- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
19

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1880 - Bör koralfrågan som fråga anses? af Orfeus - Musik och Teater - Musikalisk humoresk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen inte känner, utslunga sitt anatema.
(Man tanke sig ett lindebarn — riktande
bannstrålen och man har en bild af detta
senare förhållande).

Vi upställa tvenne betingelser för att
’koralfrågan’ hos oss må i egentligare
mening bli en fråga: 1:0 Sannt
konstnärliga, kyrkomusiken i dess helhet —
såvida som byggd på koral — omfattande
sträfvanden och syften; 2:0 Härför
erforderlig sakkännedom jemte artistisk
be-gåfning och utbildning.

Endast i den mån vi hos koralens
målsmän se dessa betingelser alltmera
förverkligade framträda, kunna vi, för vår del,
erkänna tillvaron af koralfrågan såsom
sådan.                        Orfeus.

Musik och Teater.



Fjerde Symfonikoncerten

å kungl. stora teatern under hr Ludvig
Normans anförande, lördagen den 24
sist-lidne Jan., var en verklig musikalisk
högtid för den talrikt församlade publiken,
som ock en triumf för hofkapellet och
dess dirigent. Valet af tonverk, vanligen
godt, kunde denna gång ej gerna utfallit
lyckligare, ithy att programmet uptog trenne
mästares namn, hvartdera för sig i olika
faser af historisk utveckling betecknande
ett det högsta tänkbara orkestrala
herravälde: Jos. Haydn (Symfoni, g-moll), L. van
Beethoven (Pastoralsymfonien) och Henry
Berlioz (trenne stycken ur ’la damnation
de Faust’). Det Haydn’ska mästerstycket
med sin oöfverträfliga Menuett uptogs redan
med animerade handklappningar. Kom
så Berlioz. Spänd, nyfiken förväntan:
man vet sig ock hoppas fa lyssna till
något särdeles delikat — och man bedrog
sig ingalunda. Berlioz exellerar i
orkesterbehandlingen. Man tycker sig höra
liksom ett enda, fast i otaliga, underbart
mångskiftande klangfärger och styrkegrader
ljudande instrument, trakteradt af någon
bländande virtuos. Denna klangens
skönhet vinnes dock ingalunda, såsom ofta
händer, genom upoffrande af det
musikaliska innehållet, utan befinnes detta städse
utgöra den positiva grunden och
foranledningen. Alla tre styckena måste gifvas
da capo.

Det fordrades nu sannerligen ett
Beetho-vianskt storverk för att intresset under
fortsättningen icke skulle slappas, och så
upspel-tes 6:te Symfonien, oförgätlig genom
denin-gifvelsens omedelbarhet, hvaraf hon så
rikligen genomandas och som gjort henne till
hvad hon blifvit: tonkonstens skönaste idyll.
Och hvem kan väl erinra sig, till exempel
seherzot med sina fagra oboeställen och
icke spritta af fröjd, eller finalens sköna
herdesång utan att njuta en riklig tröst?

Vore hos oss koncertväsendet lika
vår-dadt, ymnigt och rikligen representeradt
jemväl å oratoriets, passionskantatens, a
ca-pellasångens och man må med skäl tillägga:
orgelspelets samt kammarmusikens områden,
som det under hr Normans spira redan
är det å symfoniens, så funnes för oss,
beträffande dessa herrliga företeelsers
up-blomstring i exekutivt hänseende, sanner-

ligen föga öfrigt att önska. Skola vi
någonsin komma derhän?

                                J. L.

*



Koncerten å musikaliska akademien
Lördagen den 31 Jan., med ett program
ensamt uptagande svenska tonsättares (L.
Norman, J. A. Josephson, Ivar Hallström, m. fl.)
verk, utgör ett dagens evenemang, hvars
närmare omförmälande skall i nästa
nummer bli oss ett kärt nöje.

*



Aidas i följd af sjukdomsfall fördröjda
uppförande å lyriska scenen förorsakade
naturligtvis en mängd omkastningar i
repertoaren, så att åtskilliga förut bekanta
stycken, med mer och mindre god recett,
ånyo gått öfver tiljan; så församlade
Hvita frun (ental) en mångtalig publik,
under det Muntra fruar ne (flertal) endast
lockade en fåtalig publik.

*



Vid Mindre teatern har man börjat
inöfva Den vackra Persiskan af Ch. Lecocq.

*



Om la Jolie Persane (den sköna
persiskan) skrifver man från Paris efter första
uppförandet:

Lagen om skilsmessa är enkel i det
Persien, som i norr begränsas af boulevard
Saint-Martin och i söder af Bondy-gatan;
lika enkel som äktenskapet. Man ernar
ta sig hustru, man språkar an den första
kadi man möter, han lägger ens hand
i handen på ens hjertas utkorade och
betraktar sin klocka sextio sekunder. Har
man under denna minut ingen invändning
haft att göra, är man gift; detta
beträffande äktenskapet. Om nu det älskade
föremålet ej längre behagar, så kallar man
på kadi’n, och, i närvaro af sin hustru,
utropar man utan minsta gensägelse: ’Jag
skiljer mig vid min fru!* Kadi’n meddelar
giltigt intyg, frun är frånskild; detta
beträffande skilsmässan.

