P. D. A. Atterbom.
Samtida litografi.
Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Fosforisterna och deras strid mot Akademien
Främst både som skald och prosatör bland »nya skolans män» stod
(född 1790, död 1855); vid sidan af Tegnér tidens främste diktare, ehuru han icke blef så populär som denne. Redan hans ungdomsdiktning äger stora förtjänster; i motsats till föregående tiders förståndsdiktning åsyftar den framför allt innerlighet i känslan och musikalisk välklang i uttrycket. Men den led tillika af svårbegriplighet och svulst samt nog starkt beroende af de tyska förebilderna. Märkligast af hans poetiska alster från denna tid är den berömda diktcykeln Blommorna (senare omarbetad och tillökad), som utgör en samling poetiska allegorier, i hvilka skalden, seende i hvarje blomma symbolen för en viss idé, söker gifva ett poetiskt uttryck åt den schellingska filosofiens åsikt om andens och naturens öfverensstämmelse. I formellt afseende vittna dessa dikter om den lyckligaste förmåga att musikaliskt behärska och dana språket.
Bland hans tidigare dikter är ock det första fragmentet af sagospelet Fågel blå (en natursymbolisk omdiktning af sagan om den till blå fågel förvandlade prinsen, som slutligen återfår sin mänskliga skepnad) ett ämne, som han flera gånger återupptog utan att dock tyvärr föra dikten till slut. Det innehåller djupsinniga enskildheter och äfven en poetisk själfkarakteristik.
P. D. A. Atterbom.
Samtida litografi.
Atterboms största dikt -- ett af vår litteraturs mästerstycken -- är hans allegoriska sagospel Lycksalighetens ö, som utkom i tvenne delar 1824--27 och senare (på 1850-talet) i omarbetad och förbättrad form.
I detta drama har Atterbom omdiktat och fördjupat den gamla fesagan om en ung furste Astolf, som råkat på villovägar och till slut plötsligen kommer till vindarnas tjäll samt därifrån föres till Lycksalighetens ö, där han lefver i lycka och kärlek med prinsessan Felicia; här förgäter han tiden; tre århundraden ha synts honom som tre månader. Då han vaknar till besinning från sin dådlöshet, vill han återvända till sitt hemland och där ånyo verka; men Tiden, som han undgått, kräfver nu hans lif.
Väl lider detta sagospel, som af samtiden knappast uppskattades efter förtjänst, af obestridliga brister, framför allt af en omåttlig bredd och någon oklarhet i symboliken, liksom den poetiska stämningen stundom brytes genom satiriska utfall af mera tillfällig innebörd. Men det är som helhet buret af en äkt-romantisk stämning, de uppträdande personerna äro lefvande och älskvärdt skildrade, och verket innehåller lyriska poem af sällsynt fägring. Här finna vi, om någonsin i vår svenska poesi, »romantikens blå blomma», dess längtan till »diktens evigt sommargröna ö».
I den upplaga af sina samlade lyriska dikter, som Atterbom utgaf i slutet af 1830-talet, offentliggjorde han talrika nya skaldestycken, och hans diktning firade en ny vår, men mottagandet blef kyligt (bland annat sårade honom Geijers »björnsmekningar»), han uppgaf de poetiska planer han ärnat utföra och upptog sin poetiska alstring först mot slutet af sitt lif, då han åter sysslade med sina sagospel.
Atterbom var en af de tidigaste ifrarne för det folkegna och stod här sida om sida med »göterna», liksom han deltog i samlandet och offentliggörandet af folkvisor.
Såsom litterär kritiker var Atterbom verksam alltifrån sin ungdom och till sena år. De sista femton åren af sitt lif sysslade han med sitt litteraturhistoriska verk Svenska siare och skalder -- en samling biografier och karakteristiker af svenska författare -- utmärkta af fin uppfattning, kärleksfull pietet och förträfflig framställning men äfven af en viss benägenhet att se vissa litterära personligheter i nog ljus dager.
Lefnad: P. D. A. Atterbom var född år 1790 i Östergötland, i en romantisk nejd, son af en komminister. Tidigt kom han som student till Uppsala, var redan vid femton års ålder »en lärd på egenhand» och uppträdde nittonårig såsom reformator i Svenska vitterheten. Med icke ringa själfmedvetenhet drog han i fejd mot den gamla skolans mästare och lärlingar och utvecklade tillika en rik poetisk verksamhet, som var föremål för hans närmaste omgifnings okritiska beundran. Tidtals befann sig den unge Atterbom i en djupt nedtryckt sinnesstämning, befarande död eller blindhet, osäker om sin framtid och sitt lefnadsmål. År 1815 -- efter det han tagit filosofiska graden -- gjorde han bekantskap med den begåfvade tyska författarinnan Amalia v. Helvig, en bekantskap som för honom (liksom än mer för Geijer) blef af stor betydelse och som bland annat föranledde den resa till Tyskland och Italien, som han tack vare vänners hjälp blef i tillfälle företaga åren 1817--18. Han knöt då bekantskap med flera af tidehvarfvets främsta tänkare och skalder. Hemkommen såsom en andligt mognad man blef han utnämnd till docent vid Uppsala universitet och anställd som kronprinsens lärare i tyska språket. I ett »Fridsrop» bjöd han 1821 forna motståndare försoning. År 1828 blef han professor i filosofi; senare i estetik och litteratur. Under 1830-talet var han utsatt för den liberala pressens angrepp på grund af sin politiska åskådning men väckte å andra sidan mycken harm inom akademiska kretsar genom en anmälan af Leopolds skrifter (1833), i hvilken han ref upp gamla stridsfrågor. Ändtligen -- under 1830-talets sista år -- invaldes han i Svenska akademien, hvarigenom det yttre inseglet gafs åt den gamla skolans försoning med den nya. Tegnér mottog honom med orden:
Att här du sitter, att jag hälsar dig
välkommen bland oss visar tidens välde,
ombildarens, som länge ställde
inunder skilda fanor dig och mig
och ej blott mig men äfven mången annan
af sångarätten från kung Gustafs dar.
Atterbom afled 1855, sedan så godt som alla hans medkämpar och
motståndare gått före honom i grafven.
