Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. »Den grymme mordbrännaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
E. Hildebrand), fördes efter mordet i Eger till kartusianska
klostret i Valdice vid Jitschin, vilket han byggt och utvalt
till det sista vilorummet åt sig och sin första maka, Nekesa
av Landek från Mähren. Då detta kapell förstördes, flyttades
likkistan 1785 av den Valdstejnska släktens dåvarande
huvudman till Anna-kyrkan i Mnichovo Hradiste
(München-grätz, norr om Jungbunzlau). Den numera utplånade latinska
inskrift, som kartusianmunkarna anbragt på kistan, lydde i
översättning: »Du spörjer, vandrare, ho det är som ligger
här? Albrecht Våclav Euseb greve av Valdstejn, härtig av
Friedland, som den 25 februari 1634 i Cheb (Eger) ljöt en
ömklig död. Han glänste fordom genom Mars’ bedrifter,
i det han med framgång kämpade och segrade för Gud,
kyrkan, kejsaren och fosterland. Efter sin rättrådiga kamp
kallade honom Gud till sig. Hans redan genom krig
uttröttade ben vila här.»
I en tjechisk handskrift av år 1674 läses följande lustiga
anekdot: Wallensteins lik begrovs först i Stribro (beläget
mellan Eger och Pilsen), där det låg några år, innan det
flyttades till det Valdiceska klostret. När svenskarna kommo
till Stribro, tvungo de en bonde att visa dem vägen till
Wallensteins grav, i hopp att de där skulle finna skatter.
Men när de hade undanröjt stenen och öppnat kistan, funno
de endast liket och den förmultnade svepdräkten. I
förargelsen spärrade de in den stackars bonden i
gravkammaren, trots hans jämmer, och drogo sina färde. På
vägen mötte de andra ryttare och talade om att de hade
fått reda på stora skatter i Wallensteins grav, men att de
blivit bortjagade av talrika fiender. De andra voro ej sena
att rida dit för att få visshet om saken, men kunde ej
varsna några fiender. Då de öppnade graven, kom en
likblek vålnad emot dem — det var naturligtvis den stackars
bonden, som blivit levande begraven. »Wallensteins ande!»
skreko de förfärade och flydde hals över huvud. Men
bonden blev räddad som genom ett under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
