- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Stormaktstidehvarfvet (1611--1718). Öfversikt

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Stormaktstidehvarfvet

(1611-1718)

Öfversikt

Detta tidehvarf bildar i flera afseenden fortsättningen och fullbordandet af den föregående nydaningstiden; särskildt utgöra Gustaf Adolfs tid och Kristinas förmyndarregering i kulturellt afseende ett öfvergångsskede. Men efter trettioåriga krigets slut bryter en ny europeisk kulturström in och blir härskande under Kristinas egen regering och det karolinska tidehvarfvet, tack vare den beröring med utländska förhållanden, som krigen hade i sitt följe och som skönjes i samhällssed, litteratur och konst. Reformationstidens andliga intressen hade varit nästan uteslutande religiösa; nu göra sig vid sidan häraf äfven andra gällande, och renässansen, som förut icke lämnat synnerligen djupa spår i svensk odling, behärskar i sitt sista skede - senrenässansen - sjuttonde århundradets kultur.

Gustaf Adolf förde icke blott fosterlandets yttre välde till en oväntad storhet, äfven den svenska bildningen tog under hans tid stolta steg framåt. Den grund, som lagts af Paulinus och Rudbeckius i skolbildningen, satte frukt, och konungen själf uppfattade med samma säkerhet kulturens kraf som statslifvets och krigskonstens. Han var den högre undervisningens egentlige nyskapare. Under detta tidehvarf befästes och utvecklades Uppsala universitet, och nya högskolor upprättades i Dorpat (1632), Åbo (1640) och Lund (1668), liksom gymnasier nyinrättades och förbättrades, i det de reala vetenskaperna började tillkämpa sig ett rum vid sidan af de för prästbildningen afsedda läroämnena.

Äfven folkbildningen höjdes, enkannerligen under Karl XI:s tid; från medlet af 1600-talet uppstodo flerstädes sockenskolor. Allmogens egentliga lärare och undervisare voro emellertid prästerna genom sina predikningar, hvilkas verkan - vid sidan af den religiösa uppbyggelsen - torde motsvarat den folkliga läsningens i våra dagar. Man hade för öfrigt mycken vidskepelse och okunnighet att utrota. Att vantron äfven var spridd bland de högre klasserna, därom vittna häxprocesserna, denna sorgliga fläck på tidehvarfvets kultur, en andlig farsot som rasade öfver Europa. I skarp motsats till denna vantro stod den omfattande men stundom urartade bildning, som under den konst- och vetenskapsälskande Kristina funnit inträde vid hofvet. Utom en del mindre betydande personligheter vistades här under hennes tid också sådana den tidens stormän som den nyare filosofiens grundläggare, fransmannen Cartesius (Descartes) och den store holländske rättsläraren Hugo Grotius. På den svenska bildningen i dess helhet utöfvade väl icke dessa vetenskapsmäns blotta härvaro något egentligt inflytande, men andra utlänningar, hvilka längre tid stannade i landet, ingrepo icke oväsentligt i den svenska odlingen. Äfven Karl XI och Karl XII intresserade sig för vetenskapens främjande.

Konst och vetenskap funno ock uppmuntran från aristokratien, hvars intresse härför ökats under beröringen med utlandets furstar och herrar; såsom oförgätliga beskyddare af vetenskap, vitterhet och sköna konster stå män som Axel Oxenstierna, Johan Skytte, Per Brahe, Magnus Gabriel de la Gardie, Erik Lindschiöld (den sistnämnde själf en skicklig vitterhetsidkare).

Enväldet satte naturligtvis sin prägel på stats- och kyrkolära och lade i flera afseenden band på ordets frihet. Den religiösa ifvern, som under reformationstiden varit så brinnande, hade nu stelnat, och de maktägande intresserade sig mera för enhet i bekännelsen, hvarifrån afvikelser strängt straffades, än för religiöst lif, hvadan ock mot slutet af tidehvarfvet en pietistisk rörelse framträdde såsom ett bakslag.

Tidehvarfvets vetenskapliga litteratur stod mycket i beroende af andra länders och begagnade öfvervägande latinet såsom uttrycksmedel. Dock skönjes en afgjordt fosterländsk riktning inom flera vetenskapsgrenar, framför allt forn- och språkforskning.

Inom häfdateckningen kan man anteckna två riktningar. Den ena är den officiella rikshistoriegrafien för nyare tider, som förnämligast odlas af hitkallade utlänningar, bland hvilka den berömde rättsfilosofen Pufendorf. Den andra sysselsatte sig mest med skildringen af äldre tider och med fornkunskap. Här lät man sig dock ofta ledas af irrbloss och af åtrån att gifva fäderneslandet så höga anor som möjligt. Mycket i och för sig aktningsbjudande arbete ägnades åt denna patriotiska dröm, men för det fantastiska åsidosattes icke helt och hållet det faktiska. Johan Bure gaf stöten till den ifriga verksamheten och följdes af Verelius, Schefferus, Peringskiöld samt den mera nyktert forskande Hadorph, genom hvilkas nit bland annat isländska sagor öfversattes, runminnesmärken upptecknades, gamla urkunder utgåfvos. Olof Rudbeck den äldre nedlade ock stor lärdom på detta område och framställde de djärfvaste hugskott om vår urgamla odling i sin »Atlantika».

