- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
10

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 17 Januari 1880 - Richard Wagner - Om vilkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst II, af Orfeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Paris, hvarest han under mångahanda
sorger och försakelser är 1841 fullbordade
Rienzi och Den flygande Holländaren.
Återvänd till hemlandet lyckades han år
1842 få Rienzi uppförd i Dresden och
dersammastädes Tannhäuscr år 1846. Med
anledning af delaktighet i dresdener
maj-upproret år 1849 måste han fly till Ziirich,
samt fulländade i Schweiu Lohengrin och
texten samt en del af musiken till
A/forlangen. Sedan han efter år 1858
uppehållit sig i åtskilliga länder samt år 1861
i Paris upplefvat sitt ryktbara
Tannhäuser-nederlag *) trädde han i närmare
förbindelse med den unge konungen af Bayern,

1.udvig H. och lefde länge i Miinchen,
hvarest, likasom förut i Weimar, hans nya
operor hädanefter först kommo till
uppförande: Tristan och Isolde 1865, di c

Afeisiersinger von Aiirnberg, 1868.
Rein-go/d 1869 och Uälkiir 1870.

För att vinna ytterligare fast mark
åt det honom föresväfvande konstidealet,
uppgjorde han med sina vänner planen
att bringa till stånd en teater enkom byggd
och inrättad för uppförandet af hans verk!
i flera städer bildades i och för denna
sak wagnerföreningar; Bayreuth valdes som
lämpligaste ort; grundstensläggningen
firades i Maj 1872; representationerne kommo
till stånd i Aug. 1876.

Lohengrin och Tannhäuscr funno
inom kort väg till nästan alla tyska
skådebanor. Frågan om värdet af denna
egendomliga musik upprörde konstvännernas
sinnen på det häftigaste och delade en
längre tid det musikaliska Tyskland i
tvenne fiendtliga läger. Fin mängd inre och
yttre omständigheter samverkade ock för
att skjuta vvagnerfrågan i förgrunden. Tyska
operan hade, utarmad och torftig, upplöst
sig i fruktlösa försök; uppenbarligen måste
då denna, mot fasta, bestämda mål rigtade
konstnärsnatur, utöfva ett mäktigt inflytande
ej minst genom de större mera
djupgående ämnen han företog sig till
behandling. Sjelf sökte han att i sina
libretton med beslutsam reform tränga framåt.
Huruvida han alltid lyckades i valet äro
meningarne delade; dock bör han ej
förnekas förtjensten att hafva uppväckt den
beqvämliga alldagligheten utur dess
slummer.

*) Rörande detta äfvcntyr innehåller Berliozs’
nyligen utgifna brefvexling åtskilligt pikant; han
skrifver egenhändigt, före representation : »Vår mu- ]
sikverld är högst upprörd öfver den skandal
som Tannhäusers uppförande skall förorsaka:
öfverallt är man ursinnig, ministern lemnade
repetitionen häromdagen högst förtretad! Kejsaren
är missnöjd; och dock linnes det beundrare af
öfvertygelse, till och med bland fransmännen.
Wagner är tydligen galen . Och efter första
föreställningen: »I)u himlens Gud! en sådan
representation! Sådana gapskratt! Parisaren
visade sig i går i ett nytt ljus; han skrattade åt
den fåniga stilen i musiken, han skrattade åt
en narraktig instrumenterings galna upptåg, han
skrattade åt en oboes barnsligheter; med ett ord,
han tycktes förstå att det också tinnes en stil i
musik. Också har publiken uthvisslat all denna
uselhet». Sju dagar senare skrifver han: »Andra
föreställningen af Tannhäuser var ännu värre än
den första. Man skrattade inte så mycket, man
var ursinnig och hvisslade så mycket tygen höllo.

K fl er spektaklet, på sjelfva trappan behandlade
man helt högt den siackars Wagner som en
humbugsmakare och idiot. Pressen utdömmer
pjesen enhälligt».

Den egentliga nerven hos hans talang
ligger i det musikaliska situationsmåleri,
som på det friaste kan utveckla sig i
recitativet och i en mångfaldigt glänsande
instrumentation. Här utöfvar W. sina
stora och egenartade verkningar.
Tendensen att förvandla hela operan i en
fortlöpande, genom ett starkt och
mångskiftande ackompagnemang färgad musikalisk
deklamation; att deremot, så vidt möjligt,
derifrån aflägsna de i sig afslutne
musikaliska formerne, framqväller ur detta
grunddrag af hans personligt musikaliska
begåfning. W:s hela verksamhet afser
teatern, hvilken han egnar en exentrisk
dyrkan. och om hvars betydelse han hyser
de mest högstämda åsigter. Uti hans
begåfning röjer sig mera mångsidighet än
djup.

