diktformer (sonett, canzone o. d.), i hvilka hänsynen till det rent formella spelar en väsentlig roll och i viss mån återverkar på innehållets art samt gör dikten mera reflekterad, mindre omedelbar.

Sonettskalder: Atterbom, Nicander, Böttiger, Snoilsky.

--

På öfvergången från lyrik till epik står såsom mellanformer: romansen och balladen, korta berättande dikter, som framträda i lyrisk, sångartad form och äro genomdränkta af lyrisk stämning.

Benämningarna romans och ballad brukas ofta om hvarandra, så att gränsen är sväfvande.

Flertalet folkvisor äro romanser eller ballader; af nyare skalder, som upptagit romans- och balladformen, märkas: Goethe (»Erlkönig» och »König von Thule»), Heine (»Lorelei»), Uhland (»Des Sängers Fluch»); Geijer (»Kolargossen», »Vikingen»), Tegnér (vissa af Fritiofsromanserna), Afzelius (»Näckens polska»), Stagnelius (»Näcken», »Fiskaren» m. fl.), Malmström (»Hvi suckar det så tungt uti skogen?») m. fl.

--

II. Epik
III. Dramatiken


The above contents can be inspected in scanned images: 3, 4, 5

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free