Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 1. 1 Januari 1880
- En speldosas historia
- Amerikansk Violinfabrikation
- Våra lyriska Teatrar
- Från utlandet
- Anton Rubinstein
- Upprop för Bayreuth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En speldosas historia.
Bland alla speldosor i verlden skulle
det vara omöjligt uppgifva en enda, hvars
historia väckt mera förvåning, än den
hvar-om vi nu vilja berätta.
Omkring år 1660 fanns en organist i
Troyes vid namn Rasin. Denne var en
mycket företagsam och uppfinningsrik man.
Hans lyckas stjerna hade begåfvat honom
med fyra barn, två gossar och två flickor,
de mest vackra och intelligenta man kunde
tänka sig. Denna Rasin var en utmäkt
musiker, särdeles skicklig i att spela
spi-nett. Detta instrument var, som man vet.
urprunget till klaveret, hvilket sedan
utvecklats till piano.
Rasin beslöt att draga nytta af sin konst
och af sina barns tidigt utvecklade anlag
derfor. Se här hans infall!
Han gjorde en spinett med tre
klaviaturer och reste med denna jemte sin hustru
och sina barn till Paris. På
marknadsplatsen vid S:t Germain skaflade han sig
ett stånd och uppklistrade de mest
storartade affischer, hvilka förkunnade tillvaron
af en utomordentlig mekanisk uppfinning,
medelst hvilken en spinett spelar af sig
sjelf alla de stycken, som förut spelats derå.
Man sprang öfver hvarandra för att fa
se detta underverk. Den äldste af Rasins
söner och den vackraste af hans små
systrar, lilla Babette, satte sig ned vid
hvar sin klaviatur och spelte tillsammans
ett stycke, derefter togo de händerna ifrån
tangenterna och — se — det tredje
klaviaturet började genast spela samma stycke.
Sedan allägsnade sig de båda barnen,
hvarefter Rasin öppnade tvenne halfdörrar
å spinetten och förevisade publiken den
invecklade mekanismen jemte de många
hjulverken i densamma. Då en fjeder
uppdrogs, hördes ett lika stort buller som
vid uppdragandet af ett tornur. Genast
någon af publiken begärde ett stycke,
började spinetten spela detsamma. Man sade
sig aldrig hafva erfarit något mera
djef-vulskt och trollskt.
Ludvig XIV önskade se och höra detta
underverk Spinetten fördes till Versailles
och förevisades inför hela hofvet. Under
det att första numret spelades, såg man
konungen plötsligt blekna och darra
betagen af skrämsel. Han befallde genast
Rasin att upphöra med sin musik. Men
försatt i vredesmod öfver den förskräckelse
han visat, bjöd han tillika att spinetten
genast skulle sönderslås och det i hans
närvaro. Så skedde äfven, och man såg
då ett litet fem års barn, skönt som en
engel, framkomma ur instrumentet.
Damerna öfverhopade den lilla med
smekningar och läckerheter. Hans
Majestät fick nu se, hvem som var orsaken
till hexeriet.
Rasin tänkte 110g att ytterligare
fortsätta med sina prestationer, men då nu
hemligheten var uppdagad, ansåg han det
ej längre kunde löna sig. Han beslöt nu
att med sina barn bilda ett teatersällskap,
hvilket skulle spela lättare, putslustiga
stycken, passande för en barnteater.
Emellertid dog Rasin efter någon tid,
men hans enka fortsatte med
representationerna, hvartill hon förhyrt det gamla
hotell Guénegaud. Hennes lilla sällskap
fick stort beröm, och man påstod att hon
förtjenade mycket penningar. Olyckligtvis
beslöt hon sig nu för att bosätta sig i
Rouen, hvarest allmänheten hade föga sinne
för dylika tillställningar. Följden var att
hon här förlorade hela sin sparpenning
och hade ingen annan utväg än att
återvända till Paris. Här hade hon tyvärr
numera ingen passande lokal för sina
föreställningar, helst hon var alldeles utan
tillgånger.
Vid denna tid stod emellertid Moliére
på höjden af sin ära och lycka, och då
hans välgörenhet och hjelpsamhet voro vida
bekanta, vände sig fru Rasin till honom
med en bön om att få uppträda i hans
salong under trenne aftnar. Moliére biföll
detta. Hon annonserade då på ett
stor-artadt sätt sina representationer.
Framgången blef öfverraskande. Hennes tre
representationer inbringade 7 ä 8,000 francs.
Moliére upptog derefter den ene af de
talangfulla gossarna som sin egen son.
Dessutom kunna vi omtala att den lille
Rasin, som i konungens närvaro fanns
innesluten i den beryktade speldosan, blef
en framstående konstnär.
Alla speldosor hafva sannerligen ej en
dylik historia att skryta af.
Amerikansk Violinfabrikation.
Gemiinder är en berömd amerikansk
violinfabrikant, som med lif och själ egnar
sig åt sin konstindustri. Hvad så många
under ett helt århundrade förgäfves hafva
eftersträfvat på violinfabrikationens område,
det försäkrar Gemiinder sig hafva Uppnått.
