- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
18

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1880 - Charles Lecocq - Bör koralfrågan som fråga anses? af Orfeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade Bizet, det andra Lecocq till
författare. Båda operetterna gåfvos
ora-vexlande och upplefde hvardera elfva
föreställningar. Följande år syntes Lecocqs
namn på Folies-Nouvelles’ teateraffisch;
men stycket gjorde ingen lycka, och
Lecocq drog sig modfälld tillbaka från
teatern och började på nytt gifva
pianolektioner. År 1864 dök han äter plötsligt
upp på Folies-Marigny, der en operett af
honom blef med bifall emottagen.
Härmed öppnades efter hand portarne till
flere af pariserteatrarne, och man gaf med
alltjemt stigande framgång: J.’Amour ct
son Carquois, Fleur de T/u’, Le Radjah
de Mysore, Monsieur de Crac, och Le
l<eau Dun ois.

Ar 1S70, då i Frankrike kanondundret
öfverröstade hvarje annan musik, beslöt
Lecocq försöka sin lycka i det närbelägna
Belgien. Han uppsökte Duru, en hans
vanlige medarbetare, och gaf honom i
uppdrag att skrifva en för Briissel
passande operettlibretto. Denne, i början
alldeles icke förtrogen med en dylik
uppgift, kom slutligen efter många råd och
förmaningar fram med manuskriptet till
/[undra jungfrur, hvilket dock till en
början presenterades i ett mycket
ofull-ändadt tillstånd. Svårigheten i att
libretton hade ännu en annan auktor i Chivot,
som sjuklig vistades i södern, blef snart
undanröjd. Clairville inträdde som tredje
medarbetare för texten, och den 25 Mars
1872 uppfördes i Briissel första gången
Ilundra jungfrur.

Operetten gjorde lycka och upptogs
med framgång äfven i Paris. Här i
Stockholm gafs denna pjes samtidigt på Södra
och Mindre Teatrarne. Den skulle dock
någon tid derefter öfverglänsas af
Madame Angot’s dotter. Komponisten hade nu
lagt grunden till sitt rykte och sin
förmögenhet. Giroflc- Girofta, La petit
ma-riée, La Marjolaine, Kosiki, Le petit due
La Ca/nargo, Le Grand Casimir, La petit
madcmoiseUe, hafva alla bidragit att göra
komponistens namn populärt.

På direktören för Renaissance-Teatern
Viktor Konings bönfallan har Lecocq
skrif-vit en liten karakteristik öfver sig sjelf.
Vi anföra derur några punkter.

*1 min barndom roade jag mig att blåsa
flageolet (en slags liten flöjt eller fogelpipa)
men öfvergaf utan afsaknad detta
instrument mot pianot. Min karakter är
saktmodig, men jag kan tillfälligtvis blifva rätt
vild. Jag älskar mitt husliga lif. mina
kattor, och den seriösa musiken. På mitt
piano finner man alltid Bach,
Mendels-sohn, Schuman och Wagner. Det
förargar mig, att man kallar mina arbeten
operetter, hvilket ord är helt och hållet
intetsägande. Min sträfvan gick alltid
der-hän att skrifva en komisk opera. Jag bär
afsky för en sysselsättning, som jag ej
förstår. Det är mig en verklig plåga att
höra mina egna kompositioner. Jag
spelar icke och reser ogerna. Jag är något
litet gourmand. Jag berättar ogerna om
min lefnad och ser helst att äfven andra
icke befatta sig dermed.”

Viktor Koning tillägger följande
meddelanden: ”Det första Lecocq uraktlåtit att
anföra är, att han besitter en vacker,
intagande sångstämma (bariton); när han
ur ett partitur foresjunger med half röst,
såsom hans vana är, så utbryta åhörande
artister städse i högljudt bifall. Bland
alla berömdheter i Paris är Lecocq till (
sin person minst känd af den stora
allmänheten. Han gör aldrig någon
inbjudning, men emottager väl en sådan. Utom
en å två musici eller ett par medarbetare
(för texten) emottager han inga besök.
Med undantag af generalrepetitionen och
de båda första föreställningarne, sätter j
han aldrig sin fot inom den teater, der
hans arbeten uppföras. Första aftonen j
tillbringar han vanligen på förste
regissörens rum, och, under tiden som ödet öfver |
hans verk afgöres, fördrifver han tiden
med att utkasta pennteckningar. Så snart
en pjes en gång gjort lycka, tänker han
ej vidare derpå, utan sysselsätter sig då
endast med den nästföljande. En
karakteristisk egendomlighet hos Lecocq är, att
han på det ursinnigaste hatar all lyx i
kostymer och dekorationer, och svärmar
för ingenting så högt som att se sina
arbeten uppförda med den största möjliga
enkelhet. Den enda konflikt, som
någonsin uppstått emellan honom och
Renais-sance-Teaterns direktör, gäller just denna
punkt. Aldrig har han till Koning 1
öfverlemnat en pjes utan att tillägga: ”Jag
ber er, var denna gång så älskvärd och j
använd inte för mycket penningar derpå!”

