Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 46 —
»
ocii Whitefield voro redan i hvilans land, och den 29 mars
1788 fick hans trofaste broder och ädle vän Carl stämma sin
harpa bland englars kör. John mottog dödsbudet, då han
en sondag skulle predika. Före predikan utgaf han
psalmen: "Kom, du trötte vandringsman;" men då han kom till
orden:
"Mitt sällskap har gått hem förut,
Och jag är ensam här med dig,"
öf verväldigades den åldrige mannen af en sådan sinnesrörelse,,
att han måste sätta sig och dölja ansigtet i sina händer.
Sången tystnade, sympatetiska snyftningar hördes från alla håll,
ocli det var omöjligt att på en stund fortsätta gudstjensten.
Ännu tre år dröjer pilgrimmen på den främmande stranden,
alltjemt bedjande att Guds sak måtte hafva framgång.
Slutligen aftaga krafterna alldeles, och han nödgades intaga
sängen i februari 1791. En morgon begärde han penna och
papper för att skrifva; men han var icke längre mägtig dertill.
"Hvad vill ni jag skall skrifva?" frågade någon af de
om-kringstående. "Ingenting," svarade det döende helgonet,
,lutom det att Gud är med oss." På eftermiddagen bad han,
att man skulle sätta honom i hans länstol. Han började då
sjunga med en styrka, som förvånade alla närvarande:
"Min skapare jag prisa vill,
Och när min röst ej mer är till,
Min ande lofvar dig."
Sedan han åter intagit sängen, sökte han sjunga ännu en
gäng. Men hans röst svek honom nu, och med möda tillade
han: "Nu ha vi slutat; låtom oss alla gå hädan." Han
uppmanade de tillkallade vännerna att tacka och lofva Gud,
hvilket de gjorde med tårdränkta röster. Då de uppstodo från
bönen, skakade han hand med dem alla och sade: "Farväl,
farväl!" Då han såg, huru ledsna vännerna voro, emedan de
icke förstodo, hvad han sedan ämnade säga, uppbjuder den
gamle patriarken sina sista krafter och utropar med klar och
ljudeligröst: "Det bästa af allt är, att Gud är med oss." Och
återigen utropar han med händerna sträckta mot höjden:
1-Det bästa af allt är, att Gud är med oss." Följande dao-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
