- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
31

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. 15 Februari 1880 - Från utlandet - En för Militärmusikkårer vigtig uppfinning - Necken, poem af J. L. - Det Sköna. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Som dirigent bragte Saint-Saens i
döddansen alldeles nytt ljus. — En af de
intressantaste aftnarne i hela säsongen. Skada
blott att hr Saint-Saens så flygtigt
uppenbarat sig på vår horisont, att man icke
hann närmare lära känna honom i hans
verksamhet.”

En för Militärmusikkårer vigtig
uppfinning.



Gjorda försök att konstruera ett
instrument, som vid marscher noga och säkert
angifver tempot, hafva slutligen krönts
med framgång. Hofurmakaren Eppner i
Breslau, Junkerstrasse 32, är nu i
besittning af en metronom, som hvarken af
väder eller vind låter störa sig. Den har
formen af ett fickur, med graderad och
besiffrad visaretafla. Hvarje gradtal
visaren flyttar sig motsvarar ett marschsteg,
och på hvarje stark taktdel låter
instrumentet höra ett klingande ljud, likt
repeterurets. Medelst en ställskifva regleras
tempot från 108 till 120 steg i minuten.
Thaubert, kapellmästare vid elfte
preussiska infanteriregimentet, har, på grund af
anställde prof, intygat ifrågavarande
metronoms praktiska användbarhet.

Necken.



Mel.: Ack, Wermelam.1 etc.

Till sagoverldms skymning mildt drages min

håg,

När dagens larm i fredlig qväll sig byter,
Och själens alla minnen sig ordna till tåg,
Jter Döqvabäck i stilla vågor flyter.

Har sii/lt att då få glömma båd’ äftan, kamp

och strid,

Med kärligt sinn’ få knäppa sin luta uti frid
Och glömma vattlagd vishets nötta glosw!

Fritt stånde det hvem helst att för ära, makt

och gull

l ändlös trängtan oaflåtligt slafva:

Dock skulle den sig fjettra i stoft och dödan

mull,

■Som lärt en bokstaf dock af skönhet staf va!
Nej viken, dystra villor! 1 tyngden blott mitt

hopp;

Min bön, min sång I q väf den och känslans

fria lopp

Af er i iskall boja innclyckles.

■Jag vet ett land, beläget högt upp i polens dag,
Mitt fosterland, det skön sta land på jorden;
Der hviska minnets röster, der ljuda harposlag,
Der sagan täljs i bildspråksriku orden;

’ Om äfventyr från fordom ju sjunger vågen der’,
Och skog och fält och dalar och vindars

lätta här

En visdomssång af skönhet höras susa.

Lyss! stilla! hör! i qvä/len hvad underfulla

ljud

Med forsens brus vid sjöastrand sig blanda!
Då spelar endast strömkarl’n allt för sin svunna

brud,

■Ja han, hvars hopp dock skall en dag sig

randa.

Men ingen dödlig lyssnar till toner såsom hans
Och brister ej i tårar i stjerneqvällens glans
Och ber till Gud för trånadsqvalde anden. —

JJe/l dig. du nordens sångmö! du flägt från

fornsäll tid.

Då kärlek bodde rik blund men skors söner!
Högt klinge dina toner att sprida fröjd och

frid.

Att trängtans fullt bevinga våra böner!

En verld skal! hänförd lyssna till dina sångers

ljud,

En mensk/ighet sig närma till englerne, till

< t nd.

Och glädjestrålar hysa i hvart anlet.

J. L.

Det Sköna.



Vi vilja i denna uppsats först företaga
oss att bestämma det skönas idé i
förhållande till andra menniskoandens
begrepp. med hvilka man kunde föranledas
att förvexla honom; dernäst skola vi söka
att karakterisera honom i sig sjelf och
definiera honom; slutligen vilja vi anföra
hans hufvudsakligaste former.

I. Det skönas idé skiljer sig väsentligen
från idéen om det nyttiga. För att
öfver-tyga sig härom är det tillräckligt att lägga
märke till hurusom det finnes nyttiga
föremål som icke äro sköna, och sköna
föremål som icke äro nyttiga. Om föremål
finnas på en gång nyttiga och sköna, så
förblanda vi icke hos dem dessa begge
synpunkter. Arbetaren, som betraktar en
rik skörd, o :h resanden, som beundrar ett
landskap, se icke naturen med samma ögon.
Än mer, för att njuta det sköna måste
man abstrahera från det nyttiga; dessa
begge förnimmelser snarare bekämpa än
understödja hvarandra. Det skönas nöje
är desto lifligare och desto renare, i
samma mån det är fritt från hvarje beräkning
på nytta och intresse. Idéen om det
nyttiga är helt och hållet relativ; han
uttrycker förhällandet emellan ett medel och
ett ändamål. Det nyttiga föremålet är, i
sig sjelft, alls ingenting: då målet uppnåtts,
behofvet tillfredsstälts, så förlorar medlet
sitt värde. I motsats härtill är det sköna
föremålet skönt i sig sjelf, oberoende af
den fördel det erbjuder, af nöjet, som dess
åsyn uppväcker, och af dess förhållande
till oss. En vacker blomma är icke mindre
vacker i en öken än uti våra trädgårdar.
Påstår man att det sköna föremålet är
nyttigt emedan det kommer oss att erfara
nöje. så är detta att af antagandet göra ett
bevis. Hvarföre behagar oss det sköna?
är det emedan det är nyttigt eller emedan
det är skönt?

