- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
39

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1880 - Från utlandet - Mera i koralfrågan, af Orfeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


För några veckor sedan hade fabriken sitt
femtontusende instrument färdigt: en
aliquot-konsertflygel.

Flütophon är namnet på ett nytt. med
munstycke och tangenter trakteradt
blåsinstrument. som lär ha fylligare och
vackrare toner än vanliga flöjten.

Adelina Pattis wiener-gästspel i förra
månaden i op. Traviata tycktes ej vilja
taga samma lyckliga fart som hennes
tidigare gästspel. Man säger: den
poetiska doften har förskingrats från denna
mångfaldigt förgudade uppenbarelse, sedan
hon åt sig utkorat Nicolini till
skyddspatron och offentligen med honom sjunger
kärleksduetter.

*     *
*



                                                New-York den 20 Jan.

New-York utan italiensk opera är
numera alldeles icke tänkbar. Knappt har
Mapleson farit sin väg, hvilken, i
förbigående sagt, väl denna gång torde hafva
blifvit temligen öfvertygad om, att
inne-vånarne i New-York ingalunda komma
rusande i skaroy, så snart han bara låter
larmtrumman ljuda — så kommer Max
Strakosch
, den outtröttlige impresarien,
och begynner i Booths teater en till tio
aftonföreställningar och två matinéer
beräknad säsong. Bland de krafter han för
i striden, befinna sig Teresina Singer och
Anna de Belocca. Först på programmet
stå Verdis Traviata och Aida, Faust af
Gounod och Mignon af Thomas.

Mera i koralfrågan.



Den i ett föregående nummer af Necken
intagna, med vederbörlig skärpa affattade
uppsatsen i koralfrågan har, såsom det
synes, träffat. Den kastade käppen har
förorsakat ett ’skrik*. Nästföljande högst
egendomliga aktstycke, underteeknadt
signaturen —G—, har nemligen, med begäran
om införande, insändts till Red. I det vi
alltför gerna bifalla denna begäran, måste
vi tillika, i det vi strax nedan åt
signaturen Orfeus öfverlemna det ej synnerligen
kinkiga bestyret med vederläggningen,
till-kännagifva vår bestämda afsigt vara den,
att endast för denna gång i sagde fråga
polemisera med den ärade insändaren.
Hans kria har följande lydelse:

Om Red. af musiktidningen Necken behagade
såsom musikaliskt problem framställa: Bör
koral-^frågan som fråga anses i jemte hela den derunder
lydande, af Orfeus författade artikel (se nr 3),

skulle otvifvelaktligen de derå ingående svaren
och lösningarne blifva af mycken praktisk nytta
såväl för tidningens läsare i allmänhet som
till-åfventyrs för Red. sjelf, på grund af den
anvisning, som då kanske äfven skulle gifvas, om
sättet att rätt handhafva det kinkiga
redaktionsbestyret af en ny, väl behöflig musiktidning. Icke
är det väl lärda, konstmässiga fraser af ringa
olier intet värde i praktiskt hänseende en
musikalisk allmänhet väntar finna i ett dylikt blad.
Orfeus ansåg icke ens nödigt i sin artikel behöfva
.antyda, i hvilka koraler eller kadenser Hæffner
visat villrådighet i kyrkotonerna vid utarbetandet
Af sin koralbok, lika litet fann han skäl att
närmare bestämma hvilka som utslungat sitt
»anatema» mot de oskyldiga kyrkotonarterna, eller visa,
huru eller hvarigenom detta skett. Den bild,
hvarmed Orfeus karakteriserar och lika hastigt
Affärdar denne, af en och annan uttalade förkastelse-

