- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
43

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1880 - Giuseppi Verdi (med porträtt) - Melodi och harmoni (forts.). Studie af J. L. - Märkliga yttranden öfver musik, af Hector Berlioz - Musik och Teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

salongernas qväfvande atmosfer. Äro icke
denna hans lefnadslott, denna fysiska kraft,
denna andliga glädtighet, denna fasta
manlighet, som i undransvärd grad trotsar
åren, långt mera värd än allt annat?

Melodi och harmoni.



Studie af J. L.

(Forts. fr. N:o 5.J

Ämnet för det musikaliska skriftställeriet
är att förlikna vid en leende, till
blomsterplockning inbjudande äng. Närmare
betraktad, utvecklas snart i föreställningen
denna äng till ett helt, ganska
stämningsfullt landskap, rikt på hänförande behag.
Så ter sig orkestersymfoniens och
orgelfugans imposanta fortissimo snart under
bilden af ett väldigt nedbrusande
vattenfall; virtuosväsendets vexlande grannlåt
tänkes framdrillad af alla de bevingade
sångarskaror, som ute i det fria fullqvittra
vårt öra; det romantiskt-erotiska
svärmeriet representeras af förälskade herdar och
herdinnor, hvilkas veka sånger bortdö i den
susande skogen; upptornade, skyhöga
bergspetsar signifiera de himmelsstormande
snillena: det vexlande spelet af
firmamentets rörliga molngestalter motsvarar deras
sig rikt utvecklande fantasi, ej sällan
urladdande sig i väldiga zigzaglika,
rymdkorsande blixtar; den fjerrblånande
horisonten afbildar konsthistoriens perspektiv,
under det musikteoriens allvarliga gebit
lämpligast föreställes af böljande
kornåkrar — inmängde med ogräs, och
frodiga kåltäppor — anfäktade af ohägn.
Bemödandet att fota tonläran å
naturvetenskaplig och filosofisk grund
förkroppsligas af sifferälskande ingeniörer och
fundersamma skansgräfvare; slutligen, för att
unna plats jemväl åt vår tids Opraktiskt’
musikaliska, det vill nu säga stoftkrälande
framtidstendenser, nödgas vi, om ock till
ringa båtnad för den poetiska illusionen,
låta en flåsande jernvägstrain i bångstyrig
äflan genomskära vårt landskap.

Denna det musikaliska skriftställeriets
pittoreska tummelplats, vid som den
civiliserade verlden, freqventeras, såsom kändt
är, särdeles lifligt af pennor,
representerande i åsigter de mest skiljda
färgnyanser, i bildningsgrad alla möjliga stadier,
i musikalisk kompetens ej sällan betviflad
befogenhet. Till läsarens uppbyggelse
nämna vi här några af de vanligaste bland
de kategorier, dem man i ett väl
organi-seradt musiksamhälle svårligen skulle kunna
förlika sig med att undvara:

1:0. Exprofesso-Jilosofer (mest
hegelia-ner), hvilka förmå att begreppsmässigt åt
sig konstruera ett helt musikaliskt
universum — skiljdt medelst ett bredt svalg
från det i verkligheten existerande
musikaliska universum.

2:0. Hypercstetici eller stilister par
pre-ference, de mest gouterade af alla,
musik-faltets honungsbin, hvilkas delikatess faller
som manna i tidningsmännens spaltöknar,
kredensas som skummande champagnevin
mot hokafnämares skönhetstörst, gjutes som
skimrande guldregn öfver lyckliggjorde
förläggare.

3:0. Framtidsmän, hvilka icke blott
hylla framtidsmusiken, en böjelse som i
vissa fall ju torde kunna förklaras, utan
derhos äro genomträngde af det
konsthistoriska betraktelsesätt, som i hvarje
ny-artad företeelse ser allt föregåendes
upplösning och fall, sålunda i uppenbar strid
mot erfarenheten förnekande det absoluta
i det skönas väsen, ett betraktelsesätt, som
aldrig i evighet lärer kunna förklaras.

4:0. Musikaliska materialister, teore-1
tici, de der anse all melodi för sin
fortkomst tarfva vehikeln af en jemnmulen,
pausfri /yrstämmig sats, hvilken alltså för
melodien blir lika oumbärlig som —
kryckorna för krymplingen: och detta
äf-venledes i strid med hvarje finkänslig
musikers lifliga erfarenhet.

5:0. Verkliga kännare, som, i det de
sökt lyfta blicken upp öfver hvarje ensidig
tidsrigtnings trängre sfer, i ett förtroget,
intuitivt umgänge med tonkonsten ädlaste
andar sökt och funnit näring för sin
brinnande hängifvenhet.

Men tonkonstens utvecklingsöden hvila
ej ensamt i skriftställares, ej ensamt i de
exeqverandes, måhända ej heller ensamt i
tondiktarnes hand: skönhetens, den
himla-burnas, trängtan måste fylla allas hjertan,
elda allas blickar, skingrande
klentrogenhetens kyliga skuggor.

