- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
40

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1880 - Mera i koralfrågan, af Orfeus - Det Sköna. II - Tartinis trollfiol - Prenumeration å Necken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skärskådande han visat sig sakna äfven de
allra allmännaste, nödvändigaste
förutsättningar.

                                                Orfeus.

Det Sköna.



II.

                                        (Forts. fr. N:o 4.)

Vi finne oss sålunda förde till, det
skönas egentliga definition. Utan att inlåta
oss i en analys, som föga skulle lämpa ;
sig för vår uppsats, framhålla vi, i det vi i
stödja oss på det föregående, att det
skönas idé innefattar grundbegreppet om en
fri princip, oafhängig af hvarje förhållande,
hvilken i sig sjelf är sitt eget ändamål
och sin lag och hvilken uppenbarar sig
hos ett bestämt föremål under en sinlig
form. Det sköna framställer alltså för oss
tillvarons begge bestämningar: det
osynliga och det synliga, det oändliga och det j
ändliga, anden och materien, idiot och
Jormen, icke isolerade och afskilde, utan
förenade och sammangjutne på så sätt att
den senare utgör en manifestation af den
förre. Denna harmoniska enhet är det,
hvilken utgör det väsentliga hos det sköna,
som låter definiera sig sålunda: den
sin-liga manifestationen af den princip,
hvilken utgör det grundväsentliga i tingen.

Med tillhjelp af denna definition blir
det lätt att förklara de utmärkande
egenskaperna hos det skönas idé och hos den
känslostämning den hos oss uppväcker.
Om nu så är att skönheten för oss
framställer tillvarons begge elementer, förenade
hos ett och samma föremål, det andliga
och det sinliga, det ändliga och det
oändliga; så hänvänder han sig på en gång
till sinnena och till förnuftet genom
sinnenas förmedling. Midt uti den sinliga for- !
men möter anden det öfversinliga; det
blir en ögonblicklig, plötslig uppenbarelse, 1
som hvarken förutsätter jemförelse eller
reflektion ; det är hvarken en ren
begreppsbildning eller en enkel förnimmelse, men
en intuition, som i en dubbel handling
innesluter de begge gränsbestämningarna
för all kunskap, liksom hon sammanfattar
de begge principerna för all tillvaro. Man
ser alltså huruledes i detta hänseende det
sköna skiljer sig från det nyttiga, från det
goda och från det sanna; nyttigheten håller
oss fjettrade inom sinneverldens trånga
sfer, inom omkretsen för vår sinliga naturs
behof. Det sköna uppenbarar för oss det |
oändliga, icke i sig, utan i en afbild och
under en sinlig form. Det goda låter oss I
fatta varelsernas ändamål och den
bestämmelse hvartill de syfta; men hos det goda
är ändamålet afskildt från varelserna sjelfva.
Det har blifvit satt uppöfver dem; de syfta
dit eller de böra ernå det. Hos det sköna
äro ändamål och medel identiska;
ändamålet förverkligar sig utur sig sjelf
förmedelst en naturlig, fri och harmonisk
utveckling.

Alldenstund det sköna erbjuder oss en
bild af en tillvaro, uti hvilken all
motsägelse är utplånad, och som utvecklar sig
harmonisk och fri, så bör införlifvandet
med det sköna uti vår själ uppväcka en
innerlig tillfredsställelse, som har intet
gemensamt med den. som tillgodoseendet
af fysiska behof åstadkommer, ren och
oegennyttig njutning, som i sig innehåller
allt och icke åtföljes af något begär att
bringa föremålet i tjenst hos nyttan, att
tillegna oss det eller att förstöra det. Vi
finne oss endast dragne mot skönheten af
sympati och karlek.

Vi kunna äfvenledes särskilja det skönas
idé från det sublimas, samt de begge
känslor som motsvara dem. Det sköna är
en fullkomlig harmoni hos tillvarons begge
principer, det oändliga och det ändliga.
Hos det sublima förefinnes ej längre detta
förhållande; det oändliga öfverstiger till
den grad den sinliga manifestationen att
denna visar sig oförmögen att
sammanfatta och uttrycka det. A ena sidan
uppenbarar sig oändligheten i sin väldighet och
sin obegränsning; å den andra utplånas
det ändliga, försvinner och uppenbarar
endast sitt intet; sålunda brytes
jemnvig-ten, som hos det sköna utgör förbindelsen
och harmonien de begge principerna
e-rnellan. Känslan har återströmmat mot
sig sjelf; menniskan känner såsom ändlig
varelse sin litenhet och sitt intet; hon
ned-tryckes af denna det osynligas och det
oändligas hemlighetsfulla makt, hvars
å-skådning hon förunnats. Ett tillstånd af
bäfvan och räddhoga intar hennes själ;
men på samma gång undfår den del af
hennes varelse, som känner sig oändlig,
ett desto högre medvetande om sin storhet,
sin oafhängighet och sin oändlighet. Alltså
är känslan af det sublima blandad; med
nedslagenhet, med förfäran blandar sig en
vederqvickelse, innerlig och djup samt en
mägtig hänförelse, som isynnerhet träder i
verksamhet hos starka själar.