Inom lagfarenheten gåfvos ytterst värdefulla bidrag till kännedomen om vår gamla rättshistoria af tidens största vetenskapliga förmåga, Johan Stiernhöök, »den svenska laghistoriens fader», som tillika framhållit de verkligt säkra källorna till svensk fornhistoria och utmönstrat de osäkra. Viktiga förarbeten gjordes till nästa tidsskedes stora lagverk, och under denna tid utarbetades och stadfästes den ännu gällande kyrkolagen (1686).

Studiet af de klassiska språken drefs med mycken flit.

Vid sidan af det teologiska studiet tager äfven det filosofiska mera fart vid universiteten, framkalladt af den store Cartesius' epokgörande skriftställeri. Icke utan strid fann denna filosofi inträde hos oss, och från Uppsala universitet hördes klagomål, då ett par professorer började lära densamma. Saken vardt slutligen föremål för ett kungligt beslut af år 1689, hvari, med förbehållande af helgd för statskyrkans lära, »efterlåtes filosofiens fria bruk och öfning, sanningen med goda skäl och experimenter att utleta och styrka, samt alla lofliga vetenskaper att föröka», ett uttalande af tankefrihet åtminstone i grundsats.

Naturvetenskaperna började nu äfven odlas. Bland de mera framstående namnen äro Olof Rudbeck och hans inom zoologien arbetande, likanämnde son, läkaren Urban Hjärne samt mekanikern Kristoffer Polhem.

Inom poesien beteckna de första årtiondena en öfvergångstid, under hvilken dels de gamla strömningarna fortfara, dels väg brytes för de nya poetiska riktningar, som från Kristinas dagar och under den karolinska tiden blifva härskande. Den främste mannen på detta område är Georg Stiernhielm, som genomför nya metriska grundsatser, i det han bland annat söker lämpa det antika formgrundlaget för svenskt språk och lär - såsom han själf sagt - »sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Det är, kan man säga, konstpoesiens gensaga mot enbar naturdikt, som nu gör sig gällande, en reaktion mot den forna formlösheten, som dock stundom urartade på inspirationens bekostnad. Poesien odlas flitigt för världsliga och andliga syften under brottning med det språkliga materialet. I rent poetiskt afseende lider tidens diktning i allmänhet af brist på originalitet, och under denna eljest så ursvenska tid står skaldekonsten i det mest afgjorda beroende af utlandets litterära alstring, närmast Tysklands och Hollands men äfven Italiens och Frankrikes. Det sistnämnda landets klassicism börjar mot tidehvarfvets slut göra sig gällande för att under nästa skede blifva härskande.

Dramatiken leddes under denna tid i skilda spår; dels fortsattes skoldramat, dels uppfördes vid hofvet s. k. »baletter», ett slags dramatiska upptåg (rimmade sångspel med dans, musik och präktiga dekorationer), hvilka nu voro mycket på modet. I uppsalastudenters dramatik mot slutet af 1600-talet märkas spår af den franska tragedien.

Äfven under denna tid sprides alltjämt såsom folkböcker en stor del af den utländska förströelselitteraturen (sagor, noveller o. d.), däribland »Griselda», »Amor och Psyke», »Jungfrun i glasberget» o. a., som förblifvit en kär folkläsning ända till våra dagar.

Hvad språket vidkommer, led det under hela denna period af den barbariska oseden att inblanda ord ur latinet och franskan, så att - som Rudbeck skref - »när somliga hafva lärt åtskilliga språk och skola skrifva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en pickelhärings (narrs) dräkt eller tiggares, hvilken hafver sammanlappat sina kläder af alla de slags lappar han funnit på gatorna». Stiernhielm och andra af de mera framstående skriftställarne ifrade för språkets rensning och för införande af ord ur fornspråket och allmogemålen, ja, Stiernhielm vågade till och med dana nya ord af förutvarande friska stammar; men deras bemödanden kröntes endast delvis med framgång. På språklärans och ordbokens områden utfördes flera arbeten. I rättstafningsfrågan fördes ifriga strider. Skriftspråkets böjning och stafningssätt undergingo förändring, syftande till sötrre enhet och motsvarighet med talspråket. Den å nyo öfversedda bibelöfversättningen (»Karl XII:s bibel» af 1703) är äfven i språkligt afseende af betydelse. Den är »fornspråkets sista gränsmärke».


The above contents can be inspected in scanned images: 37, 38, 39, 40, 41, 42

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/37.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free