J. O. Wallin.
Gravyr af Ruckman efter miluing af Sandberg.
Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Fosforisterna och deras strid mot Akademien
(född 1779, död 1839), Sveriges störste psalmsångare, representerar liksom Tegnér i viss mån öfvergången från den äldre riktningen till den nya tiden. Under sin första tid skref han mest i den akademiska stilen, prisbelöntes för sin stora lärodikt Uppfostraren och för sina omskrifningar af Horatius samt led såsom akademiens »gullgosse» mycken smälek af fosforisterna. Från denna tid är äfven ett så ståtligt och klangfullt poem som hans Dityramb vid Gustaf III:s statys aftäckning liksom flera sällskapsvisor. I sina psalmer framstår Wallin som en målsman för den nyare tiden. Redan på 1760-talet hade en omarbetning af den »gamla psalmboken» påtänkts, och flera försök hade sedan gjorts till åstadkommande af en ny. År 1811 nedsattes en psalmbokskommitté, i hvilken Wallin blef den ledande själen och den, på hvilken det hufvodsakliga arbetet föll. I början böjd för att omskrifva de gamla psalmerna i upplysningstidens anda, blef han under arbetet alltmera varsam mot de äldre hymnerna, liksom hans egna färgades af en allt djupare och varmare stämning. År 1819 sanktionerades den psalmbok, som i första rummet har Wallin att tacka för sin tillkomst och hvari -- utom bearbetningar och omskrifningar -- 126 psalmer äro författade af honom.
Storslagen är hans svanesång, Dödens ängel, i hvilken han kort före sin död, liksom anande sin snara bortgång, i gripande strofer påminner mänskligheten om dödens makt men tillika framställer dödens ängel såsom den, hvilken öppnar odödlighetens portar.
J. O. Wallin.
Gravyr af Ruckman efter miluing af Sandberg.
Som predikant har ingen svensk af sin samtid varit högre uppburen än Johan Olof Wallin. Äfven i detta afseende liksom i så mycket annat genomgick han en hälsosam utveckling. I företalet till psalmboksförslaget 1816, liksom i ett samtida tal i bibelsällskapet, ställde han sig, oaktadt bristande öfverensstämmelse i andra afseenden, på den »nya skolans» sida emot upplysningstidens teologiska ståndpunkt.
Lefnad: Johan Olof Wallin var född i Dalarne, son af
en fältväbel. Sjuklig alltifrån barndomsåren, måste han vid skolan
och gymnasiet kämpa en hård strid mot nöd och brist, användande mesta
tiden på andras undervisning. Sedan kom han till Uppsala, aflade
examen för graden men lyckades ej få plats vid akademien utan måste
fortfarande ägna sig åt informatorskallet. Skaldekonsten, kär för
honom från barndomen, idkade han emellertid fortfarande. År 1805 vann
han icke mindre än tre pris i Svenska akademien. Kort därefter
klarnade hans framtid. Efter att hafva blifvit prästvigd erhöll han
1809 lärarplats vid krigsakademien å Karlberg. Ett olyckligt
missförstånd framkallade vid denna tiden brytning mellan Wallin och
den unga flicka, med hvilken han var trolofvad och som han högt
älskade. Denna brytning fördystrade hans lynne och kastade en
slagskugga öfver hans följande lif. Men ur sorgen och smärtan
framkvällde hans nya, rikare verksamhet som andlig skald. Wallin, som
något år senare ingick giftermål med ett förmöget fruntimmer, steg så
småningom från det ena ärestället till det andra, blef kyrkoherde i
Adolf Fredriks församling i Stockholm, domprost i Västerås, pastor
primarius i Stockholm (1818) och mottog slutligen -- likvisst först
efter mycken tvekan -- två år före sin död ärkebiskopsplatsen. Själf
sade han om sitt lif efter 1810: »Lyckans tid kom, men glädjens var
förbi»; samvetsgrant skötte han emellertid alla de bestyr, för hvilka
samhälle och enskilda anlitade honom.