De fleste italienske violiner äro till
konsertinstrument icke lämpliga; äfven äkta
Cre-monesare erhålla först efter omkring
femtio års bruk den ton, som Gemiinders
violiner ega redan efter tvenne år. Sedan
de gamle italienske violinfabrikanterna icke
mera äro till, har man skrifvit tjocka
böcker om deras sätt att lackera sina
instrument och efter hvilka grundsatser de
förfärdigade dem; men likväl har ingen
förmått åstadkomma ett så lyckligt praktiskt
resultat som Gemiinder. Till sin fabrikation
vet han förskaffa sig minst tvåhundra år
gammalt lönn- och granträ. Vigten
här-af lärde han af Ole Buil, med hvilken han
sammanträffade i Paris år 1845. Denne
berömde violinist hade redan flera år gjort
försök att tillverka violiner, hvilkas ton
skulle likna de gamle instrumentens och
hade slutligen kommit på den tanken att
betjena sig af mycket gammalt trä. Att
han det oaktadt endast i ringa mån
lyckades, kom sig deraf, påstår Gemiinder, att
han icke hade tillräcklig kännedom om
violinens rätta konstruktion.
Skilnaden i tonen hos en gammal och
en ny violin, säger Gemiinder, beror
mer-ändels på tradition och fördom. Såväl
virtuoser som dilettanter gå häri så långt,
att de icke mäkta opartiskt bedöma nya
instrument, vore tonen hos dessa än så
ren och god.
Det tyckes vara utom allt tvifvel att
Gemiinders violiner verkligen likna äkta
Cremonesare. Så t. ex. hade II iertiawski
låtit intala sig att en Gemiinders violin
vore äkta italienare. Ole Bult fann i
Columbus i Amerika en af Gemiinder
fabricerad violin, som han höll för att
vara en gammal Stradivarius. Vieuxtemps
förklarade under sitt vistande i Förenta
Staterna, att han ej kunde skilja en
Ge-mitnders violin från sin italienare.
Den italienske violinisten Mario
pröf-vade på det nogaste en Gemiinders violin
och undersökte med förstoringsglas
lackeringen, men ville ej medgifva, att han höll
i sina händer ett nytt instrnment.
En ungersk violinist Baron Leonard,
hvilken på verldsutställningen i Wien lärde
känna den skicklige amerikanske
fabrikanten, blef i hög grad förvånad öfver ett af
denne mästares instrument, hvilket han i
hvarje fall skulle hafva tagit för en äkta
Guarnerius.
Den fullkomligaste framgång hade
Ge-miinder med sin Kejsar-violin och tvenne
andra med denne jemngoda, hvilka han
utstälde i Wien. De blefvo tagna för
äkta Guarnerii eller Stradivarii. På sådan
grund sätter han värdet å en af dessa till
tre tusen dollar. De billigaste af hans
prisbelönta instrument betinga ett hundra
dollar.
Våra lyriska Teatrar.
Sista representationen före jul å kung!,
stora teatern d. 21 dec. utgjordes af
Trollflöjten af Mozart. Denna afton erbjöd
också derigenom ett högre intresse, att
hufvudpartierna utfördes af lyriska scenens
mest framstående och firade artister. Man
fick njuta och värmas af hr Willmans
Sarastro, af hr Arnoldsons Pamino, af hr
Lundqvists talaren. Äfven Pamina (fröken
Niehoff), Papagena (fru W. Strandberg) m.
fl. voro särdeles väl representerade: det
hela artande sig sålunda till en
mönsterföreställning. —
Vid denna scen har redan länge ifrigt
studerats på Aida — denna för oss så
efterlängtade, i utlandet högeligen berömda.
Verdiska opera. Julpjesen par exellence
blir Vermländingarne.
De smärre teatrarne komma säkert att,
medelst sina pigga operetter, hvar i sin
mån fortfarande täfla om publikens
bevågenhet. Å södra teatern kommer Resan
till Kina att oförtöfvadt uppföras.
Från utlandet.
Anton Rubinstein, den ryktbare
pianisten och kompositören, har skrifvit icke
mindre än tvenne nya operor, af hvilka
den ena, Nero, nyligen uppfördes i
Hamburg. Kritiken har egnat detta verk ett
ampelt erkännande så väl för dess ädla
melodik som ock för dess
musikaliskt-dramatiska egenskaper.
Upprop för Bayreuth. Bayreuthska
patronat-föreningen har till Wagnersakens
gynnare och vänner aflåtit ett upprop,
åsyftande hopsamlandet af en andra million
Mark, sedan festspelshuset etc. etc. redan
kostat en million. Komme detta att lyckas,
så vore meningen att ej blott uppföra nya
festspel (Parsifal), utan äfven att söka
åvägabringa en varaktigt nationel tysk
konstinstitution. Efter åtskilliga tecken att döm a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1880/0006.html
