Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Phosphorismens Historia af C. S. Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidigt lärt att känna och älska utlandets yppersta författare. —
Dessutom var nationens smak vid phosphoristernas
uppträdande dock ej alldeles så förvänd, som dessa trodde. Det
Gustavianska tidehvarfvet hade frambragt stora och med
verklig ingifvelse diktande skalder, som icke blott af
uniyersitets-ungdomen, utan af hela den bildade klassen lästes och
beundrades. Att icke tala om Bellman, vöro äfven några andra
skalder, t. ex. Kellgren under den sista tiden, helt och hållet
fria från franskt manér. En nation, hvilken älskade sådana
skalder som Bellman och Kellgren, visade sig derigenom stå
långt ifrån den smaklöshet och råhet i estetiskt afseende, för
hvilken phosphoristerna icke blygdes att beskylla lienne äfven
inför främmande folk (t. ex. Hammarsköld uti sin i Molbechs
Athene 1816 intagna afhandling Öfver svenska litteraturen).
Väl är det sant att Svenska Akademien och veteranen
från Gustavianska tiden, Leopold, ännu starkt lutade åt den
fransyska rigtningen och togo Boileau och Pope till mönster
i smakfrågor. Men man måste likväl erkänna att Leopold,
det oaktadt, i allmänhet visste att gifva hyllning åt det
sköna äfven hos andra nationers skalder. Sjelf öfversatte
han, som bekant, åtskilliga stycken af Sehiller och andra tyska
författare. Om det fosterländska språkets rykt och odling
nitälskade han vida mera än de flesta bland phosphoristerna,
som i tid och otid förde ordet nationalitet på tungan. — Man
jemföre åtskilliga af hans äldre afhaudlingar, t. ex. den om
smaken, med de phosphoristiska språkförbistringarne. Att han
icke vederbörligt uppskattade Shakespear var ett af de vittra
högmålsbrott, motpartiet aldrig kunde förlåta honom. Deras
påstående att den som kallade Shakespear för „litteraturens
skogsmenniska“ icke kunde ega någon estetisk smak, måste
betydligt modifieras, om man läser Leöpolds omdöme i dess
sammanhang. Han yttrar nemligen i afbandlingen om smaken
och dess allmänna lagar:
r
»Smakens grund blir, i följd af allt detta odlingen. Men en
allmännare odling, torde man säga, borde den ej då redan hafva förenat
alla skiljaktigheter. Emellertid disputerar mau i dessa ämnen nu som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
