- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
16

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 17 Januari 1880 - Resignation, af J. L. - Anmärkningar - En “Impressarie“ - Rättelser - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dock hänförd jag fann mig som engel vorden —
        Han qvarblef på jorden!

Månn’ afundens qval hinner himlarnes krets
        Från sinliga verldar,
Stoftfjettrade nöjens härdar,
Der sällhet dör, då hon nått sin spets r
Nej, skaldens himmel är evig som Herran
        Och stoftqvalet fjerran.
                                J. L.


Tonkonstens vänner uppmanas vänligen
att verka för Neckens spridning.

*



Detta nummers musikafdelning
innehåller ett potpourri af musiken till operetten
”Resan till China”, och hoppas vi dermed
göra vår publik ett nöje. enär dessa
lekande och lättspelta melodier blifvit mycket
populära.

En “Impressarie“.



Herr öfverste Mapleson är entreprenör
för ett italienskt operasällskap. Obekant
är i hvilken stats tjenst han förvärfvat sin
militära rang. Under sistförflutna säsong
gaf han med sitt sällskap representationer
å Her Majestys Theater i London och
öfvergick derifrån till New-York. hvarest
han för närvarande vistas. Huruvida hans
sällskap verkligen visar otillräckliga
krafter och tierfure icke gör lycka, kan
tillfölje af otillförlitligheten hos dervarande
press icke afgöras, men nog är han en
teaterdirektör med tusenfaldiga
bekymmer”, hvilket ger New-Yorker Figaro
anledning till följande uppbyggliga
betraktelse :

Huru vattnades det en icke i munnen
då man i ungdomen hörde den sköna
visan, hvari herrligheterna och fröjderna i
påfvens och sultanens tillvaro så åskådligt
och rörande skildras. Påfven fattas aldrig
aflatspenningar, för hvilka han köper sig
de raraste viner i flödande fullhet. och
den i sus och dus lefvande sultan bor i
ett stort slott fullt med undersköna
qvinnor. Helt naturligt att man längtansfullt
sneglade efter dessa herrligheter. vare sig
nu att man erfor en större förkärlek för
påfvens goda viner, eller en starkare
längtan efter sultanens undersköna qvinnor. Ty
att man möjligtvis samtidigt kunde
tillfredsställa begge behofven, föll
naturligtvis ingen in: att bysa så förmätna
fordringar är man alltför beskedlig, så länge man
ännu är så ung att man sjunger visan om
påfven och sultan. Nu tillstår denna visas
författare sjelf, att njutningen af alla dessa
herrligheter förenade ej beskärts någon
dödlig, och då han ej helt och hållet vill
frånsäga sig hvarken godt vin eller
bildsköna qvinnor, så kan han öfverhufvud ej
inlåta sig på saken: han vill hvarken bli
påfve eller sultan — ett beslut som vitnar
om rätt mycket förstånd och om ännu
mera sjelfbeherskning. Men man fråge
blott dessa tusentals menniskor hvilka
betecknas med namnet publik, och man skall
med förvåning erfara, att trots Friedrich
Schiller det dock gifves menniskor, för
hvilka lifvets oblandade glädje icke
allenast till någon del utan derhos äfven i
fullt öfverflödande mått kredensas. Dessa
öfverlyckliga dödlige äro teaterdirektörerne.
Hvad påfven! Han får inte kyssa någon
vacker flicka. Hvad Sultan! Förblir han
koranen trogen kan han ej njuta några
perlande vindroppar. Men teaterdirektören
är. beträffande friheten och lägligheten att
njuta, påfve och sultan i en person. Fråga
blott folk och de skola nog granneligen
berätta er det, förty de veta alltsammans
mycket väl. Sålunda är teaterdirektören
den lyckligaste menniska man kan tänka
sig: hela lians lif är en oafbruten följd af
njutningar. Han behöfver inte frånsäga
sig något, han kan erhålla allt, hvarefter
hans hjerta trängtar. förty en teater är nu
den briljantaste och indrägtigaste affär
som man kan föreställa sig; den afkastar
verkligen hedniskt med pengar och för
pengar får man icke blott socker, utan
äfven dertill andra sötsaker som äro litet
kostbarare och derföre ej kunna köpas
hos hvarje kramhandlare. Teaterkassan
är ju en i sanning outtömlig brunn, som
ständigt qväller friskt, direktören behöfver
alltså blott ogeneradt ösa derur, så snart
hans hjerta trår efter något som för kassa
kan fås.

