Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jehovah-tjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för alla[1]. I allt annat gapade en afgrund mellan den renade
religionens förkunnare och blotarne å „höjderna,“ som
utgjorde just det konservativa elementet inom gammal-jehovismen
såväl i förhållande till reformatorerna som till centraltemplet.
Det är sannolikt, att menniskooffren, som ej voro främmande
för den gamla Jehovah-tjensten[2], ehuru judarne tillkommer
[1] Jes. 61, 6.
[2] Man erfar af de i tiden för exilen lefvande profeterna, att
menniskooffren då ännu voro i bruk. „I sanning,“ yttrar Jeremias (4, 23, 24),
„det är tomt bedrägeri med festjublandet från kullarne, bergen. Och nedrigheten
har förtärt våra fäders förvärf alltifrån vår ungdom: deras får och deras oxar,
deras söner och deras döttrar.“ „Se,“ utropar han i Jehovahs namn, „jag bringar
en olycka öfver denna ort, emedan de fyllde den med oskyldiges blod ocb byggde
Baalshöjderna till att förbränna sina barn med eld såsom brandoffer åt Baal, hvilket
jag hvarken bjudit eller talat om och hvad som aldrig kommit mig i sinnet“ (19, 4, 5).
Sistnämnda ord, flerestädes upprepade, äro synbarligen riktade mot en rådande
mening, att Jehovah anbefallt dessa offer, ehuru de då hemburos åt Baal. Denna
mening delades af profeten Ezechiel såtillvida, som han ansåg menniskooffren pålagda
israeliterna af Jehovah såsom straff för deras olydnad. Han låter (20, 25) Jehovah
säga om israeliterna i öknen: „jag gaf dem satser, som icke voro goda, och
stadgar, genom hvilka de icke lefde, orenade dem genom deras offerg&fvor, i det de
läto allt, som bryter lifmodern (allt förstfödt) gå genom eld, på det att jag skulle
förstöra dem och de erfara, att jag är Jehovah.“ Dessa „satser, som icke voro
goda,“ finnas intagna i de af reformatorerna sammanbragta lagarne, nämligen i
Exod. 13, 2, der det heter: „allt hvad som bryter lifmodren bland Israels söner
hos menniskor och boskap, mitt skall det vara,“ samt i Ex. 22, 29: „Det förstfödda
af dina söner skall du gifva mig. Alltså skall du göra med din oxe och ditt får:
sju dagar skola de vara hos modern, p& den åttonde skall du gifva mig dem;“ —
men dessa gamla påbud, i hvilka det menskliga förstfödda och det djuriska ställas
vid sidan af hvarandra, beröfvas sin udd dels genom en ny motivering af deras
uppkomst, dels genom föreskriften, att menniskans (och åsnans) förstfödde skola
lösas med penningar (Ex. 13, 12 ff.), dels slutligen genom den förklaring, att
„Jehovah tagit leviterna till sin egendom i stället för det förstfödda af Israels
barn,“ Nom. 8, 13, ff. Man har af denna förklaring velat sluta, att enär ju leviterna
icke offrades, s& hade ej heller offrats det förstfödda, i hvars ställe leviterna
blifvit Jehovahs egendom. Men när det gällde att afskaffa ett afskyvärdt
religionsbruk, var man väl ej så noga om logisk konseqvens i motivet för dess
upphäfvande. Den som uppmärksamt genomläser berättelsen om Isaacs offring, skall
kunna förstå följande ord hos en äldre profet, Micha, i hvilka han på rörande sätt
skildrar tviflen och den slutligen segerrika själskampen hos en from
Jehovah-tjenare under inflytelsen af detta offerbruk: „Hvarmed skall jag träda inför Jehovah,
böja mig för höjdens Gud? Skall jag framträda för honom med brandoffer, med
årsgamla kalfvar? Har väl Jehovah behag i m&ng tusen vädurar, i tiotnsenden af
strömmar olja? Skall jag gifva honom min förstfödde för min öfverträdelse, min
lifsfrukt för min själs synder? Man har förkunnat dig, menniska, hvad godt är
och hvad Jehovah af dig fordrar: ingenting annat än göra rätt och öfva kärlek
och vandra ödmjuk med din Gud,“ Micha 6, 6 ff. — Efter en seger öfver
ammoniterna offrade Jephta, på grund af ett Jehovah gifvet löfte, sin dotter; det skedde
ej i öfverilning, ty hon erhöll två månaders tid till att förbereda sig på offerdöden,
och man förnimmer ej, att en röst härunder höjde sig för hennes frälsning. —
Det åtskilliga gånger i urkunderna återkommande uttrycket, att personer
upphängdes eller styckades „inför Jehovah i Gilgal,“ „Jehovah i Gibea“ o. s. v. låter
ej utan tvång förklara sig annorledes än ur seden att offra honom menniskor på
höjderna. — Enligt Ex. 29, 37 skulle hvarje icke-prest, som vidrörde
brandofferaltaret, vara „helig“ eller „vigd“ (aacer, qadasch), d. v. s. vigd till döden; jemför
Ex. 30, 29; Lev. 6, 20; Num. 17, 2, 3. — Hvilken kraft man tillskref
menniskooffren framgår af II Kon. 3, 27. En förenad här af israeliter, judar och edomiter
hade omringat moabitiska fästningen Kir-Hasereth. Besättningen, som led af
vattenbrist, gjorde ett utfall för att slå sig igenom belägringshären, men
tillbakakastades. I sin yttersta nöd tog Moabs konung „sin förstfödde son, som skulle
blifvit konung i hans ställe, och offrade honom såsom brandoffer på muren.“ „Då“
tillägges det, „kom grym vrede öfver Israel, så att de tågade ifrån hanom och
återvände till sitt land.“ Detta återtåg med outrättadt ärende från en fästning,
som var nära att falla i dess våld, kan blott förklaras af härens öfvertygelse, att
alla ansträngningar mot densamma nu vore fruktlösa. Den vrede, som kom öfver
Israel, är att tolka såsom den af offret bevekte moabitiske nationalgudens vrede
mot hans folks fiender, men ej såsom vrede hos israeliterna öfver det skedda
offret. En sådan känsla skulle väl snarare drifvit de belägrande till en stormning
än förmått dem att öfvergifva en redan nästan fulländad seger. — Den efter
lyckliga belägringar och strider öfliga „tillspillogifningen“ af de fångne fienderna och
deras tillhörigheter bär hela karakteren af menniskooffer åt Jehovah. Israeliterna
lofvade Jehovah före belägringen att tillspillogifva den fiendtliga staden, om han
gåfve den i deras hand. Det var således tjenst för tjenst. Stundom slagtades åt
Jehovah vid sådana tillfällen allt som hade ande och lif: män, qvinnor, barn och
boskap. En lag, som återfinnes Lev. 27, 28 ff., stadgade om dylika offer: „allt
tillspillogifvet, hvad någon helgar åt Jehovah af allt som är hans, af menniskor
och boskap och af hans egendoms mark, får icke säljas och icke lösas; allt
tillspillogifvet är högheligt för Jehovah. Ingen tillspillogifven menniska får lösas;
hon skall döden dö.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:53:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmantidsk/1/0062.html
