Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om Oehlenschlägers Aladdin af —w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så slutar dikten. Med det jublande folket under sig och
den älskade vid sitt bröst står Aladdin på menniskolifvets
solbelysta höjd — och skådar ned öfver dess intighet. Han ser
huru det försvinner inför Odet, såsom vågen svinner hän i
hafvet, „et ringe Spil i Evighedens Haand;“ och åt detta eviga
ena hängifver han sig helt; — individen går upp i det absoluta.
*
Då vi här antydt det allmänna tankestoff, som bildar
grundlaget för Oehlenschlägers’ dikt, måste vi på samma gång
anmärka det sant poetiska sätt, hvarpå dessa tankar ständigt
ur fantasiens dunkel framskymta, utan att dock någonsin under
läsningen kunna gripas af det abstraherande förståndet. Här
röjer sig den äkta skalden; öfverallt i den aningsfulla
skymningen blixtra grundtankarne fram, medan de, lika litet som
blixten, kunna fasttagas och i lugn skärskådas. Yi känna att
de finnas, men då vi vilja fullfölja dem, stöta vi på de
lifs-fullaste gestalter, hvilka alls icke låta upplösa sig i några
abstraktioner. Härigenom äro de klippor undvikna, hvilka,
farliga för all poesi, här i synnerhet lågo hotande nära: att
t
antingen få det hela till en osammanhängande, fantastisk
väf-nad, en saga, i detta ords sämre bemärkelse, eller också få
of de allmänna tankarna en klent beslöjad allegori. Jemföra
vi Oehlenschlagers „Aladdin“ med Atterboms behandling af
ett närbeslägtadt ämne, så kunna vi ej undgå att just ur denna
origtigt Sinnlig lycka och absolut resignation äro i Muh&medanismen på
innerligaste sätt sammanväfda. Det ligger i pantheismens natur. Dschelal-eddin
och Hafiz representera båda lika nödvändiga sidor af samma kulturform och först
genom den förra är den sednare begriplig. Först sedan det absoluta framstått
såsom det all individualitet negerande, kan det fattas såsom på samma gång det
enda positiva i all individualitet. Denna negation måste den ändlige anden i sig
upptaga, för att uppgå i det oändliga och i detta känna sig fri. Hvad som förut
var en ändlig njutning af timliga ting, blifver nu en det evigas njutning af det eviga.
Jemföra vi Aladdins stämning, då han bär för andra gången genomgår sitt lif,
med hans ohejdade naiva gläd(je, då vi sågo honom i skogen öfverblicka sin lefnad,
så finna vi, att han nu erhållit denna lexa och behållit deu; hans lycka är ej
der-igenom störd; tvärtom, han har funnit medlet för dess ostörbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:53:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmantidsk/1/0126.html
