- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
15

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 17 Januari 1880 - Från utlandet - Rheinische Sängerverein - Aftäckandet - Man förebereder - Madame Favart, af Offenbach - La Billet de logement - Musikalisk humoresk - Resignation, af J. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till en hel timma. Till soli få äfven
fruntimmersröster användas, men kören är
dock hufvudsaken. Texten hör vara på
tyska språket, valet af ämne eller
författare är för öfrigt fritt. Det arbete, som
vinner priset, förblifver komponistens
egendom. Föreningen förbehåller sig dock
rättighet att uppföra kompositionen första
gången. Manuskript insändes i försegladt
kuvert före den 15 instundande Februari
till Herr Otto Falkenberg i Coblens.

Af tackandet af det monument som
blif-vit upprest åt Schumann i Bonn. har
blif-\ it uppskjutet till nästa vår.

Man forbereder i Rom en stor
musikfest till kompositören Palestrinas ära, med
anledning af invigningen af det monument
som åt honom uppföres i romerska
musiksamfundets konsertsal i palatset
Doria-Pamphili.

Organisatorerne för denna högtidlighet
hafva utfärdat inbjudning till olika länders
framstående komponister att för
ändamålet skrifva ett stycke.

Bland musici, som man uppfordrat till
läflan, märker man Ambrois Thomas och
Charles Gounod för Frankrike, Liszt och
Wagner för Tyskland.

Verdi har förbundit sig att lemna ett
nytt Pater noster.

Ceremonien skall ega rum nästa Påsk.

Madame Favart. af Offenbach,
spelades nyligen i London för 2oo:de gången! 1

Om denne kompositörs nyaste operett,
I.a fil le du tambour-major
(Regements-trumslagarens dotter), nyligen gifven i Paris
å Foue Dramatique, heter det bland annat:
’detta är då den produktive komponistens
etthundrade partitur; men den outtröttlige
rolighetsmakarens verv är ännu icke
uttömd ; han finner ännu genialiska effekter,
sentimentala tokerier, lustiga refränger,
oväntade rytmer, befängda upptåg, etc.

Le Billet de logement är en ny operett
som hlifvit uppförd i Paris. Musiken är
af Leon Vasseur, texten af Burani och
Boucheron. Den lär innehålla rätt vackra
nummer.

Musikalisk humoresk.



Thalhofen är en tysk bondby, hvars
innevånare, katoliker och musikamatörer,
frampå höstsidan just ingenting stort ha
att göra. Inträffar så ‘Jungfru Marie
födelse’, hvilken omständighet vanligen ger
församlingens vördige lärare anledning att
föranstalta om något rigtigt finfint i
musik-väg.

’Icke Sekiedermayer, Fiikrer och hvad
de nu alla heta dessa messkomponister
för bondgudar — nej Mozart med sin
’Agnus-Messa’, Haydn med sina stora
’kyrkoverk* måste deran; ty blåser icke
vår Hofbauer klarinett och vår Stiedinger
trumpet, att icke tala om ’lilla fröken
Marie’, som just nu är på herrgården och
kan sjunga som en lärka, då hon sjunger
som aldra vackrast. Hvad?! — När man
har sådana krafter till »itt förfogande,
skulle man kanske låta sjunga en futtig
messa, som knappt hann begynna förrän
den vore slut?’

‘Löjligt! Sedan vår Bogrubcrgrr köpt
sig en ny fiol för 1 1 kr. 73 öre är egentli-

gen Haydn icke ’vacker’ nog för
Thalhofen. Men man far inte ha allt för stora
pretentioner: Haydn kan möjligtvis
passera.’

F.n vacker dag förkunnades altså i
Thalhofen ’Nelson-Messan’ till ’Jungfru Marie
födelse’.

Vördig läraren menade qvällen före den
stora kyrkomusikfesten: ‘Nåväl, ni tänker
väl gå och höra på, huru lilla fröken
Marie sjunger och huru Bogenherger
stämmer in ined sina saker; — en njutning,
det vill jag lofva. — Kom bara dit!’

Jag kom alltså. Kyrkan var fullpackad,
hela herrgården, alla honoratiores och jag.
— F.n i sanning utvald publik.

Och så sutto vi der och väntade.

Den lilla ministranten pinglade.
Kap-lanen ämnade gå utur sakristian.

Då störtar en svettdrypande menniska
med förvirrad blick in på pastorn och
hviskar någonting, — kaplanen vinkar åt
ministranten och båda begifva sig lugnt
tillbaka till sakristian. — Qvalfull
tystnad. —

I koret ett hemlighetsfullt mummel.
Läraren, som under predikan stolt från
sin höjd sett ned på mängden, är ej
synlig. Något måste ha händt.

