- Project Runeberg -  Svensk litteraturhistoria i sammandrag /
Benkt Lidner

(1904) [MARC] Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Gustavianska tiden (1772--1809)
Öfversikt
c) Oppositionen mot förståndsbildningen: Känslosvärmeri och naturdyrkan

Benkt Lidner

(född 1757, död 1793), »de ömma känslornas skald» är den förnämste representanten för denna tids känslodikt i vårt land; han är målsman och i visst afseende offer för den strömning, som med Rousseau (och Goethes Werther) oinskränkt afgudade den naturliga känslan och satte den såsom enda ledstjärnan för allt mänskligt görande och låtande. I lif och diktning var han emellertid utan styrsel och sans; hans rika begåfning fick icke sin rätta växt. Grunddraget i hans diktning är elegiskt, men han rent af frossar i sin sorg. Redan under studieåren uppställde han satsen: »I tårar vällust», och denna tanke besjälar såväl hans diktning som hans lif. Han sjöng:

»Ej efter namnet skald jag ärelysten far,
min enda stolthet är, att jag ett hjärta har.»

Lidner förenade med detta sitt otyglade känslosvärmeri en rik fantasi. I praktfulla verser lämnar han ömsom djupt rörande, ömsom häftigt uppskakande skildringar, hvilka emellertid icke sällan sakna plan och ordning. I Lidners skaldskap såväl som i hans lif låg det något brutet och halft. Man har träffande liknat honom själf och hans diktning vid eolsharpan, som än förnimmes i de ljufvaste toner, än i de mest hjärtslitande klagoljud, men som osjälfständigt drifves till båda af vindarnas tillfälliga ankomst, styrka oGh växling.


Benkt Lidner.
Samtida kopparstick.

Hans bästa, mest kända alster, på sina ställen något af det sublimaste i svensk poesi, är Grefvinnan Spastaras död. Detta poem skildrar i en dystert präktig lyrik en sann händelse, som inträffat i Messina år 1783: en skön, tjugutvåårig grefvinna, hvilken själf nyss räddats ur lågorna, störtar sig åter in i dem för att frälsa sitt barn och omkommer därvid.

Af hans öfriga arbeten förtjäna nämnas Året 1783, ett pärlband skildringar af minnesvärda händelser under det tilländalupna året, samt hans till operatext afsedda drama Medea, där han behandlar det bekanta euripideiska ämnet om Medeas hämnd på sin trolöse make och hennes mord på deras barn. (I denna opera förekommer den bekanta krigssången »O, yngling, om du hjärta har!») Hans sista mera betydande arbete är den episk-lyriska dikten Yttersta domen, som emellertid är mycket ojämn och hvars fortsättning ej motsvarar dess stolta början.

Lefnad: Benkt Lidner föddes i Göteborg, där fadern, som tidigt dog, var organist. Han väckte redan som gymnasist uppmärksamhet för sin skaldegåfva. (Historien om den »lidnerska knäppen» är apokryfisk.) Ett par år studerade han i Lund, där hans begåfning väckte uppmärksamhet. Dock måste han -- tvifvelsutan på grund af mindre ordentligt lefverne eller någon förseelse -- lämna Lund, just då han stod i begrepp att disputera öfver en juridisk afhandling; han sändes nu (1776) såsom jungman till Ostindien men rymde från skeppet i Kap och vände genast åter till hemorten. Han begaf sig därefter till tyska universitet (närmast Greifswald) och återkom 1779 till Stockholm, där han utgaf en samling fabler och väckte uppmärksamhet vid hofvet. Hans lefnadssätt var dock mindre ordentligt, och konungen beslöt då låta honom företaga en utländsk resa för att stadga sig och utbilda sin skaldegåfva. Han sändes först till universitetet i Göttingen, där han torde tagit intryck af den rådande »Sturm und Drang»-stämningen, och kom därifrån till Paris, hvarest han ställdes under uppsikt af den svenske ministern, skalden Creutz. Emellertid ådagalade han även här karaktärslöshet och lättsinne (det påstås, att han tillägnade sig sin ministers både klädespersedlar och verser), och han måste åter färdas hem (1782). Under de närmast följande åren, då han lefde dels i hufvudstaden dels som informator på landet, utgaf han sina mest kända arbeten, som gjorde lycka men icke kunde skaffa honom någon fast anställning. Hans lefnadssätt förblef nämligen otygladt, och han förföll till dryckenskap. Förgäfves sökte han en sekreterarbefattning hos konungen. Sjunken i elände, skyllde han motgångarna på yttre omständigheter och önskade sig bort. Han reste till Finland, där han förde ett trubadurlif som snyltgäst på olika herrgårdar. Under denna tid utbröt kriget (1788); han funderade något på att deltaga däri men nöjde sig med att besjunga den finske soldaten. Detta år gifte han sig med en fyra år äldre finsk fröken Jaquette Hastfehr, som öfverflyttade sitt svärmeri för poeten Lidner på den mindre angenäma personen. Hösten 1789 for han öfver till Stockholm, där han tillbragte sina sista år i nöd och elände. Bland andra var nu Rosenstein honom en ädel och hjälpsam beskyddare. Kort före sin död fick han af hertig Karl den efterlängtade titeln af »k. sekreterare».

De båda vänner, som till det sista mäktade uthärda hans besynnerligheter, voro Thorild och Bellman. Den senare hopsjöng betalningen för hans begrafning med en improviserad dikt.


The above contents can be inspected in scanned images: 112, 113, 114

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:22 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlihist/lidnerbe.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free