- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
42

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1880 - Giuseppi Verdi (med porträtt)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nare. som hade upptäckt hans geni, hade
portarne till den berömda Majland ska
Scala förblifvit tillslutna för honom.
Ändt-ligen upplefde han sin första framgång; en
sådan gör visserligen icke rik, men den
öppnar dock vägen till lyckan; Ver ti i
beträdde denna väg och genommätte den
med stormsteg, ty han var äfven en klok
köpman och förstod att räkna; han hade
ett fast mål för ögonen och en jernvilja
för att uppnå det. Han kan säga med en
af våra störste skiiftställare:

En gång skall kunnigt bli hvad hugstor kamp

jag kämpat;

Betvingande en verld, jag ödets välde dämpat.

Lyckan kom och med henne
förverkligandet af det drömda målet för vår
mästare, att inrätta sig ett hem. Han
hade valet fritt, hela Italien stod öppet
för honom, det stolta Genua med sin
amfiteatraliska bugt, vid hvars strand de
hvita villorna glänste som perlor jiå
grönan grund; Neapel med sina leende
stränder, Floren/, med sina lindrigt svängda
kullrader, Venedig, hvars marrnorpalatser
spegla sig i dess gondolhvimlande laguner
och försjunkne i drömmen om sitt stolta
fordom synas med förvåning skåda ned
på generationen från i dag. Ingen af de
stora städerna lockade honom; de bjödo
honom blott ära och rikedom; han
föredrog den anspråkslösa byn, hvarest hans
vagga stått, Busseto.

Men här fanns knappast plats
tillräckligt för att göra en spatsertur, alltså gick
han vidare ett litet stycke, der fann han
en vidt utbredd terräng, nästan obebygd;
den köpte han och började strax med
byggandet af en villa; till villan fogade
han snart en trädgård, till denne en park,
till denne ängar, till ängarne skog och
omgaf det hela med en smakfull inhägnad.
Jag anser att han på detta arbete använde
lika mycken tid som på komponerandet
af sina operor. Han hade läst i Virgilius,
att jordbrukarne skulle vara mycket
lycklige, om de lärde skatta sin besittnings
rikedom, och derför tänkte han vid sig
sjelf, att om Virgilius bredvid sitt landtbruk
fann tid till diktning, så kunde han
beträffande komponerandet följa hans
exempel. Han gjorde det, och huru han gjorde
det sedan! hvarje hans anordning visar
konstnärens fina smak; utkastet till sina
trädgårds- och parkanläggningar,
boningshusets arkitektur särdeles den inre
anordningen af detsamma, valet af antika
möbler, bilder, prydnader o. s. v.

Men med allt sitt fina sinne för konst
förlorade han ej ur ögonsigte omsorgen
för det praktiska. Några exempel bland
många. Den i närheten flytande Po
flödar om vintern vida utöfver sina bräddar
och lemnar om sommaren vida, torra
sträckor, på hvilka intet växer utom
videbuskar i massa. Veni i köpte för billigt

pris en stor sträcka af denna jord och
drog så utaf försäljningen af vidjor, hvilka
i de angränsande, vinodlande distrikten
äro en eftersökt artikel som tunnband, en
ansenlig ränta. Hans ängar hade
tillräckligt med källor, men bevattningen var
mödosam och svår; han erinrade sig å
någon utställning ha sett en
vattnings-maskin; denna köpte han och uppstälde

den med det bästa resultat på sina ängar.
Till vederqvickelse från sina
landtmanna-arbeten sysselsatte han sig med
hästskötsel, som ännu i dag är hans passion; på
lediga stunder komponerade han dessutom
sina operor: Trubaduren, Riga!etta, Den

vilse förda.

Huru är det nu det brukar stå om
björnen i naturalhistorienr

’Björnen är icke endast ett vildt djur,
utan han håller sig äfven ensam; han
undflyr instinktmässigt hvarje sällskap;
han håller sig på möjligaste afstånd från
bebodda trakter och söker sitt uppehåll i
vildmarker, der han dväljes månader
igenom o. s. v.* — Detta passar mycket
litet in på Verdi. Han lefver alldeles

inte som en eremit. Framför allt äger
han en trogen ledsagarinna i sin fru, sjelf
konstnärinna, med hvilken han gifte sig
af böjelse och för hvilken han städse är
en uppmärksam och ömhjertad man. Att
han på sina talrika bekantskaper rent af
slösar med bjudningar, det kan man visst
inte säga, men hvem af hans vänner, som
kommer till St. Agatha — så är namnet
på hans egendom — finner der ett
hjert-ligt och gästvänligt emottagande. Huru
beskaffade äro dessa vänner? Verdi är
tämligen förbehållsam; men finner han
homogena karakterer, en viss
öfverens-stämmelse i åsigter, så är han mäktig en
alltigenom uppoffrande, oföränderlig
vänskap; för påflugenhet och nyfikenhet är
han helt och hållet otillgänglig.