dom, synes nog lärd, men konsten att röra sig
på bildens eller frasens område torde dock icke
vara så synnerligen stor, och faller sig alltid
lättare, än när det gäller att till allmän nytta söka
behandla sak i fråga, hvilket man dock
åtminstone med uågon rätt kan vänta af en tidning,
som uppfyller sitt ändamål. Näppeligen torde
dock af Orfeus bestridas, att det bland hrr
in-bjudare till ett möte rörande kyrkosången finnes
flere, som mäkta uppställa lika lärda teorier, som
han, men hvilka, det oaktadt, äro af motsatt
åsigt och mera värdera praktiken, ja till och med
sätta den så högt, att de nu, utan att fästa sig
vid hvad namn Orfeus och andra af lika åsigt
gifva ämnet, vidtagit denna åtgärd, för att genom
frågans diskussion, bland annat, söka komma till
det önskvärda resultatet att få ett slut på det
för närvarande å många ställen inom landet
rådande egenmäktiga förfarandet: att accompagnera
de svenska psalmerna godtyckligt och på ett sätt,
som just öfverensstämmer med Joh. Seb. Bachs
»sannt musikaliska förfarande» eller det fö,r Luther
behagliga sättet att låta koralens stämmor »dansa
kring sin tenor likt glada barn kring en from
fader». Att begagna ett sådant sätt till
beledsagande af kyrkosången torde, med den ringa
sångöfning våra församlingar hafva, icke vara
råd-ligt att tillstyrka, och det af så mycket mindre
skäl som kyrkosången det oaktadt kan vara
högtidlig, derpå har man många exempel. Ett enda
må här uppgifvas: vid Andreæ-monumentets
af-täckande i btrengnäs förliden sommar sjöngs en
koral af en stor menighet och, enligt pressens
vittnesbörd, »gjorde den en gripande effekt» —
trots den var beröfvad det förvillande
accompag-nemanget af både Bachs och Luthers konst.
Kyrkosången står hos oss i allmänhet på en
mindre god ståndpunkt, men en af orsakerna
der-till är just detta organistens höglärda sätt att
beledsaga koralen med Bachska förvillande
genomgångar och förhållningar, med för starkt verk,
skenande tempo m. m., ty ett dylikt
föredragnings-sätt medför tydligen närmast att församlingen
blir stum, eller att sången kommer en half takt
efter, och i bägge fallen är all verkan förfelad.

Slutligen vågar insändaren nära den åsigt, att
det säkert vore af större nytta, om Orfeus
behagade fästa sin och den musikaliska allmänhetens
uppmärksamhet på detta ledsamma förhållande
med vår kyrkosång, än att på ett väl iärdt och
ensidigt sätt söka undersöka, med eller utan
resultat, huruvida koralfrågan i Sverige bör anses
som »fiäga» eller ej. C.

Hvad säges nu om slikt? Red. af
Necken skulle såsom musikaliskt problem
framställa, märk väl. en hel tidningsartikel,
hvarå [ifall nemligen Red. någonsin
kunnat bära hand mot sig sjelf medelst en
dylik oerhörd oformlighet) ’lösningar5 skulle
insändas af personer, de der supponeras äga
hvarken vilja eller förmåga att hålla sig till
sak, utan varande till den grad illa
uppfostrade att de, obehörige och oåtsporde, tänkas
komma och vilja fingra i sjelfva
redaktionsbestyren, bestyr öfver hvilkas
’kinkighet’ Necken ju aldrig det minsta
beklagat sig. Åt sålunda (jvalificerade
subjekter. hvilkas antal ins. tyckes vara
för-bålt stolt öfver att med sin värda person
hafva ökat, skulle då konstens och den
musikälskande allmänhetens dyra intressen
i publicistiskt afseende anförtros! Huru
det då komme att gå specielt med de af
ins. betonade ’praktiska’ intressena kan
man lätt tänka sig, enär ins. i sin ärade
artikel visat sig i det allra närmaste
oförmögen att ens kunna fatta hvad praktik
och praktiskt intresse är. För hvar och
en, som åtminstone anat hvad uttrycket
kyrklig tonkonst innebär och har att
betyda, kan naturligtvis den mest praktiska
praktik ej bestå i någonting förnämligare
än just denna kärleksömma omvårdnad af
dessa de dyrbaraste bland tonskatter,
parad med en möjligast handlingsdiger
verksamhet för deras undfående och förbred-

ning bland de rättmätige arftagarne, den
längtande menskligheten, hvilkens
musikaliska daning eller uppfostran, som vi i vår
uppsats sade, just genom en sådan
verksamhet på det kraftigaste måste befordras.