Har orgeln gått sönder? (I Thalhofen
håller han neml. sällan). Har fröken
Marie, enligt bruket hos konstnärinnor,
hlifvit illamående? Har pukslagaren, som
väger 17 lispund, ändtligen träffats af
det slag. som för honom dock ej lär
ute-blifva!* —

Så tänkte man hit och dit. Ändtligen
löstes gåtan. Från koret ljöd ångestropet:
‘På värdshuset är han heller inte, denne
Bogenherger; han sitter nog ner i någon
*grop‘. Det utskickade budet hade i sin
bestörtning glömt, hvad honom vederborde
i Guds hus, och så gällt förkunnat sin
Jobspost, att orsaken till dröjsmålet blef
klar för hela publikum. —

Arme Bogenherger’. — om du hade
hört alla de titlar, som vid detta tillfälle
gåfvos dig — hade du året om nödgats
‘klaga’ för att åter reparera din argt
skändade ära.

Alltså’ denne Bogenherger.
Thalhofen-boernas ‘Helmesberger’, var icke en gång
på värdshuset; han hade sjunkit än
djupare. I en källaregrop! men hvar skall
man då söka honom och livad göra utan
Bogenherger r

Härom måste läraren nog ha kommit
på det klara, ty ånyo störtade den
förvirrade in i sakristian — åter pinglade
ministranten, och denna gång hann pastorn
ostörd ända till altaret.

Orgeln preludierade . . . Man hörde
några betydelsefulla knackningar på
Diri-gentpulpeten och så börjades det . . .

Ja — men — det der vill ju inte låta!
Aha, du qvickhufvud till lärare — du
har tänkt dig saken så der! Inte illa!

Af primstämman, Bogenhergers ‘solo’
hördes aldrig en not. —

Det lät lite egendomligt, men hvad får
man inte vänja sig vid här i lifvet.
Kritiska öron hade ju ingen, och livar en
var glad att det då ändtligen hade börjat.

Och så till vida hade ju allting varit
godt och väl.

Men så hände efter vid pass 20 takter
af kyriét följande:

Man hörde kordörren knarrande öppnas
och våldsamt tillslutas; man hörde ett
stampande i koret, som om en
kavallerihäst hölle på att excersera; man hörde
midt i de andre tonerna en violin
hänsynslöst stämma — a—e, a - d, d—g
och så vidare — med grace, och så fick
man då höra primstämman.

Messias var kommen — Bogenherger,
som ingen kunde finna, hade infunnit sig
sjelf. —

Hög tillfredsställelse lyste i mångas
anleten.

Men denna försvann och ett visst
för-färadt obehag intog dess plats.

‘Men den der griper ju bredvid!’ —

’Miti Gud, i dag går det illa!’ —

‘Aj, aj! livad det skär i hvartannat!’

Sådana kritiska anmärkningar blefio
högljudda.

Det stämde nemligen alls icke deruppe
och med livarje takt stämde det mindre
och mindre, och det stämde slutligen så
lite, att dirigenten midt uti en takt — just
vid Kyrie e — fruktansvärdt knackade i
sin pulpet och en partiel dödstystnad
inträdde. Jag säger partiel dödstystnad, ty
hjelten Bogenherger höll ännu inte opp;
för honom måste knackas en andra gång
ännu fruktansvärdare, då tystnade också
han.

Jag vet icke om jag gjorde rätt, men
under pausen lemnade jag kyrkan, och
eftertänkte i stillhet inom mig sjelf, om
detta verkligen var en njutning.

I hack och häl efter mig jagar
Bogenherger ut ur templet. Han var blossande
röd. Det var väl — inspirationens rodnad
kan jag tänka.

I denna inspiration hade han fallit in
5 takter för tidigt och just derigenom
åstadkommit väl mycken förvirring i den
klara Havdn’ska tonbilden.

Kyrie Eleison!

Resignation.



Till himlarnes rymd, bland serafers clior.

I helig berusning
Jag rycktes. Vid toners susning
Från eolsharpor min ande for
Dithän, der de saligas hymner klinga
Och cheruber svinga.

Hvad gudafläkt kunde så röra en själ.

Att hänryckt hon höjdes
Dit upp mot sitt ursprung? Hvi röjdes
För dödliga ögons häpnad du väl.

O evighetsvymders hänförande In immel
I stjernkransad himmel?

Hvad strålfager bilrost slog luftig bro
Från skyn ner i gruset?

Hvad onämnbar makt kom ljuset
Att dallrande lösa hvart stoftband? O,
Hvad välde väl månd’så häntvinga anden
Mot anade stranden?

Min älskades blick uppslog himlens sal.

Nåväl: denna stråle,

Så skön att en gud kunnat småle,

Ej sänktes mot mig, nej, mot min rival:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free