Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens magi I. Inledande blick på medeltidens verldsåskådning och dennas historiska uppkomst af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något blott fenomenelt. I den kristna kyrkoläran deremot,
sådan hon genom den manikeiske Augustini inflytande
rot-föstes, blir det onda, ehuru i tiden uppkommet, förevigadt.
Denna skiljaktighet är af stor praktisk betydelse och förklarar,
att dualismen ej bar samma förskräckliga frukter i sitt
Österländska hemland som i vesterlandet. Den skärande kontrast,
hvarmed medeltidens divina comedia slutar —- de ur helvetet
uppstigande eviga veropen och förbannelserna, som skola
förhöja de frälstes lycksalighet — är så upprörande, att den ej
kunde med tänkesätt oeh känslor införlifvas, utan att förvilda
dem. Medlidandet, välviljan, kärleken, dessa krafter, i hvilka
menniskan annars förnimmer ett samband med det gudomliga,
förlora denna sin betydelse, beröfvas det evigas insegel, när
de icke återfinnas hos hennes gud annorledes än inskränkta
eller rättare upphäfda genom en egenskap, som den fromme
vill tvinga sig benämna rättvisa, men som en obetvinglig röst
ur det innersta af hans själ kallar grymhet. Dertill kommer
en annan vigtig omständighet. Ormuzd-tj enaren är lika litet
som den jord han trampar djefvulens rättmätiga egendom; han
omgifves visserligen på alla sidor af Ahrimans och demonernas
försåt, men detta emedan han redan här nere är kallad och
med kraft utrustad till att vara det godas stridsman. Det är
såsom sådan han är ställd uti stridens hvimmel. Kraften till
det goda, en gång honom gifven och genom bönen städse
förnyad, är dermed tillika hans egen: han brukar henne utan att
förlora sig i den förvirrande frågan hvar friheten upphör och
nåden vidtager. Enhvar, som hyllar ljusets lära, står i striden
på egna fötter. Detta gäller om hvarje Ormuzd-tjenare:
Zoro-aster har i detta hänseende ingen skilnad gjort mellan prest
och icke-prest. Sjelfva myndighetstron, hvilken såsom sådan
är ett intrång på den fria personligheten, bevarar dock i denna
form ett visst område oförkränkt åt densamma. Inom
medeltidskyrkan är förhållandet ett annat, och det kan icke målas
bättre än med följande ord, som i våra dagar brukas
af„ny-lutheranen“ Vilmar, då han vill uteslutande åt presterskapet
häfda „krafren att med ord, sakrament och nyckelembete sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
