- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
29

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. 15 Februari 1880 - Om vilkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst III, af Orfeus - Bonmots - Beethovens första debut

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och dubbel kontrapunkt, flerstämmig
kanon och fuga, sonat, aria och symfoni.
Deremot torde ingen vigt gerna kunna
eller böra läggas vid personens i fråga
rang eller förmögenhetsvilkor, såsom
va-rande rena tillfälliga, yttre företeelser.

Vi ha ända hittills ej kommit att betyga
vår utmärkta aktning för den nitiske och
mångsidige konstnär, hvilken i snart tvenne
årtionden vid musikaliska akademien
handhaft undervisningen i vårt nu omhandlade,
vigtiga ämne, men som, tyvärr, af
sjuklighet numera länge varit hindrad ifrån
fullföljandet af detta sitt maktpåliggande
värf: vi mena Hr Professor Herm. Berens.
Må det vara oss tillåtet att härmedelst få
egna honom vårt hjertliga tack! —

                                Orfeus.


Bonmots. En bland de witzigaste
fransmän var Auber. Då i ett sällskap
ålderdomen betecknades såsom en tung börda,
sade han: ’men den är det enda medlet
att fä lefva länge!’ Öfver Wagners
’oändliga melodi’ yttrade han det omdömet:
”den forekomme honom som en bok utan
alla kommäta och semikolon; man kan
läsa andan ur sig.” — Offenbach skall
hafva sagt till sin dotter vid hennes
bröllop: ”Jag ger dig ingen dyrbar, men en
alldeles ny gåfva — tillåtelsen att
hädanefter fa se mina operor.” Om Wagners
musik mente han: *det är Berlioz, minus
melodien.’ — Äfven af Berlioz citeras
åtskilligt, såsom t. ex. det verkligt sinnrika:
’Meyerbeer har icke blott ilen stora lyckan
att äga stor talang, utan äfven den stora
talangen att ha stor lycka*. Då han första
gången sammanträffade med furst
Metter-nich och denne trodde sig smickra honom
särskildt, då han sade: ’Aha, det är ni
som skrifver musik för femhundra musici
på en gång!* svarade han genast: ”icke
alltid; jag skrifver ibland för
fyrahundrafemti.
illustration placeholder

Beethovens första debut.



En episod ur konstnärens lif.

Ludvig van Beethovens föräldrar lefde,
som bekant, i mycket enkla, ja torftiga
omständigheter. Mästarens fader var
kurfurstlig tenorist och bekymrade sig inte allt
för mycket om. ifall hans närmaste
anhöriga ledo brist. De intryck som
familje-lifvet utöfvade på den känslige gossens
mottagliga sinne voro ihållande, på den
blif-vande mannens karakter och skaplynne
af-gjordt inverkande. Oförtydbart framgår af
den odödlige riiästarens biografier, att just
den bekymmerfulla barndomen och den
efterklang, som fadrens jtehandling, då han
ledde gossens första musikaliska
undervisning, hos densamme återväckte, lade
grundstenen till hans egendomliga, slutna väsen,
hvilket mycket försvårade ett intimare
umgänge med honom. Hvad fadren med sin
omåttliga stränghet icke åstadkom, det
verkade dock modrens milda maningsord : och
villigt underkastade sig den lille Ludvig
alla musiköfningar, äfven å för honom
mindre angenäma instrument, såsom violoncell,
valdthorn, när den snälla modren höll
honom dertill och berömde hans prestatio-

ner. Huru lycklig var ej den tacksamme,
den så djupt känslige gossen, när han i
sitt tolfte lefnadsår, då han redan med
färdighet och fulländning spelte Baclfs
’Wohltemperirtes Klavier’ och redan
komponerade sånger och sonater, genom de
uppdrag i klaverinformation som gynnare
och beundrare af hans talang förskaffade
honom, kunde lemna sin kära moder
något bidrag till bestridande af
hushållsom-kostnaderne. — Oaktadt redan då det unga
uppåtsträfvande geniet lät mycket tala om
sig, till och med i de förnämsta kretsar
beundrades, så synas likväl hans tryckande
omständigheter hämmande inverkat på det
allmänna offentliga bekantblifvandets väg,
understödde af det honom egna skyggt
slutna väsendet.

F.n särdeles kärleksfull omhägnad fann
den blyge gossen i den enka blefna
amts-rådinnan von Breunings hus, der hennes
söner, Beethovens skolkamrater, af honom
undervisades i klaverspel. Breuningska
huset blef för honom ett andra föräldrahus,
aldenstund den ädla fru von Breuning
antog sig honom med moderlig omsorg och
verkade för honom i alla riktningar. Ända
till sitt lifs slut förblef den store mästaren
medlemmarne af denna familj förbunden i
tacksam hängifvenhet och vänskap. Så
hade året 1785 närmat sig och den dag
skulle ej längre vara aflägsen, hvilken på
ett alldeles egendomligt sätt införde honom
i offentligheten.

