- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
28

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. 15 Februari 1880 - Om vilkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst III, af Orfeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Om vilkoren för blomstringen af
vår nationella tonkonst.



III.

(Slut. frau N:o 2.)

Skall nästa generation komma att
uppvisa någon svensk tonsättare?

Denna vemodsfulla frågas besvarande
åligger närmast dem af nuvarande
generation, hvilka kunna smickra sig med att
vara ansedde som främste ledare och
styrpinnar inom vårt musiksamhälle.

Ingen med någon historisk bildning lär
väl djerfvas förneka det tydliga organiska
samband, som i kulturfrågor förefinnes och
måste förefinnas födda och ofödda slägten
emellan: — ett faktum, hvilket på samma
gång det pålägger oss alla ett omätligt
ansvar, dock samtidigt, tillfölje af den
genom dess klara inseende vunna högre
åskådningen, förlänar oss en oändligt
mycket större och rikare kraft att uppbära
detta ansvar. Det må nu vara djurets
särskildta och utmärkande kännetecken att
lefva för stunden, eller att blott
instinktmässigt utöfva de funktioner, hvilka
utgöra delar af skapelseplanen. Oss
menni-skor beskärdes en högre, en ädlare lott:
att vara försynens sjelfvillige medarbetare,
dess utkorade, frisynte redskap i den
beständiga skapelse, hvilken afser
förverkligandet inom mensklighetens nutida och
kommande slägten af det sannas, det
skönas, det godas eviga välde.

Vi vete och känne oss ju vara
menni-skor endast för såvidt samt i den mån vi
medvetsfullt och hängifvet begagna denna
vår höga företrädesrätt.

Det åligger oss sålunda en kär pligt,
den att befordra det sköna; dock icke
betraktadt såsom ett blott tidsfördrif för
att roa och muntra oss; icke heller såsom
ett blott teoretiskt begreppsfoster utan lif
och värma; icke heller såsom en
ackom-modatior. åt tidsandan, dä det just är
tidsandan som utaf skönhetens strålglimt måste
värmas och lifvas; icke heller såsom en
vehikel åt vår ärelystnad, hvilken senare
just skulle börja med att förtrampa hvad
den ämnade upprätta; icke heller såsom
den veklighetens larv, under hvilken
be-qvämt kunde döljas hela afgrunder af
elände och sedligt förfall; icke heller i
af-sigt att upprätta ett löjligt, ett absurdt
musiksamhälle, fotadt på gammal-egyptisk
kastanda, i följe af hvilken aktningsvärda
och sträfsamma talanger måst vandra sida
vid sida utan att våga eller estimera att
ens helsa på hvarandra — ifall nemligen
deras respektive debetsedlar skulle utvisa
någon betydligare differens; icke i förening
med uppenbar ignorans och mannamån,
utan i samklang med rättvisan; icke för
att få tillfälle till att hata, utan för att få
tillfälle till att älska; slutligen ej blott för oss
sjelfva, utan äfven för våra efterkommande.
Det åligger oss sålunda en kär pligt, den
att befordra det sköna äfvenledes för våra
efterkommande.

Huru sker nu det?

Innan vi svara härpå, erinra vi, att det
sköna, så vidt som innefattadt i
tonkonsten, måste, betraktadt såsom en
manifestation af kraften hos den skapande
folkanden, ovilkorligen te sig i alstring och
nydaning, och ingalunda blott i utförande

af redan färdigskrifne musikkompositioner.
Detta är nu en påtaglig sanning för hvar
och en som gått i småbarnsskolan. Icke
destomindre veta vi det vara ett hårdt
tal för dessa genialiska organisatörer,
hvilka tänkt sig ett välordnadt
musiksamhälle till hufvudsakligaste del bestående
af hyggliga håboister jemte vederbörliga
chefer.

Ingalunda hafve vi nu härmed på
minsta vis velat förringa dessa kategoriers
stora värde, ej heller afsett att utbilda en
nation af idel kompositörer; vi hafva
endast velat förlägga tyngdpunkten af vårt
framtida nationelt musikaliska berättigande
icke uteslutande till det exekutiva området.
Ty fråga de exeqverande sjelfva! månne
de icke önska nytt? Fråga publiken! månne
den icke önskar nytt? Fråga hela verlden!
och den skall svara er att den önskar
nytt! nytt!

Nu till besvarandet af frågan, huru vi
bäst befordra det sköna (i tonkonsten),
äfvenledes för våra efterkommande?

