- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
2

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1 Januari 1880 - Anmälan - Ludvig Norman. Förste Hofkapellmästare - Om vilkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst, af Orfeus - Musikaliska underbarn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

5 kronor; tre qvartal: 4 kr; halft år: 3
kr.; ett qvartal: 1 kr. 50 öre, postarvode
inberäknadt. Lösnummer: 25 öre.

Tidningens byrå: Klarabergsgatan N:o
52 A. nedra botten.

                        REDAKTIONEN.


LUDVIG NORMAN.
Förste Hofkapellmästare.


Dragen af den konstnär, hvars bild
pryder detta blad, äro för de flesta af våra
läsare välbekanta och kära; kära och
välbekanta äro också många hans lyras alster.
Dessa är det, som inför vår själs ögon
låtit framträda denna diktar-individualitet,
hvilken, en gång rätt uppfattad, gör hvarje
annan karakteristik öfverflödig eller matt.
Ludvig Norman är lyriker och vill som
sådan fattas; men hvilket språk är väl
uttrycksfullare än tonernas språk, den
lyriskt-musikaliska stämningens, hvilken,
försonande det ändligas motsägelser, inviger oss
i andelifvets fördolda mystér.

Ludvig Normans tonverk (mest
instrumentala) äro redan till antalet betydande
samt kända och värderade äfven i
utlandet. Op. 50, Kantat (Es-dur) för a:ne
körer, har ånyo väckt till lif en, tyvärr
hos oss ignorerad, men icke förty
högeligen betydande och herrlig tongenre —
den högre a capella-sången, och hvem skulle
ej härför känna sig tacksam.

Allt lefvande är underkastadt utveckling:
så äfven denna sångmö. Den skola,
hvilken Ludvig Norman från tidigare år
tillhörde, är måhända ej utan sina svagheter.
Så t. ex. idégestaltningens mindre objektiva
karakter, i det den gerna träder i
bakgrunden för ackordelementet, ehuru å andra
sidan denna gedigna konstnärsnatur ändå
tagit ut sin rätt och bestått mången
segerrik kamp mot slika inflytelser.

Tyvärr sakna vi utrymme för
omnämnande af Ludvig Normans all öfriga
verksamhet i det skönas tjenst, inom ett
samhälle och ett land, b vars musikaliska
baner han sedan decennier burit och hvilket
vi hoppas han än länge måtte bära.

Om vilkoren för blomstringen af
vår nationella tonkonst.



Beträffande uttrycket vår nationella
tonkonst, vilja vi söka på förhand skydda
oss mot möjligheten att varda missförstådde.
Mången kunde ju hålla före, att vi
företrädesvis mena t. ex. studentsången,
hvilken ju. i likhet med den af våra
vidtberömde celebriteter företrädda
operasangen, spridt så mycken glans öfver det
gamla hemlandet; andra kunde förmoda
det vi mena den svenska folkvisan, såsom
en önskansvärd nationei grundstämning i
våra tonsättares verk. Allt välförtjent
afseende vare egnadt dessa bländande fakta,
dessa gryende bemödanden! Vi måste
likväl erkänna det vi med nänide uttryck
icke egentligen afsett dessa företeelser; ty
om vi det gjort, så skulle vi, uti det första
fallet, svårligen kunnat parera
beskyllningen att ej fullt hafva fattat hvad tonkonst är;
samt i det andra att liksom hafva velat pejla
djupet af våra tondiktares originalitet,
troende det ej vara nog omätligt för att dessa,
i almänhet taget, skulle kunna undvara
folktonstämningens fördelar. Naturligtvis
önska vi få sätta oss i säkerhet, emot båda
dessa möjliga beskylningar, samt förklara,
det vi med benämningen 1 vår nationella
tonkonst* egentligen velat beteckna: En
genom de stora tonformerna, i klassisk eller
klassisk-romantisk stil. representerad
universel tonkonst, med eller utan nationei
färgnyans, upspirad inom vära egna
landamären.

All blomstring förutsätter sol och värme;
konstens fagra lilja måste, med fara att
eljest förtvina, i dubbelt mått komma i
åtnjutande häraf. Man kan säga att för
henne fordras en yttre och en inre
värmekälla; den yttre bestående i: uppmuntran
och understöd af det allmänna, lärosätens
inrättande och förseende med lärarekrafter
af framstående rang; ett brinnande nit,
som vill saken, med underordnande af
såväl sym- som antipatisk känslosamhet; —
den inre, utgörande den medvetna
kallelsen. som upptänder hängifvenhet och
kärlek till konsten, hvilken återigen måste
fattas och studeras i sjelfva dess
hjert-punkt: de klassiska tonverken. Hunnen
denna punkt, har konsten sin egen inre
värme, genom egen sol och groningskraft
spirar hon fram, skjutande blommor och
knopp; hvilket sker så snart som 1:0 de
yttre vilkoren härför äro uppfylda, 2:0 de
inre vilkoren härför äro uppfylda.