Det var på en het, ovädersqvalmig dag
nämnde år, då studeranden i medicin,
We-geler från Bonn, botaniserande
genomströf-vade ’Siebengebirges’ dalar och höjder.
Fjerran rullande åskor läto förstå att ett
oväder var i antågande och att rådligt
vore söka sig någon skyddande plats i
bergets klippgrottor. I en klippremna med
ett långt utskjutande stentak fann han, hvad
han sökte; och knappt hade han gömt sig
der förrän ett oväder med orkanlik storm
och åskknallar, hvilka kornino klipporna
att darra, brusade löst öfver hans hufvud.
— Dock, fastän regnet nedflöt i strömmar
och slag följde på slag af korsande
blixtar belyste, lyssnade han mer än en qvarts
timme till en öfver hans hufvud ljudande
röst, hvilken i musikaliska konstuttryck
tycktes dirigera ovädret och icke flytta
sig ifrån sin plats. ’Ett allegro, nu ett
andante. forte, piano, da capo etc.,* så
ropade i pauser rösten; och då händelsevis
åskan stämde öfverens med det betecknade
tempot, så blandade sig med stormen ett
kraftigt ’bravo’, beledsagadt af tydliga
handklappningar. Studeranden i
klipprem-nun igenkände snart den sällsamme
oväders-dirigenten, som ej var någon annan än
Ludvig van Beethoven. hvilkens
bekantskap han gjort i Breuningska huset,
hvar-est Wegeler ofta umgicks. ’Men Ludvig,
huru kom du hit, och hvarför detta
underliga beteende?’ så tilltalade Wegeler,
sedan ovädret lagt sig, framträdande ur
sitt gömsle. den på ett klipputsprång ännu
alltjemt orörligt stående Beethoven.

Liksom uppvaknad ur en dröm, spratt
den vid ynglingaålderns tröskel stående
gossen till vid nämnandet af hans namn,
och skyggt seende sig omkring, ville han,
då han ej varsnade någon, skyndsamt
af-lägsna sig, då ett andra tillrop från stu-

denten, riktade hans blick nedåt, der han
såg Wegeler stå, den han straxt igenkände.
Genomvåt inpå bara kroppen, skälfvande
i alla leder fann denne honom, som
emellertid hade klättrat upp till ho, om. ’Huru
länge är det sedan du gick bort?’ frågade
honom hans bekante. ’Redan i dag morse
klockan 5 gick jag från hemmet, hvarest
jag, då solen redan så tidigt sken in i
min sängkammare, ej längre trifdes. Jag
måste ut i Guds fria natur, ut för att
förläna gestalt och lif åt de tankar, de
musikaliska ideer, hvilka genomkorsa min
hjer-na.’ — Med lyftning fortsättande sitt tal
sade han: ’Och, Wegeler, har du väl
någonsin hört någonting mera storartadt,
någonting sublimare än en sådan
’oväders-musik’? Haydn och Mozart, de förmå icke
komponera en sådan symfoni och uppföra
den med en sådan verkan!’ — ’Från din
ståndpunkt, Ludvig, kan du ha rätt,’
svarade Wegeler; ’men från ståndpunkten af
min uppfattning, min vetenskap, tänker jag
annorlunda derom och finner det högst
fatalt att bli öfverraskad af ett sådant
oväder. Dock du är genomvåt, fryser, har
blifvit hungrig, ty hvad skulle du väl
kunnat få till bästa i bergstrakten; följ mig
alltså till det en halftimmes väg inåt
landet belägna klostret Heisterbach, der du
kan restaurera dig och få torka dina
kläder.*

Återkommen till den nyktra prosaiska
verkligheten, insåg den ungdomlige
svärmaren, att det vore omöjligt att i den
belägenhet, i hvilken han befann sig,
återvända till den ångestfulla modren och följde
derföre med raska steg sin vän och
ledsagare. Snart stodo båda vid porten till
det gamla abbotsklostret, hvilken villigt
öppnades för dem. Och snart fann sig
den unge musikern, som utbytt sina
genomblötta kläder mot en klostertjenares drägt,
förplägad med mat och dryck samt kände
sig i en mycket behaglig, glad stämning.
Abboten i klostret, en mycket hjertlig och
vänlig herre, sällade sig till de begge
främ-lingarne och underhöll sig med studenten
på det mest hemtrefliga sätt om Bonn, om
kurfurstliga hofvet och om universitetet
derstädes. ’Hvem är det ni har till
följeslagare, broder studiosus?’frågade han
under samtalets lopp, uppmärksamt
betraktande Beethovens korta, hopkrupna gestalt
och ovanligen stripiga hår, ’Högvördige,
det är en talangfull musiker från Bonn,
hvilken, ifall ni känner er hågad att på en
halftimme upplåta klosterorgeln ät honom,
torde för er visa prof på sin sällsynta
förmåga.’ — ’Det vare honom beviljadt,*
svarade Abboten, ’broder Organist skall
öppna för honom.’ Snart satt Beethoven
framför det gamla, herrliga instrumentet;
efter ett kort men mästerligt speladt
preludium öfvergick han till en gammal
latinsk kyrkohymn; på denna följde
kompositioner af äldre mästare. Mäktigare och
mäktigare, väldigare genomböljade
melodierna den af aftonsolens guld magiskt
belysta klosterkyrkan, i hvilken småningom
hela brödraskaran, lockad af de gripande
tonerna, hade församlat sig och i stum,
häpen andakt lyssnade till den unge
spelarens hänförande föredrag. Höjdpunkten
af sitt spel nådde han, eftersom han
hittills spelat andre mästares skapelser, först

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free