                                        (Slutet följer.)

Tartinis trollfiol.



Tartinis trollfiol, på hvilken han allra
helst spelte, skall hafva varit en liten
ljus-brun, gulaktigt glänsande tingest med
kristallklar ton (efter all sannolikhet en Amati);
den var från honom oskiljaktig. Men folk
kallade den “violino eristallo11 och trodde
att den var af glas.

Pietro Nardini, Tartinis, den störste
violinistens, älsklingselev föddes år 1725 i
Livorno. Man berättar, att han som gosse
hemligen skall hafva följt sin ända till
dyrkan älskade läromästare från Padua till
Venedig, dit man inbjudit Tartini, för att
utkämpa denna så berömvordna
violinisttvekamp med sin store och firade
med-täflare Veracini. På äfventvrligt vis
slående sig igenom, anlände Pietro just i
gref-vens tid till lagunstaden för att kunna
slinka in på teatern och der gömma sig
bakom en pelare. Andfådd, med
blossande kinder och dock med hjertat fullt
af den bergfasta tron på sin mästares
seger, följde gossen de begge firades spel,
darrande och höttande med de små
knyt-j näfvarne vid folkets jubel när det gälde
Veracinis toner och konst, sina andpustar
! våldsamt qväfvande och tillslutande sina i
glädjetårar simmande ögon när Tartinis
lilla trollgiga hördes ljuda. — Och när
hans mästare slutligen segrade med glans,
när hänförelsens fanatiska utbrott, sådant
endast södern känner det, frambrusade likt
ett hafsvågornas dönande, och Tartini. kring-

böljad af ilen stormtokiga mängden,
leende måste rädda sig uppå ett bord, med
fiolen fast sluten i famn, då trängde sig
en hanglig gosse med strålande anlete
genom den vildtupprörda massan, störtade hän
mot den firade, omfattade hans knän med
uttryck af drucken glädje och föll så
sanslös ned vid hans fotter. Lyckan och
hungern hade gjort Pietro Nardini vanmäktig.

Sedan denna dag utspann sig emellan
de begge det mest rörande förhållande,
som kanhända någonsin torde ha iakttagits
emellan lärare och elev. Trots Tartinis
kända jernhårda stränghet, gjöt sig ofta
bland alla skymfglosor likasom ett solsken
öfver komponistens till djefvulssonaten
val-kade, mörka anlete, när Pietro strök lös på
den och våghalsigt klättrade att gnistorna
ordentligt sprakade kring strängarne. Och
den högsta af all belöning, som mästaren
utdelade, var dock alltid blott den
tillåtelsen att få spela ett stycke på Tartinis
“violino eristallo1-’. Vår Pietro Nardini
berörde då den oansenliga, lätta tingesten
städse med en vördnad, som om det varit
fållen af en konungamantel. Och ändock
tillropude honom Tartini o.fta passioneradt,
när hans älsklingselev med lätthet
beherr-skade de mest häpnadsväckande
svårigheter: ”Det var vackert och svårt — men
— —* här lade han handen på hjertat:
’men derom har du ännu ingenting närnt
för mig, Jiglio mio!’ Sednare, långt
sed-nare än eleven allaredan lät tala om sig
och mästaren sjelf var stolt öfver honom,
förblef det för honom städse den högsta
lycka att få ta i hand Tartinis ”fela”.

Italien började beundra Pietro Nardini,
man jublade honom till mötes då han
uppträdde offentligen, ärans gyllengloria
om-gaf allt mera strålande hans namn, men
för honom blefvo ett leende, en nick från
Tartini der hemma på mästarens
studerkammare, ett kort ’bravo, ainico mio’! från
den tillbedde maéstron ett mera
lyckliggörande beröm än hela verldens bifall.
Då man gjorde Nardini de mest
glänsande anbud från Tyskland, antog han
hertigens af Wtirtemberg inbjudning till
Stuttgart i sjelfva verket derföre, emedan
Tartini vid denna tid begaf sig på en lång
konstresa, och en skiljsmässa i hvarje fall
skulle varit oundviklig. Och det visade
sig då äfvenledes påtagligen i främmande
land, att mycket mindre hemlängtan till
Italiens blåa himmel förtärde söderns
firade son än fast mera den brinnande,
outsläckliga åtrån efter sin lärmästare,
hvilken var allt för hans hjerta: sol. fader,
moder, syster, käresta.

                                        (slutet följer.)

Prenumeration å Necken


kan ske såväl å alla postkontor som hos
de fleste Herrar Bok- och Musikhandlare
i Stockholm äfvensom å de större
tidningskontoren samt hos utgifvaren, hvars
adress Ur Urvädersgränd N:o 9.

För att söka tillvinna oss äfven de små,
unga mnsikväiinernas bevågenhet, börja
vi i nästa nummer en för dessa afsedd,
mycket lätt arrangerad musikafdelning,
bestående af dels originalkompositioner,
dels småbitar ur operor och operetter
m. m., detta såsom uppmuntran vid derns
pianostudier.
        REDAKTIONEN.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free