Denna björn öfvervakar gerna sjelf
första uppförandet af sina operor. Han
skyr ingen möda att göra sin mening klar
för de utförande och inprägla den hos
dem, samt tar dervid alldeles ingen mild
hänsyn. Men blir han nöjd, så bjuder
han gerna konstnären till sitt bord och
dricker hans skål — efter de oundvikliga
strapatserna vid repetitionerna.

Man har påstått — och hvad påstår
man icke allt för något — att Verdi
älskar penningen för dess egen skull;
säkerligen sätter han en viss stolthet i att låta
anständigt betala produkterna af sitt snille.
På närmaste tio milen kring hans hem
lefver ingen fattig, som han glömmer —
och som någonsin skall glömma honom;
det gifves ingen subskriptionslista, der
icke Verdis namn står först och främst
med ett bidrag, hvars belopp gör de
efterkommande tecknarne nästan modfällde.

Utan att för öfrigt vara just
osällskaplig, bär han dock en helig fasa för
offici-ela bjudningar och stora sällskaper; lifvet
i den så kallade stora verlden undflyr
han som pesten. I små intima kretsar
deremot är han en angenäm och qvick
berättare. Som deputerad bestiger han
sällan tribunen; som senator tar han
helst permission ; man måste härvid beakta
att hans kallande såväl i förra egenskapen
genom folket, som i den senare genom
regeringen, icke var en hyllning åt hans
talang som konstnär, utan för hans
borgerliga egenskaper, hans
landtmannaverk-samhet och praktiska erfarenhet; ty när
han också lefde tillbakadraget, så höll han
dock aldrig sina åsigter tillbaka; utan
yttrade dem alltid fritt och öppet och utan
anseende till person; han skulle midt
emot en konung icke hålla inne med san-

ningen. Kan man kalla en sådan man
en björn?

Då direktören vid stora operan i Paris
Vaucorbeil jemte en sin v än för någon tid
sedan kommo till honom, medförande i
uppdrag den temligen svåra missionen att
söka erhålla hans samtycke till Aidas
uppförande på nämnde pariserscen,
fruktade de att finna mästaren omringad af en
skara vänner och gäster, som skulle
försvåra åvägabringandet af en lugn
underhandling. Men se, de funno honom
promenerande helt allena i trädgården, följd
af en stor tik, som han gifvit namnet
’Leda’, i allt fall ingen komplimang för
dem som liafva kallat honom ’svanen från
Busseto’; längre bort satt hans fru läsande
i skuggan af en ask.

Nästa morgon förekom den stora frågat,.
Käre vän, sade mästaren, då jag här i
mitt hemland vill gifva en ny opera, så
bygger man en guldbrygga åt mig;
samtlige Italiens stora teatrar slitas derom, de
bäste konstnärer engageras, herrar musici
bära mig på händerna; kapellmästaren
öfverlåter at mig sin dirigentstaf, sångare
och sångerskor öfverbjuda hvarandra i eldig
ifver, hvarföre skulle jag då gå till
främmande land för att höra talas om att
jag konkurrerar med edra landsmän. Jag
vill med ingen konkurrera. Lemna mig
i lugnet här! Skaden Er omkring! Inte
sannt? det här är ingen vanlig vistelseort.
Hvem vet, hvad som väntar mig der borta.*

Det felades blott att trädgården vid St.
Agatha hade varit Gethsemane och Verdi
hade tillagt: ’Gånge denna kalken ifrån
mig!’ Och det var nära deran att
Vau-corbeil’s ledsagare vid åsynen af denna
förtjusande egendom och drömmande blott
om det lugna, lyckliga lifvet derstädes
hade utbrustit: ’Öfvergif Er mission, operan
och allt, och låt oss här bygga tre hyddor!’
Men som de icke voro ditkomne till att
fördjupa sig i bibliska funderingar, så
åter-gingo de till sitt uppdrag. Verdi gaf
slutligen efter; björnen var fångad.

Under de fyra eller fem vintermånaderna
lemnar Verdi St. Agatha för att i Genua
i Doria-palatset fortsätta sitt patriarkaliska
lif. Egentligen är han en blandning af
barn och patriark; patriark redan för åldern,
barn redan med grått skägg, ett bortskämdt
barn, om man så vill, men det är
publiken som har skämt bort det, och publiken
skämmer bort endast det den älskar. Han
förenar med djup vishet och renhet i
grundsatser en viss naivité i smak och manér.
Hans vackra fru gör honom så lycklig
som en ny leksak ett barn. En dag roade
han sig med att samla en flaska af hvarje
känd vinsort. Han älskar foglar, och i
hans trädgård får aldrig ett skott afskjutas.
och invånarne i fiskdammarne dö slutligen
af ålderdomssvaghet.

Man måste afundas denne mans
berg-helsa, liflighet och kraftiga
kroppskonstitution; men i betraktande af en sådan
lef-nadsvishet är det omöjligt att förundra
sig deröfver. Denna lefnadsvishet är
naturfrisk och verksam; sju månader afåret
tillbringar han på landet, går till sängs,
stiger upp med solen, arbetar än vid
pianot. än i trädgården, inandas i fulla drag
den rena luften, skogarnes syre, i stället
för att- röra sig i teatrarnes och stads-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free