Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Oehlenschlägers Aladdin af —w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudar bära de ett drag af sorg, ett dok af vemod. På den
bakgrund, ur hvilken de framträda, liksom på dem sjelfva se
vi snart, att deras dagar äro räknade; också hor alltid deras
saga en tragisk karakter. Så finna vi redan i Balders-mythen;
så i sagan om Hagbart och Signe, Hjalmar och Ingeborg. I
Nordens, liksom öfverhufvud i hela Yesterlandets medvetande,
i dess saga och sång, inneligger redan tidigt den aning, att
ren sällhet och kärlek ej äro jordinvånare, att, som folkvisan
sjunger:
„Glädjens blomster i jordens mull
Ack, visst aldrig gro.“
Sällhetens land är ett i tiden och rummet fjerran
„jen-seitsden gyllne åldren ligger flera tusende år tillbaka, och
de lyckliga Öarne långt, långt borta mot solens nedgång.
Denna känsla af verklighetens oförmåga att skänka sann
lycka skärpes och utbildas sedermera på det bestämdaste af
Christendomen. Menniskans sällhet och mål bli nu klarligen
förlagde i ett annat lif; all hennes hjertas längtan vändes bort
ifrån jorden. Resignation bör vara hennes sinnesstämning,
askes hennes sysselsättning under hennes skol-lif härnere.
Emellan verklighetens och idealets land rifvas alla bryggor; jorden,
denna gamla tusenåriga synderska är förbannad, hennes
fröjde-bägaré förgiftad; djupa drag ur densamma föra i förderfvet.
Denna anda uttalar sig klart i héla medeltidens sago- och
legend-diktning; i sagan om Tannkäuser, om lycksalighetens ö,
om Bruder Bauscli, m. fl.; och då Faust, trött af rastlöst men
fåföngt sträfvande i tankens rike, vänder sin omättade och
omättliga längtan mot jorden och dess fröjder, står Mefistofeles
på tröskeln. Ty verlden och dess herrlighet är
afgrundsfur-stens skattkammare. Derföre är äfven i våra folksagor Hin
onde alltid en mägta rik man och knusslar aldrig på en eller
annan skäppa silfver, när det gäller att tillhandla sig en fattig
bon d-själ.
Midt emellan medeltidens Christendom med sin idealistiska
och asketiska rigtning samt urgamla österländska kulter af en
mot sinnligheten ännu vida mera negativ, ja rent nihilistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