Men han begagnar egentligen pengar
blott i sällsyntaste fall, ty allt hvad som
fröjdar menniskan har han ju i eget hus
på lager, så att han blott behöfver
utsträcka handen eller vinka med näsduken.
Viner? Han vet till slut verkligen sjelf
icke hvilken sort han ska ta till, ty alla
zoners och länders utvaldaste drufsafter
stå till hans förfogande och det är alltså
minsann intet under, att lian slutligen blir
så öfvermätt på dessa herrligheter, att han
blott för ombyte skull griper till ett glas öl
eller en sup. Flickor? Du milde himmel!
Då finner han sig i en verklig
rikedomsängslan. Hans teater är ju egentligen
ingenting annat än ett oerhördt harem,
hvilket erbjuder honom ett urval bland
Tysklands skönaste skådespelerskor.
Italiens eldigaste sångerskor, Spaniens mest
förföriska dansöser och Frankrikes
pikantaste kankanöser — att nu alls icke tala
om öfriga nationaliteter. Och alla dessa
sköna lyda direktörens vink med en
snabbhet, en glädtighet, en hänförelse som är
riktigt rörande; deras enda tanke är ju
blott dens lycka, åt hvilken de gifvit sig
med lif och själ.

Få direktörer smak för en spirituell
underhållning — och som bekant är det
just det, som förskaffar dem högsta
njutning. hvarefter de formligen trärgta, så
att de aldrig någonsin kunna få nog
deraf — så äga de resurser att tillfredsställa
sin längtan, sådana som ingen af verldens
monarker erbjudes, ithy att de
spirituellaste och witzigaste damer, de mest
underhållande och bildade herrar i dussintal ju
finnas i deras omedelbara näihet. En
vink af direktören, och komikern gör
inför honom till hans egen förlustelse de
befängdaste upptåg, sångerskan sjunger
för honom sin mest himmelska aria,
dansösen intjuser honom i ljuflig slummer och
operettsångerskan uppiggar genom sina små
skälmstycken på nytt hans förslappade
njutningsförmåga. Kort och godt: det
gifves alsingen önskan, vore hon än så
djerf som en teaterdirektör behöfver hos
sig lemna ouppfyld, ingen sinlig eller
andlig njutning, vore hon än så utsökt och
kostbar, som han behöfver försaka. Fråga
folk bara och de skola säga er, att det
just så förhåller sig; de hafva det från de
säkraste källor.

                                (forts.)


RÄTTELSER.

I n:o 1 står på 3:dje sidan, 28:de raden:
melodibildningens, skall vara:
melodibindningens. I musikstycket näst sista takten bortgår:
1:o


EN

god

klarinettist

söker plats vid orkester inom hufvudstadcn.

Närmare upplysningar lemnas af denna tidnings
utgifvare, Direktör Alfr. Lundgren, som träffas
alla dagar kl. q —10 i sin bostad N:o <)
Urvä-dersgränd.

Anställning önskas af en
VIOLINIST (secund-viol). Svar mollages
af tidningens utgifvare.

BOKSAMLINGAR

större och mindre uppköpas till högsta pris uti

KLEMMINGS ANTIQVARIAT

6 Malmtorgsgatan 6.

STOCKHOLM.

JULIUS 1IAINAUERS

KONGL. HOFMUSIKHANDEL

I DRESDEN

rekommenderar sitt lager af nya och billiga musikalier.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1880/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free