- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska medeltids-språket / 4-5. Supplement /
388

(1884-1973) [MARC] [MARC] Author: Knut Fredrik Söderwall
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

knlliiu

388

knmar

part deel vpber, skal tet lata vpscrilfue j tenckieboken
til amynnilse ok ... lata tet ju j retten ju koma,
om rad it ther pa kalle wele STb 3: 125 (1493). —
hädankalla. mädliän gud . . . haffuer all vaar käreste
barn här aff werldenne met dödenom kallat FMU 4:
351 (omkr. 1470). HLG 3: 28 (151S), 31 (l52l), 69 (1523).
STb 5: 313 (1520, Kop). 2) kalla, åkalla, anropa.

— med prep. a (lipa), tha kallis först oppa thäns
helgha anda nadli Abbedval i Vkl 76. jac kallar aa
tik, härro gudh SvB 508 (1400-i.). 3) kalla, bjuda,
mana. jncieo . . . kalla mana oc redlia (o: reta)
GU C 2!) (hand 2) s. 19. 4) säga, påstå. —
till-lägga t med dat. och ack. thet förwunnende tywffwerij
hon kal lädo honum STb 5: 254 (1519). 7) kalla,
benämna. sanctus iohannes ok andre gudliz wini
som stora gudliz nadh hafwa kallas paradiis
SkrtUppb 115. — opersonl. kallas, heta. Se Sdw 2: 1247.

— refl. kallas, kallas, benämnas, heta. niclis olalfson,
kallandis blymestare SD NS 3: 222 (1417). tliän
andra sonen het paris Inviken kallades oc j andro
nampiie alexander Troj 35. — kalla ater, 2)
återkalla, återtaga, återkräva, kan thät swa warda, at
the sama messur eigh vppe hallaz . . . tha ma han . . .
thät foruämpda mullughagiall oc tompt oc kaalgaard
aater at kalla Vg Fornmt 111 7—8: 157 (1384). —
Jfr aterkalla. — ’kalla fore. kalla för rätta,
instämma (som vittne), haffwum wi . . . kallat the fore,
som lagmannin . . . haffde iiämpt SD NS 3: 150 (1416).

— "kalla hem, hemkalla. ... at wort folk skal
hem kallis fran calmarna aff bestallingen STb 4: 9
(1504). — kalla i gen, 1) återkalla, kalla
tillbaka. läten kalla edan son j gän Prosadikter (Sju
vise m C) 238. 2) återkalla, återtaga, återkräva.
han . . . gik siden fran hanum oc til en annen oc
kallade sina iord i gon Uppl Lagmansdomb 7 (1490).

— upphäva, item kallom wi i gen ok affläggiom allau
then toll . . . som vpkoinen ok alagdher är Priv f
Sv st 79 (1436). — jfr a-, ater-, fram-, ia-,
i gen-, in-, ivir-, pa-, saman-, til-, up-, lipa-,
ut-kalla samt fridhkaliadher.

kallan, /. 1) kallande (till ngt), skal thu
loffua mik for mina wenlika kallan (vocatione) j
hwilko iak them kalladhe til äronna rike Mecht 156.
sancte andrea . . . hwilkin som at enno (hskr. K:
ennej hans kallan . . . wärdhena ffafängho ower ga|f
SvD 381 (omkr. i52o). — Jfr a-, ater-kallaii.
♦kallare, m. Jfr akallare.
"kalleliker, jfr aterkalleliker.
kallilse, «. pl. kallelse, kallande, paulus kräffwir
ok bedhis wars hiärta oplysta öghon at wi matthom
witha, hwilkin hans kal]ilsa hop (spes vocationis) är
SpV 298. ib 514. miskunna mik härre ihesu christo
för apostlanna kallilse SvB 39 (slutet av I400 Í.). Jfr

a-, gen-kallilse.
"kailirska, /. Jfr akallirska.
*kalniadhker (kaal-. -mathker. -marker),

m. kålmask, eruca kal madkher GU C 20 s. 108.
ib s. 228. somme taka asko brända aff fikona trä oc
strö pa kal markana PMSkr 355.

"kal marna borghare (kalmere-), m. borgare
i Kalmar. STb 5: 140 (1517).

