Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—261—
föredraget gjorde ett godt intryck på honom samt banade väg för
hans omvändelse. Efter åtskilliga kyrkobesök ansåg Andersons
värdinna, som hela tiden vakade öfver honom med en moders
ömhet, att tiden kunde vara inne att bjuda honom med sig till ett
klassmöte. Detta var på våren 1856. Af ett djupare, inre behof
drifven att taga ett afgörande steg, aflade han vid detta tillfälle den
bekännelsen, att ett Guds verk var börjadt i hans själ samt att han
innerligt åstundade Guds barns förböner. Och han fick dem.
Mötet afslutades på ett härligt sätt den qvällen, och A. J. Anderson
räknar den dagen såsom sin andliga födelsedag.
Återresan till Sverige blef nu uppskjuten eller föll alldeles ur
hågen, emedan Anderson började tycka om Amerika och var villig
att stanna. Inseende, att bästa och hederligaste sättet att förvärfva
sin utkomst låg uti att kunna ett yrke, började han arbeta i
snickerifacket och höll på dermed, till dess han af Herren fick
mottaga en annan kallelse. Äfven fick han tillräckligt göra inom
församlingen, ty sedan han strax efter sin omvändelse förenat sig
med densamma, blef han klassledare, lokalpredikant,
söndagsskollärare och sångledare, eller med andra ord fick alla maktpåliggande
sysslor i församlingen med undantag af vårdh af vande predikant
och trustee eller ombudsman. Med ungdomlig hänförelse och
värme kastade han sig in i verksamheten och var till och med
be-hjelplig vid missionsarbetet, som Andrew Shogren påbörjat i
Jefferson Park.
Erie Shogren, som i sin unge medhjelpare funnit klokhet och
visdom parad med en utomordentlig talgåfva, började samtala med
honom om kallelsen till predikoembetet samt bad honom eftersinna,
om han ej kände sig manad att egna sina talanger och sin tid mera
uteslutande åt den andliga verksamheten. Inför sin egen sjelf.
pröfning kunde han icke förneka utan att en dylik verksamhet
skulle vara det högsta mål, hvarefter hans önskningar kunde
sträcka sig; men så instäkle sig också den tanken: "för ett sådant
verk måste Herren hafva mera lysande gåfvor än dem du besitter,
och dessutom kan du fortfarande vara till större nytta som
klassledare eller något dylikt." Derför betraktade han icke glädjen
att verka för Gud och resultatet af denna verksamhet såsom någon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