I båda dessa hänseenden är vår
ifrågavarande artikel att anse som ett manande
lystringsord, hvilket såsom sådant föga hann
laborera med öfvervunna ståndpunkter.
För insändarens uppfattning ter sig nu
detta såsom ’fraser’. Åberopande sig
redan i andanom på ett nytt ’Upsala
mötes beslut’, hvarmedelst nog frågans för
insändaren nära nog ensamt existerande
knut. nemligen organisters påstådda
disciplinära förseelser, skall varda om icke
löst, så dock åtminstone afhuggen, passar
han på att oåtspord gifva oss det rådet
att söka på det säregna sätt uppfylla vår
publicistiska pligt, att vi (i hans tanke
förmodligen) vandrande land och rike
omkring, titta in än här, än der i kyrkorna
för att hålla tummen på ögat vis å vis
åtskilligt smått fusk, som i orgelspelet lärer
bedrifvas, och för hvilket fusk, märk ånyo
väl, en Johann Sebastian Haeh
temligen tydligt far passera som syndabock’.!
Vi hemställa ånvo till läsaren den frågan:
hvad sägs om slikt? En som icke aktar
för rof att i vår tid komma och tala om
’Bachska förvillande (!) genomgångar och
förhållningar’, ger sig sjelf intyg på att
vara skäligen omusikalisk, samt lärer
endast med största svårighet kunna åt sig
vindicera någon som helst rätt till vitsord,
talan eller domsrätt der, hvarest
tonkonsten rörande angelägenheter bringas på
tal. Det kan då föga förundra oss, det
insändaren af oss likasom kräfver uppgift
på hvarest Hæffner i sin koralbok i den
antika behandlingen irrat sig. Med litet
musiköra och med aldrig så litet
sakkännedom i det ämne, hvari han, som oss
synes, mera modigt än klokt tagit till orda.
kunde han sjelf härå gifvit sig svar.
Hæffner ignorerar nemligen i doriska koraler
tillåtelsen och föreskriften om 6:te tonens
i vissa fall nödvändiga sänkning jemväl i
de stämmor, som icke hafva cantus firrnus,
hvilken ignorans bland annat har till följd
den s. k. frygiska kadensens förderfvande.
(Se t. ex. N:o 33 i Hæffner, 2 strofens
näst sista basnot. hvilken med orätt
kommit att heta cis i stället för c.) —

Vår ståndpunkt i ’koralfrågan’,
afseende någonting vida utöfver hvad den
ärade insändaren behagat fatta eller ana.
hafve vi, efter moget begrundande, intagit
i den orubbliga öfvertygelse, att tonkonsten,
ej minst den kyrkliga, i sin helhet är en
mensklighetens gemensamma tillhörighet;
att en på decenniers rastlösa nationelt
musikaliska bildningsarbete grundad
utveckling till ett bättre i vår gudstjenstliga
sång, måste tänkas såsom både praktiskt
möjlig och estetiskt nödvändig, ända tills
vi uppnått det skönas mera allsidiga
ståndpunkt — och Guds hus ej längre i det
hänseendet behöfver blygas vid sidan af
Thalias.

Slutligen våga vi nära den åsigt, att
ett stilla begrundande af vår ifrågavarande
lilla artikel vore för ins. vida
helsosam-mare, än att, såsom nu skett, på ett väl
förhastadt och äfventyrligt sätt söka
upp-häfva sig till kritiker i ett ämne, till hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free