Det är alltså till samtidens sig lyftande
estetiska medvetande vi förhoppningsfullt
vete oss kunna vädja i denna vår uppsats,
i det vi, efter lyckligen verkstäldt
prelu-dierande, öfvergå till den egentliga
behandlingen af vårt ämne: Melodi och
harmoni.

(Forts.»

Märkliga yttranden öfver musik.



Första serien.

Vid åhörandet af en del musikstycken
tyckes strax mina lifsandars verksamhet
fördubblas, jag erfar en oförliknelig
trånad, bredvid hvilken all förståndsklokskap
litet betyder, vanan att analysera
medförer härvidlag i och för sig redan
beundran; sinnesrörelsen, hvilken tillväxer i
direkt förhållande till väldigheten och
storheten hos komponistens idéer, förorsakar
snart en sälsam svallning i mitt blod;
pulsarne slå häftigt; tårar, hvilka efter
vanligheten bebåda paroxysmens
upphörande, äro ofta nog förelöpare till ett
ännu mera stegradt anfall. I sista
händelsen inträder en krampaktig
sammandragning af musklerna, ett darrande i alla
leder, ett verkligt bortdöende af händer
och fotter, en delvis förlamning af
syn-och hörselnerven; jag ser ingenting, jag
hör blott litet ännu . . . svindel . . . half
sanslöshet. . .

Begripligtvis äro anfall af en sådan
häftighetsgrad sälsamma nog, och
derför-utom gifves det en verksam kontrast, som
kraftigt arbetar dem emot, den misslyckade
musikaliska effektens, hvilken framkallar
motsatsen af beundran och glädje! Intet
slags musik verkar i denna bemärkelse
starkare på mig, än den, hvilkens största
fel för mig ligger i den platta gemenhet,
hvilken söker bemantla sig medelst ett
lögnaktigt uttryck. Då rodnar jag
likasom af skam, en verklig afsky intar mig,
den som såge på mig kunde tro, att mig
sålunda tillfogats en den värsta skymf, för
hvilken ingen förlåtelse gifves; och för
att komma det mottagna intrycket att
bryta löst, begynner i mig ett allmänt
uppror, en afsöndringsprocess i hela
organismen, snarlik med de brytningar, då
magen vill uppkasta ett äckel förorsakande
fludium. Det är verkningarne af den ända
till högsta grad stegrade vederviljan och
afskyn; en slik musik bringar mig utom
all fattning, och jag återutstöter den
genom alla porer.

                                        Hector Berlioz.

                                                (Forts.;

Musik och Teater.



Verdis Aida.

II.

Tonernas språk behöfver, såsom varande
universelt, ingen öfversättning, har blott
en grammatika. En viss gammal känd
språkförbistring, den s. k. babyloniska,
förmådde i sina följder intet gentemot
denna så innerligen sammangjutna
tanke-och känslosamhet: musik, hvilken var
ut-korad att i tidernas fullbordan varda till
en återförening af hvad ödena hårdhändt
söndrat: sålunda företeende verldsprocessen
oaflåtligen ett läkemedel mot hvarje sin
egen sjelfaverkan.

Men denna stora samfäldthet hos all
skön konst förhindrar nu ingalunda
tillvaron af i ögonen fallande modifikationer,
dem man benämner tidsrigtningar och
skolor, och här göra sig de historiskt
etnografiska förhållandena återigen
jemn-bördigt gällande med det stora
enhets-förhållandet. I den rätta förmedlingen af
dess till utseendet stridiga, men i
verkligheten så nödvändiga och lyckobringande
båda förhållanden innehålles ett vigtigt
vilkor tör tonkonstens, särdeles operans
helsolif. — —

Alptunneln är det materiella, — Aida
det ideella föreningsbandet mellan det land,
’wo die Citronen gliih’n’ — och
framtids-musikens. —

Icke öfversättning, men tolkning begär
ett ton verk (vi tala nu icke om
textöfver-sättning). Våra öfvervägande goda
intryck vi å de alltjemnt rikligen besökte
Aida-representationerna å Kongl. lyriska
scenen härstädes i detta hänseende erhållit,
skall det bli oss ett kärt nöje att härnäst
få delgifva våra läsare.

                                        J. L.

Femte Symfonikoncerten å Kongl. stora
teatern gafs redan förra månadens sista
lördag. Som vår tidning då redan lagts
i pressen kunde någon redogörelse för
sagda musikföreteelses som vanligt
intressanta innehåll dess värre ej då intagas.
Vi måste nu inskränka oss till blotta
omnämnandet af programföljden: Marsch-

Ouverture af S. Saloman, Suite af Franz
I.achner, Aria (ny) ur en ännu ouppförd
opera Cervantes af O. Byström, samt
Mendelsohns Amollsymfoni.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free