Nyttan, om vi här fortfarande få
begagna detta uttryck, kommer dessutom
från skönheten, och icke skönheten från
nyttan, med andra ord: det sköna är icke
skönt emedan det är angenämt för oss,
utan det är angenämt emedan det är skönt.
De, hvilka förblandat det angenäma med
det sköna, hafva tagit verkan för orsak.
Utomdess är njutningen, som intrycket af
det sköna tillför oss, af en alldeles
särskild natur, samt har intet gemensamt med
den, som det nyttiga erbjuder oss. Den
ena påverkas af intresset, den andra icke;
den ena åtföljes af begäret att äga det
nyttiga föremålet och bringa det att tjena
våra syften, den andra är för hvarje sido-

begär främmande, hon låter föremålet vara
till sådant det är, fritt och oafhängigt.
hvilket föranleder oss säga, det begäret
efter det nyttiga syftar till förödelse och
söndring, undet det känslan för det sköna
afser upprätthållelse och förening. Altså
äro de begge akter hos anden, hvarmedelst
vi fatta det nyttiga och det sköna,
väsentligen olikartade. Vi beskåda, vi beundra
det sköna; vi begripa det nyttiga. För
att begripa ett föremåls nytta nödgas man
jemföra det med dess ändamål eller dess
bestämmelse; men ett omdöme, som
innebär en jemförelse, är en reflekterad
handling. Förnimmelsen af det sköna är
der-emot omedelbar, är en inre åskådning
(intuition). Afvenledes, då ett föremål
är på samma gång nyttigt och skönt,
frapperar oss déss skönhet ofta innan vi ännu
kunnat ana dess nyttighet.

Idéen om det sköna är likaså skiljaktig
från den om det goda. Många filosofer
hafva förblandat det sköna och det goda.
Så Platons lära. Möjligt är att dessa
begge idéer äro i sin grund identiska;
men för den menskliga anden äro de
skiljaktige. Dessutom innefattar idéen om
det goda, likasom den om det nyttiga,
begreppet om ett ändamål. Det goda hos
en varelse är uppfyllandet af dess
ändamål. Det allmänna goda, ordningen, är
uppfyllandet af alla särskildta ändamål i
deras förhållande till ett totaländamål:
men det är klart att idéen om det sköna
icke innefattar begreppet om ett för hvarje
existens utpekadt ändamål eller bestämmelse.
Då jag njuter ett föremåls skönhet tänker
jag hvarken på dess eller på dess delars
bestämmelse. Detta omdöme skulle
dessutom innebära en jemförelse, men vi hafva
sett att förnimmelsen af det sköna är
omedelbar och intuitiv. Också går, i
förbigående sagdt, känslan för det sköna
framför såväl idéen om det goda som den
om det nyttiga. Tillfredsställelsen som
åtföljer det godas begrundande är
oändligen ädlare än den af det nyttigas; men
vi förblanda den dock icke med det
skönas nöje. I enlighet med hvad Kant
anmärkt, är hon icke heller opartisk, i den
mening att hon icke lemnar oss i
likgiltighet beträffande föremålets verkliga
tillvaro. Det sköna föremålet må nu
existera i verkligheten eller vara en blott
föreställning om det sköna, så är nöjet
derutaf icke mindre lifligt. Ofta kan till
ock med bilden behaga oss mera än
verkligheten. Så förhåller det sig ingalunda
med det goda. Viljan är långt ifrån
likgiltig för sin verkliggörelse; hon fordrar
att det goda utöfvas och varder till
bindande regel för hvarje förnuftig varelse.
Den sistnämnde, oaktadt moraliskt fri,
synes vara underkastad en lag. Men hvarje
föreställning om tvång bör aflägsnas från
det skönas uppfattning. Samme tänkare
visar att idéen om det sköna icke heller
kan uppgå i idéen om fullhomlighet;
hvilken dessutom förenar sig nied det godas
idé. Fullkomlighet består uti att hos sig
besitta alla medel för förverkligandet af
sitt ändamål. Hos det nyttiga står
ändamålet högre än medlet; hos
fullkomlighe-ten äro medel och ändamål oskiljaktige.
En fullkomlig varelse är sålunda en hos
hvilken intet fattas, och som njuter af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free