’kalmarna resa (//>. -ressor Stock Skb 293

(1504, Skip)), f. färd till Kalmar. Stock Skb 293
(1504, Skip).

’kalmarsker (best. f. calmerake Skotteb 302
(1468—69)), adj. till stadsnamnet Katmar(ue). Ix
cal-marska spen korn Arfstv 62 (1474—75). — »’ best. form
ss. subst, om person från Kalmar, kalmarske ib. d:t
(0: dedit) ij öre quit Skotteb 231 (1466—67). ib 260
(1467— 68), 302 (1468— 69).

"kallllllS, m. kalmus, acorus calamus Lin. Se Sdw
2: 1247.

*kalning, f. Jfr iitkalniiig.

kalstokker (kaal-, kall- ATb 1: 293 (1468),

321 (1470)), m. kålstock. PMSkr 354. — ss tillnamn.
magnus kaalstok ATb 1: 248 (1466). ib 321 (1470).
dawid kaalstoch ib 3: 114 (l500).

"kalstritll? subst, iak vil gerna m[ed] först motli
drycke ed[ra] skol i kalstrith [ot]c GPM 2: 260 (1507).

kalver, m. 3) kil på not, i vilken fisken
stannar vid uppdragandet, preterea deffinetum fuit, quod
de sagenis singulis caudam, dictam kalif, habentibus
detur curato vna pars, dicta maskuth Svartb 146
(1373). . . . ath konungx gardlien i kwmo skal i
for-neinpda siooni och träskwm haffwa halff kalff met
8ino nöther ib 455 (1455). — Jfr ben-, liiort-, not-,
nota-, (jviglio-, ren-kalver. — "kalva liaglii,
m. kalvhage. FMU 5: 374 (1492, avskr.). — "kalva
liolllie, m. liten holme invid en ö (el. större holme)?
holme där man brukar hålla kalvar på bete? til
algöö ligger halffwer partholmin och är en lithen
kalffualiolme VKJ 237 (1447). — "kalva llOVUdll
(-hwffuet), n. kalvhuvud, ss maträtt, eth sudet
kalffuahwffuet medh salt oc vatn Sex ekon tr 270. —
"kalva mule, »1. kalvmule. ss tillnamn,
mattiskahva-mwle ATb 2: 181 (l48l). ib 191 (1482).

kalz (kaalz), n. [Jfr Mnt. kols, prat. Mht. kelz.
Se V. Jansson, Eufemiavisorna 226] skämt, gyckel.
jocus . . . kaalz äller snak in singulari et ne in
plu-rali GU C 20 (hand 2) s. 41. ib.

kalz a (kaalza), v. [Jfr Mnt. kolson, prata. Mht.
kelzen. Se V. Jansson, Eufemiavisorna 226] skämta,
gyckla, prata, jocor . . . kaalzä GU C 20 (hand 2) s. 41.

"kalzin (kaal-), adj. skämtsam, gycklande,
jo-cosus a 11111 kaalzin GU C 20 (hand 2) s. 41.

kamar (kammar, kammer. m. pl. kamrer
Stock Skb 289 (1492 ? Skip). kambra Inv cur
Tynnelsö 2. kambre Stock Skb 40 (isis), 302 (1520, Skip)),
m. och /.? (SJ 2: 156 (1489)) och n. (i bet. 9).
1) kammare, mindre (enskilt) rum, sovrum. ... at
juan . . . och hans hustrv cristiu skulu micli
vppe-haldhe mina wälfordhan meth maatli . . . oc en
kammar jak liggher i SD NS 8: 49 (1415). SJ 2: 62
(l480). hon skal haffua stugukammaren eller en andra
kammer ib 156 (1489). 3) kammare, den del av ett
skjutvapen i vilken krutladdningen antändes och vilken
i början var ett särskilt stycke, som fästes vid bössan.
Jfr Hildebrand, Sv. Medelt. 2: 846, Dahlgren, Glossar
s. 436. en stoor stenbössa met 111 kambra Inv cur
Tynnelsö 2. Stock Skb 289 (1492? Skip), 40 (l5t8).
auamade erlig man seuerin ... en stenbysse med ith
kammer ib 303 (1520, Skip). ib (d-.o). — Jfr bySSO-,

siänga-, skärpentina-, slagh-, spisa-,
sten-bysso-kamar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:56:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmtsprk/4/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free