Men en grundlig kännedom af
menni-skohjertat har gifvit upphof åt en
tilläggsartikel i denna rudimentära lag — som
föranleder, kunde man säga, att allt för
fritt göra sig lustig öfver khanen — den
handlar om det fall, då man, ehuru inte
tvungen att lefva tillsammans med sin
hustru, dock kunde ånyo börja tycka om
henne, eller vilja gifta sig med henne på
nytt. För att undvika dylik blott på
krångel grundad skilsmässa, tillåter icke
lagen den frånskilde mannen att återta’
sin maka, förrän han under tiden gjort
försök med en andra maka, om också blott
på tjugofyra timmar, och att, då försöket
misslyckats, han beslutit sig att skiljas
vid den andra för att återta den första.
Men till och med i Persien kan lagens
stränghet kringgås, och detta har gett
upphof åt en patenterad industri, som
med-gifver de frånskilda makarne att ånyo
förenas, utan att emellan sig ha det föga
angenäma spöket af den interimistiske
mannen; de som utöfva denna industri kallas
hyllas, och deras mission är att efter
uppdrag gifta sig med andras hustrur och att
återlemna dem vid första reqvisition, väl
bevarade enligt fakturan.

Ett ungt hjonelag som tvistar om en
lapprissak ute på torget, under det kadi’n
går förbi, skiljes hastigt och lustigt för
att ångra det fem minuter efteråt. På så
sätt blir Brududur titulär man till Namuna,
den sköna persiskan, hustru till Nadir,
med formlig forpligtelse att inom
tjuge-fyra timmar återlemna henne till sin förre
man.

Denna lyckliga kombination störes
förargligt nog genom furstens ankomst till sin
goda stad: han har sett den sköna
Namuna, sänkt sig från sin höjd och blifvit
dödligt förälskad; han har aftonen under
det platoniska bröllopet smugit sig in i
sängkammaren, kyskt afdelad i tvenne
hälfter: i den ena snarkar hylla’n, i den
andra slumrar Namuna. Han trycker en
kyss på den inslumrades panna, hon
upp-spritter ur sömnen; men han har knappast
hunnit ta till flykten, då Namuna,
indignerad vid tanken att hylla’n velat bryta
sin öfverenskommelse, skriar, ropar och
låter konstatera felet hos den alltid
tillhands varande kadi’n.

Allting rangerar sig mot slutet
förmedelst furstens lättrörliga hjerta, hvilket
hjerta i en handvänning öfvergår från
Namuna till Kukuli, kadin’s hustru. Kadi’n
skyndar sig att skiljas för att bli utnämd
till vizir, och hans Kukuli får kuttra med
sin furste och Nadir med sin Namuna.

En dylik historia kan, som man finner,
icke förnuftigtvis egna sig för musik; det
är M. Lecocq som har öfvertagit den;
han har deri inlagt sin lätta uppfinning,
sin säkra scenkännedom, sin skickliga
instrumentering, och skrifvit ett partitur
som marscherar steg för steg i rytmer,
som hos honom äro så snarlika med dem
som förelupit det och tillryggalagt sin
bana allt under ett glädtigt framtrippande
med sin lätta packning.”

Musikalisk humoresk.



Serenaden.

’Sjunger ni händelsevis, hr BodqvistP
frågade fröken.

’Nej jag sjunger inte, alldeles inte.*

’Men det är då evinnerlig skada; att
döma af ert tal måste ni vara tenor.
Hvarföre då inte sjunga?’

Nu hade säkert hr Bodqvist gerna velat
! svara fröken någonting. Men han tycktes
ej få fatt i rätta ordet, eller hade han
någon giltig anledning att icke svara.
Alltnog, han teg en momang och vände
så med en djerf sväng bort samtalet från
sång och musik till — mjöl- och
spann-målsmarknaden, angående hvilka han ju
borde kunna yttra sig med någorlunda
sakkännedom, eftersom han deri var
mäklare.

Men fröken hade uppenbarligen ej följt
honom in på affärsområdet, ty dä han
meddelat henne de mest uppiggande
detaljerne öfver sin verksamhet till fromma
för Muller & Becker, utropade hon liksom
inspirerad:

*Bodqvist, ni måste lära er sjunga. Jag
tycker så grufligt mycke’ om sång!’

Dermed var nu vår mjölomane (om
förlåtelse för det nya ordet) fångad.

Orfeus hade säkerligen blifvit mäklare
0111 hans Eurydice så hade fordrat.,
Hvarföre kan en mäklare då inte bli sångare?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free