Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens magi I. Inledande blick på medeltidens verldsåskådning och dennas historiska uppkomst af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan faller på jemna marken och bryter ett ben. Alla dessa
och dylika oförutsedda händelser, som äro dagliga rön, äro
idel djefvulsskott och slag, som han af skadeglädje tillfogar
088“ *). Än mer: den onde kan så bemägtiga sig en
menni-skas kropp, att han blifver likasom dess andra själ, rörer dess
lemmar och talar med dess tunga hädelser, för hvilka den
besatte fasar. Men ehuru den fromme, likasom gudsmannen
Hiob, endast gagnas af sådane anfåktelser, och bönen erbjuder
emot dem ett kraftigt skydd, blifva likväl de allt flera, som
af feg ängslan öfver denna djefvulens magt söka trygghet i
ett förbund med honom, helst han tillika gifver dem något
välde öfver elementerna samt derigenom utväg till njutning
och förmåga att skada andra. Så griper hexeriets gräsliga
farsot omkring sig, och i nattliga stunder, på berg och i
ödemarker, fira hundratusentals namnkristne hemliga fester till
Satans förherrligande. Tiden mognar för Antikrists ankomst,
yttersta domen och verldsbranden.
I dennes lågor skola de rörliga himlame och jorden
förstöras. Rörelsen, verksamheten, striden, historien äro då
slutade. Af den gamla verldsbyggnaden återstå likväl de begge
motsatserna: empyréen och helvetet. Verldsbranden är ej en
allmän skärseld, som tillintetgör det som ej har väsende i sig
sjelft**). Han endast skiljer för alltid guldet från slaggen.
*) Ord af Luther, som till sin dualistiska åskådning var en äkta son af
denna samma medeltid, hvars myndighetstro han bröt.
**) Såsom sådant — såsom det förgängliga, oväsendtliga — uppfattas det
onda af en till namnet okänd skriftställare från medeltiden, författaren till det
herrliga lilla verket: »Deutsche Theologie". Han yttrar bland annat: »Nu torde
någon säga: Emedan man skall älska allting, skall man då äfven älska synden?
Svaras: nej, ty när man säger: allt, så menar man allenast det som ärgodt. Allt
hvad som är, är godt deruti att det är. Djefvulen är god deruti eller så vida som
han är. I denna mening är ingenting ondt. Men synd är att vilja, önska eller
älska annat än Gud... Kortligen, ingenting är godt, utan såvida det är i Gud
och med Gud. Nu äro alla ting väsendtligen i Gud och vida väsendtligare i Gud
än i sig sjelfva; derför äro de alla goda till sitt väsen.“ — Denna här citerade
dkrift är uppenbarelsen af en djup och from andes bemödande att öfvervinna den
dualism, som beherrskade hans samtid. Det är märkvärdigt, att Luther icke
insupit mer af denna skrifts anda, ehuru han erkänner, att »näst bibeln och den h.
Augustinus ingen bok mig förekommit, hvaraf jag mera lärt.M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