Genom att icke anse verldsprocessen
afslutad i och genom det skedda
frambringandet af våra egna värda existenser;

genom fasthållande eller rättare
åter-upphöjande af den melodiska principen,
såsom varande tonkonstens sanna idé och
lifsbringande tlägt, samt dess läggande till
grund för all undervisning i
tonsättnings-konsten; genom bortsofrande af det myckna
handtverksmässigt ackordliga, som, i
foreningf med en nyare skolas svulstiga
filosofemer, gör den moderna s. k.
musikteorien i hög grad otillförlitlig och
vilseledande: gör endast alltför mången nyare
komposition till ett surrande och larmande
oting, eHer till ett slags hyende under
dess författares välbehållna egoism;

genom att ej alldeles utestänga
kompositionsstudiet ifrån konservatorium;

genom att tvärtom söka lyfta detta ämne
ur dess iråkade djupa förfall, samt sålunda
gå hela landets välberättigade önskan och j
fordran till mötes;

genom att städse, så vidt det möjligtvis
kan stå i vår förmåga, föregå de unga
med godt exempel i allvarlig och
fördomsfri forskning, i omfattande, grundliga
förarbeten, i myrlik flit och idoghet, i
konstnärliga intentioner, i ett ledigt och
smakfullt handhafvande af samtliga
konstmedlen, i fosterlandskärlek och folklighet,
i ett upplyst och afundsfritt väsen, med
förmåga att, utan att allt för mycket
ondgöras, kunna fördra möjliga kantigheter
och ’omöjliga’ trindheter hos åtskilliga
resp. musikvurmar; i att alltid syfta till
det högsta, väl vetande det häri
inneslu-tes, likasom komprimeradt, allt livad
konsten har att erbjuda upplyftande,
muntrande. försonande, uppiggande, religion,
humor, sedlig kraft , glädtigt skämt;

genom att ej förmedelst underlåtenhet i
alla dessa ting tvinga de unga adepterna
till kostsamma emigrationsresor till Berlin
och kontinenten, der de på den stora
musikmarknaden i brist på moget omdöme
och, \i hade så när sagt, föräldravård,
falla till föga, omhvärfde af dessa
allehanda lärdomsväder, som blåsa öfver en,
låt varå, kontinental, men icke förthy
stundom så etiskt som estetiskt slipprig,
osäker mark.

Dock hurudan är vår egen mark? Hvilka
äro våra idealer? Månne det icke ibland
oss räknas musikern till större ära att
vara embetsinan, än embetsmannen att
vara musiker. Vi titellösa maskuliner kunna
ju knappast utan att rodna låta presentera
oss i en vanlig tarflig familj, såvida man
inte, af pur barmhertighet, vid tillfället
ljuger på oss en titel, t. ex. den af
musikdirektör. Huru mången Apolloson har
inte i en dylik belägenhet känt kallsvetten
lacka.

Till slut hafva vi att, om också endast
i förbigående, med några få ord vidröra
följande punkter:

Lärosystem i tonsättning.

Lärares qvalifikationer.

Vi bekänna det vi för vår del lifligt
afsky trångbröstad lärometod i allmänhet
och musikteoretisk i synnerhet, och
hvilken senares obehagliga verkningar vi äfven
strax ofvanföre påpekade. Vi hålla före
att den ’harmoniska mollskalan’ är,
såsom grund för samklangsbildningen i moll.
om icke absolut falsk, sa åtminstone
betydligt ensidig; misstänkt redan i teoretiskt
afseende. anställer hon i musikkriorna hos
de tonsättare, hvilka reflektionslöst följa
henne, de mest förhärjande verkningar.
Kyrkotonarternas bannlysande är lika sä
skadligt. Införlifvandet med dem utvidgar
nemligen i högst väsentlig mån synkretsen,
medgifver de herrligaste, de effektfullaste
friheter i klangfärgernas estetiska
fördelning samt lärer en att i sångkomposition
undvika all svårträfflig och skadlig
kro-matik. Vi se oss nödsakade att ställa
Cherubinis kontrapunktiska lärobok högre
än t. ex. Richters, hvilken senare, ett
barn af sin tid, stundom väl knapphändigt
aflardar åtskilligt hvarpå en god skola
måste lägga tillbörlig vigt, såsom två- och
tre- äfvensom fem- och sexstämmig sats,
kantabla för menniskorösten afsedde, i
hvarandra slingrande stämmor, med
samklangsresultat af den finaste sonoritet.
Likväl torde nog en behofvet i allo fullt
motsvarande kompositionslära ännu länge
komma att låta vänta på sig.

Det gifves hos oss tvenne vanligen som
ganska betänkliga, ja hårdnackade ansedde
svårigheter att besegra, för att komma
derhän att vinna en kompetent lärare i
kontrapunkt och komposition för vår
musikhögskola. Den första svårigheten,
innefattad i frågan: finnes det då någon
kompetent att tillgå? försvinner naturligtvis vid
första närmare eftertanke. Den andra
svårigheten deremot. eller sjelfva
anställningen torde nog komma att visa sig
särdeles seg samt förorsaka ett dröjsmål af
en eller annan mansålder. Beträffande de
egenskaper, som af mannen i fråga (vi ha
ännu ej kommit att förutsätta någon
feminin aspirant) kunna äskas, så vilje vi
fatta oss kort: Ett kunskapsmått högre än
de elever som skola undervisas; — att
hafva gjort en ihärdig, grundlig, af
humanistisk bildning underlättad forskning i
ämnet till sitt lifs högsta uppgift; att
hafva utmärkt sig i praktisk komposition;
att kunna uppvisa framstående elever; att
vara i sin ålders blomma; att i sin
undervisning kunna handtera korriger-pennan
med lika säkerhet och färdighet i enkel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free