Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens magi I. Inledande blick på medeltidens verldsåskådning och dennas historiska uppkomst af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helgonens leder. Den enskilde skyddas af det helgon, till
hvars namn han blifvit döpt.
Kyrkan är Guds rike på jorden, dess presterliga hierarki
en afbild af den himmelska, dess högste styresman påfven,
Guds ståthållare. Kyrkans bestämmelse att utbredas Öfver
hela jorden, så att alla länder och alla folk falla inom hennes
magiska krets, skulle icke kunna uppnås, om hon ej egde att
befalla öfver kristenhetens konungar och deras härar. Det är
för Öfrigt klart, att den andliga magten är förmer än den
verldsliga: den förra skyddar själen, den sednare endast
kroppen. De förhålla sig till hvarandra såsom anden och materien.
Också är det påfven, som förlänar dén högsta verldsliga
värdigheten; de romerska cesarernas. Han är kejsarens
länsherre, likasom kejsaren är eller borde vara konungarnes,
fur-stames och de fria städernas. Vore det icke så — vore de
store och små herrome oberoende af religionens väktare —
ve då den stora massan af undersåter! Väl äro de försatte
här på jorden för att öfvas i lydnad och ödmjukhet; väl hafva
de inga rättigheter att pocka på, ty de äro of naturen
rättslösa, men förtrycket skulle blifva gränslöst, om icke kyrkan,
som är allas goda moder, påminde magthafvame om deras
kärlekspligt emot de ringe; ja samhällsordningen skulle
söndersmulas till stoft, om ej en magt, högre än den på svärdet
grundade, tvunge den starkare att hålla de förpligtelser, som
han med den heliga treenigheten till vittne ingått mot den
svagare. Ty den rätt, som finnes, är förläningomes och
privilegiernas, hvilken uteslutande hvilar på beseglade
förbindelser.
Genom kyrkans lära, den allena saliggörande, hor
menniskan till skänks erhållit hvad hon genom forskning aldrig
skulle blifvit i stånd att förvärfva: kunskapen om de högsta
sanningame. I besittning af dem bör hon icke mer låta sig
of djefvulen fresta att på egen hand, med det förmörkade
förnuftet såsom verktyg, söka intränga i tingens hemligheter —
försök som oftast sluta med villfarelse och affall. Frestelsen
härtill ligger dock nära, ty de höga sanningame, då de ildä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