W:s diktaregåfva synes hålla jemnvigten
med hans musikaliska och har af mången
stälts till ock med högre. Men hans hela
konstnärliga verksamhet beherskas af en
oemotståndlig böjelse för teoretiskt
idealiserande, hvadan hans betydande
skriftställaretalang blifvit för honom farlig, nästan
fatal. Wagners namnkunnigaste skrifter
från tidigare år äro: ’die Kunst und die
Revolution*, Tlas Kunstverk der Zukunft*
och *Oper und Drama*. Med så
mångsidiga hjelpmedel blef det W. möjligt att
i stället för det konstnärliga formväsen,
enligt hvilket de förnämste mästares tonverk
blifvit uppbyggde, sätta en i sitt slag
fulländad skematism, hvilken blott har det
enda felet, att icke vara uppsprungen ur
konstens natur, utan ur reflektionen. Dit
höra de signaler, med hvilka W.
kännetecknar operans personer, och hvilka hos
honom få lof att ersätta sannt
grundhe-tecknande musikaliskt-tematiska motiver;
dit hör i all synnerhet läran om ’framtidens
konstverk’, om den teatraliska ’’Allkonsten’,
i hvilken alla enskilda konster böra
uppgå. Detta sålunda förkunnade ideal är
ett egoistiskt, emedan det har kärnan af
hans talang till medelpunkt och
förutsättning; det är ett inskränkt, emedan det,
med eller utan afsigt, ställer denna talangs
gränser såsom konstens ändpunkter; det
är ett omöjligt, emedan det förmätet
ötver-skrider gränserna för all konst. Betraktad
uteslutande som konstnär, så är jemväl i
hans senare verk hans utomordentligt rika
och mångsidiga så väl dramatiska som
musikaliska begåfning omisskänlig; men
ingenstädes visar det sig tydligare, än just
vid dessa produkter, hvilken skef ställning
han i uppskattandet af desamma intar gent
emot den öfriga verlden. Hvad som af
publiken betecknas såsom olidligt eller
konstnärligen meningslöst, eller afvisas som
villfarelse, det bildar, enligt W.,
grundpe-larne för hans system och hans konstverk.
Häraf förklaras ock att, trots den mest
spända uppmärksamhet, hvarmed
offentligheten följde denne konstnärs idrotter, och
trots de många efterbildningar hans verk
föranledt, likväl en egentlig wagnersk skola
i operakomposition icke är tillfinnandes.

Rienzi, Den flygande holländaren,
Lohengrin och Tannhäuser hafva blifvit med
bifall å svenska scenen uppförde samt
der funnit hängifna och högt begåfvade
tolkare.

Om vilkoren för blomstringen af
vår nationella tonkonst.



II.

Vi återupptaga vår inledda betraktelse
för att uppmärksamma några bland de å
den fosterländskt-musikaliska odlingen,
sär-skildt dess produktiva område, menligt
verkande omständigheter, hvilkas
undan-rödjande torde visa sig vara ett bland de
oundgängligaste vilkoren för hennes
frigörelse.

Dessa omständigheter, hvarken fä eller
ringa, framställa sig för hvarje tänkande
betraktelse sjelfmant; men de känslor, som
dervid uppväckas, äro beroende af hvars
och ens uppfattnings- och åskådningssätt.
Ty vi må nu alla ha låtit oss förtäljas,
och äfven sjelfva anat, konstens för
mensk-ligheten oändliga betydelse, såsom inseglet
å dess andliga natur, såsom dess
guda-fängna adelsbref; — såsom gradmätare å
fosterländsk odling, såsom den skönaste
lyftning, vederqvickelse och förädling som
någonsin blifvit åt jordevarelser beskärd:
så kan dock frågas till huru stor del vi i
allmänhet i vår verksamhet afse
Mensk-ligheten och Fosterlandet; om allas
blickar ens förmå höja sig flit; eller om en
synvidd, begränsad af fackintressen eller
väntycken, öfverhufvud egnar sig för
omfattande af annan sträfvan än den för egen
framgång och välbefinnande. I det
naturligtvis nekande svaret å begge sistnämnde
frågor ligger hela förklaringen till den
likgiltighet, ringaktning att icke säga apati,
med hvilken stundom hos oss tonkonstens
mest vitala intressen handläggas.

Denna åtskilliga våra styrande viljors
afsmak för all sträfvan, afseende att för
de begåfvade af den yngre musikaliska
generationen bereda tillfälle till utbildning
i teoretisk praktisk tonsättningskonst, att
hos desse sålunda fri- och verkliggöra
oändligt rika anlag och krafter, hvilka
eljest för dem och för oss ohjelpligen gå
förlorade — denna afsmak är en af de
1 menligt verkande omständigheterna. En
annan är den härigenom alstrade
okunnigheten sjelf. Bevis på tillvaron af den
förra lemnar det för sin upphofsman just
hedrande projektet att enkom åt sådane
musici upprätta ett stipendium, hvilka ville
låta förbinda sig att aldrig komponera;

[ vidare den låga, ignorerande ståndpunkt
som kompositionsstudiet vid vårt
konservatorium för närvarande intager: ett
beklagligt förhållande, egnadt att totalt
bort-j vända intresset från det, som vid hvarje
dylik anstalt, såvidt man eljest vill bevara
sitt anseende, ovilkorligen måste vara en
hufvudsak; ändtligen bristen på
statsunderstöd åt sträfsamma, gryende
komposi-tionstalanger.

Den andra omständigheten, eller
okunnighetens tillvaro ådagalägger ett
yttrande af vår nuvarande erkändt främste
komponist, då han vid ett tillfälle sade:
’ja, se svenskarne fattas verkligen kunskap.’
Den bevisas äfven af många svenska
arbeten i koral- och i qvartettväg, hvilka
ej sällan erbjuda en bedröflig anblick; af
den ytterst ringa produktionen; af mången
orgelspelares improvisationer; af
moderni-tets-nit och glömska af store mästares

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free