Mellan det första och andra slaget af
dessa vilkor kan iakttagas samma
nödvändiga förhållande, som emellan ett medel
och ett ändamål, sålunda att hvarje yttre
är eller bör vara ett medel för ett inre.
En vid offentlig musikhögskola anstäld
lärare t. ex. representerar i sådan egenskap
ett yttre vilkor för de adepters utbildning,
som honom anförtros; dock här endast
under förutsättning af att det yttre
vilko-ret befinnes såsom medel verksamt till
ernående af ett afsedt ändamål, som i thy
fall ej kan vara något annat än. förutom
bibringandet af mönstergill teknik,
förverkligandet i möjligaste grad af det inre
vilkoret hos adepten: upptändandet hos honom
af denna konstens heliga flamma, just
formedelst en egen inneboende flamma, tänd
af gudomen, närd af klassiciteten — förty
i motsatt fall negerar detta yttre vilkor
sig sjelf derigenom att det varder till ett
ouppfvldt sådant.

Gäller det nu sagda om handledningen
i tonkonstens lärodiscipliner i allmänhet,
så är det ganska klart, att det ju i all
synnerhet måste gälla om den i sjelfva
tonsättningsstudiet — ett studium varande
en likaså oundgänglig förutsättning för
fortvaron och blomstringen af en nationei
tonkonst, fattad i af oss angifven
bemärkelse, som solen är det för dagsljuset.

Vi skola i ett följande nummer söka
ådagalägga, hurusom de vilkor, hvilkas
uppfyllande står i direkt beroende af sättet,
hvarpå detta maktpåliggande och svåra
studium ordnas och handhafves, just höra
till dem, hvilka kräfva det samvetsgrannaste
tillgodoseende.

                                Orfeus.

Musikaliska underbarn.



Bland alla fallenheter finnes ingen som
uppenbarar sig så tidigt och på så
oförtydbart sätt som musikerns. ”Den
musikaliska talangen”, säger Göthe, ”bör
naturligtvis vara den första som visar sig.
emedan musik är någonting helt och
hållet medfödt, ett inre som ej har behof af
någon i lifvet förvärfvad erfarenhet.”[1]

Roland de Lassus (Orlando Lasso), född
i Mons år 1520, död 1594, hade före tolf
års ålder genom sin stämmas skönhet gjort
sig så ryktbar i kyrkan St. Nicolas i Mons.
att han flere gånger var utsatt för att bli
bortförd af Ferdinand Gonzago, vicekonung
af Sicilien. Denne passionerade musikälskare
lyckades omsider öfvertala den unge
sångarens föräldrar att låta honom komma till
Italien.

Lully, född i Florenz år 1633, död
1687, spelade som barn utmärkt väl
gui-tarr, och han var ännu endast en af m:lle
de Montpensier’s kockspojkar, då han
komponerade tiere vackra melodier, bland
andra, säger man, sången Au clair de la lune.
Men denna härrör dock från en senare
dato. Han inträdde helt ung i konungens
stora violinförening
.

Rameau, född i Dijon år 1683, död 1744.
kunde vid sju års ålder å klavecin spela
alla partiturer vid första påseendet.

Händel, född i Halle år 1685, död
1759, hade, då han ännu var helt litet
barn och man sökt beröfva honom
instrument, om nätterna ensam lärt sig traktera
spinett. Vid åtta år kom han att uti ett af
slottsrummen hos hertigen af Sachsen-
YVeis-senfels, dit hans fader fört honom, under
det han trodde sig obemärkt, för den
förstnämde förråda sin talang genom att
spela pä clavecin. Hertigen ville att han
skulle få lära musik. Vid tio år
komponerade han motetter för moderkyrkan i
Halle.

Johann Sebastian Bach, född i
Eisenach år 1685, död 1750. spelade ända
från barndomen å klavecin de störste
mästares kompositioner. För att komma i
besittning af dessa, från hvilkas studium
hans äldre bror ville hindra honom,
af-skref han i månljusa nätter under nära sex
månaders tid en volym, som innehöll en
mängd dylika.

Marcello, född i Venedig år 1686, död
1739, var till den grad passionerad för
musik, att han derigenom oroade sin far.
hvilken skickade honom till landet och
fråntog honom alla instrument och
musikkompositioner. Men den unge mannen
komponerade i denna enslighet en messa.
hvars musikaliska skönheter besegrade det
faderliga motståndet.

Pergoleso, född i Resi i Kyrkostaten år
1710. död år 1736, spelade vid tretton
år stycken å violin, hvilka han sjelf, utan
all handledning, hade komponerat, och
hvaruti förekommo svårigheter, som
förvånade lärarne vid
neapolitaner-konservatoriet dei Poveri di Gesu Christo. Man
lät honom inträda i denna lärda skola.
Vid tjuguett år hade han komponerat det
vackra partituret till den religiösa dramen:
San Guglielmo d’Aquitana.

[1] Göthes Gespräche, samlade af Eckerman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0002.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free