— Han bleknar, hans stämma börjar
darra, och han slutar vred sin
skydds-talan med orden: ”Plåga mig denna gång
icke rned att åter framkomma med er
förryckta lyx i dekorationer och
kostymer!” Vanligen låter han, först sedan
pje-sen gått hundra gånger, ställa sig tillfreds
öfver den stora kostnaden för
uppsättningen.

Lecocq bebor nu vid Boulevard
Exelmans, emellan Auteuil och Bois de
Boulogne, ett förtjusande och luxuöst
ut-rustadt palats, hvilket han uppbygt åt sig
på sina kolossala författareinkomster. Här
har han formligen inspärrat sig som i ett
fängelse för att icke från tidigt på
morgonen till sent på aftonen blifva
öfver-lupen af teaterdirektörer och
librettoskribenter, som infinna sig, dels för att
anhålla om något, dels för att erbjuda
honom sina tjenster.

Lecocq är nu 46 år gammal; hans
ögon, ehuru försedde med synglas, ses
ännu glöda af liflig eld. Så snart han
stigit upp om morgonen, sätter han sig
att arheta, och afbryter endast för att
frukostera eller intaga sin middag. Denna
ihärdiga flit medför ock sina frukter.
Lecocq har i inkomst ensamt från
Renaissance-Teatern omkring 100 till 120,000 frcs
årligen. Han är genom kontrakt på tre
år fästad på denna scen.

Bör koralfrågan som fråga anses?



Det förefinnes i vår inhemska musikverld
en tvistighet, den man skyndat sig ge
benämningen : koralfrågan. Då man vet, huru
lättvindigt det stundom tillgår att af den
eller den obetydligheten göra en s. k.
fråga, den man för tillfället, i brist på
annat, kan tala och skrifva om i
oändlighet, så bevisar ej benämningens almänne- i

lighet något dess djupare berättigande.
Men då man bevitnat de ansträngningar, som
tidtals blifvit gjorda för att hålla saken vid
lif, de välmenta försök till ”förbättringar”,
som redan skådat dagen, och det
meningsutbyte som deraf föranledts, att icke
förtiga sakens genom musikaliska akademiens
vårdande omhägnad officiel vordna natur,
så borde väl ingen, helst man ju afser en
för nationen gemensam angelägenhet, vidare
betvifla tvistemålets berättigande som
verklig fråga betraktad.

Nej! så tycks det verkligen.

Och är det icke dessutom glädjande att
förspörja någon almännare lifsyttring
rörande, om äfven blott indirekt, tonkonstens
angelägenheter? — alltid en dementi mot
talet om indifferentism.

Vi sade: indirekt; ty vår s. k.
koralfråga har, som det synes oss, ännu ej
blifvit adlad till någon konstfråga.

Vill man musik, så måste man vilja
skön musik; man anses eljest icke veta
livad man vill.

Nationen måste musikaliskt fostras.

Den kyrkliga tonkonsten bör
innerligare förenas med religionen.

Detta kan endast ske på den
konstnärliga ståndpunkten.

Hylla vi Luther som teolog, eller
åtminstone som kyrkolärare, så borde vi
väl äfven beakta hans, beträffande
kyrkomusiken, gifna vinkar samt dela hans
åsigter — såvidt de befinnas vara af
verklig estetisk, d. v. s. fullt giltig halt.

Och de äro det. Han ville å ena sidan
församlingens animerade deltagande i den
enkla, högstämda koralsången —
naturligtvis utan tröttande längder — under
det å andra sidan hans musikaliskt
be-gåfvade natur fann det högsta behag i
hvad katolska kyrkan skönast egde af
tonskatter: det var nemligen ingalunda de,
utan blott åtskillig text, som ”skulle
föi-gås”. Han fann alltså det högsta behag
i den koral, hvars rörliga stämmor ”dansa
kring sin tenor likt glada barn kring en
from fader*.

Denne hans riktnings värdige, sannt
konstnärlige tolk var Johann Sebastian
Bach.

Denne hade dock två fel, hvilka för vår
tid göra honom föga tilldragande: han var
nemligen djupt innerlig och sannt
musikalisk.

Hans koraler äro vackra och upplyftande,
emedan de utgöra en trohjertad konstnärs
varmt utandade öfvertygelse.

I jemförelse med dessa begge män så
torde vi, med hänsyn till koralfrågan, och
så länge vi hysa böjelse att förälska oss
i vår nuvarande (vare sig ”rytmiska’ eller
”orytmiska”) ståndpunkt, samt och
synnerligen föga annat vara än — vilsekomna
får.

Hæflhers koralbok är produkten af ett
temligen gediget kontrapunktiskt vetande,
ehuruväl dunkelt, när frågan gäller
kyrko-tonarterne, om hvilkas kadenser bearbetaren
sväfvar i villrådighet. Numer aktar man
sig gemenligen hos oss försigtigtvis för
kontrapunktiskt studium — om icke för
annat, så för att undgå förtalet.

Deremot tror sig en och annan
förmodligen riktigt gagna konsten genom att mot
dessa oskyldiga kyrkotonarter, dem man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free