Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1880 - Det Sköna. III - Hvarjehanda - Breflåda - Rättelse - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nom fenomener, som undandraga sig det
bestämda måttet och beräkningen.
Utom-dess delgifves växten ett symboliskt
uttryck i långt högre grad än mineralet.
Genom sin yttre anblick, genom
fördelningen och rigtningen af sina grenar och
af sina blad, genom sina färger, uttrycker
den idéer och känslor som motsvara
själens böjelser: behag, smidighet, melankoli,
o. s. v. Också börja vi att lifligen
sympatisera med dessa väsen, oaktadt de icke
innehafva de egenskaper, hvaraf de förete
en liknelse eller en symbol. Djurriket
framställer för oss en skönhet af högre
ordning, hvars grader man lätt kan följa
genom slägtenas utvecklingsgång; djuret
besitter, utom egendomligheter, som tillhöra
växten, d. v. s. organisationen och lifvet,
förmögenheter som denne icke har,
nem-ligen känsel, frivillig rörelse, instinkt; det
eger efter deras funktioner lämpade
organer, hvilka icke blott tjena till att utföra
dessa, utan också att uppenbara dem.
Växten står rotad i jorden, orörlig och stum.
Fast skapadt med en själ, som icke eger
sjelfmedvetande, och med en rörelse, som
icke drifver sig sjelf, rör sig och handlar
djuret i kraft af inre böjelser, till
utseendet sjelfvilliga och fria. Dess karakter,
dess seder och vanor gifva oss en bild af
de moraliska qvalifikationer, som tillhöra
menniskosjälen. Fulheten och
obäklighe-ten äro här mycket bjertare framträdande
än uti föregående rike; men detta beror
på sjelfva formbestämningen och på
uttryckets öfvervälde. Dissonanserna måste
vara mera skärande; • blandningarne
erbjuda en bizarr och vidunderlig anblick,
och vid sidan af egenskaper, som fägna
oss: lätthet, behag, ljufhet, kraft, finess,
mod, visa sig tröghet, dumhet,
rofgirig-het. Men hvad kan väl skönheten inom
djurriket hafva att betyda, när man
jem-för henne med skönheten hos .menniskan.
’Själen är ensam skön’, har Platon sagt;
äfvenledes hafva vi sett hurusom hos de
varelser, hvilka stå lägre än menniskan,
det likafullt är intelligensen, lifvet och
uttrycket af moraliska egenskaper som utgöra
deras skönhet; men den verkliga själen är
menniskans själ, kroppen är danad för
henne och han är icke allenast hennes
boning, han är hennes afbild. Allt
tillkännager hos menniskokroppen, i dess
proportioner, i lemmarnas fördelning, i den
upprätta ställningen, i dess attityder och
rörelser en intelligent och fri kraft. Dess
yta är icke mera öfverdragen af en
olif-vad växtlighet af fjäll, fjädrar eller dun;
känsligheten och lifvet uppenbara sig på
alla punkter; ändtligen är den menskliga
gestalten den spegel, i hvilken reflekteras
själens alla känslor och lidelser. Ho kan
beskrifva all den uttryckets mäktighet
som ligger i blicken, i åtbörden, i rösten
hos menniskan? Derförutom eger
menniskan ett medel att tolka sin tanke, som
är henne eget, nemligen: ordet. Slutligen
ter hon sig fullkomligen i sina handlingar.
De menskliga handlingarne äro icke blott
och bart nyttiga eller skadliga, goda eller
dåliga, de äro äfvenledes sköna eller fula
allt efter som de uttrycka själens
egenskaper i harmoni med dess grundväsende,
dess intelligens, ädelhet, godhet, kraft,
eller deras motsatser: okunnighet, dumhet,
låghet, feghet och elakhet, enligt hvilka
tillkännagifves en rikt begåfvad natur,
hvars otvungna utveckling står i
öfverensstämmelse med ordningen, eller en arm,
inskränkt, eländig själ, hopkrymt i sina
syftens utveckling, oklok och oordnad i
sina rörelser.
Sådane äro, flyktigt antydde utan
tvif-vel, det skönas hufvudsakligaste
uppenbarelser . i naturen och hos menniskan, det
vill säga i den verkliga verlden; men j
åskådningen af naturen och af mennisko- ’
lifvet är långt ifrån att erbjuda oss ett
förverkligande af det skönas idé, egnadt
att tillfredsställa oss; alltid det fula vid
sidan af det sköna; det vederstyggliga
och det vanskapliga, det låga, det oädla :
bilda motsatser till skönheten, fördunkla I
och vanställa henne; öfver allt i det
verkliga lifvet befinnes prosan blandad med ,
poesien; också erfar menniskan behofvet
att skapa, hon sjelf, afbilder och
framställningar mera öfverensstämmande med
det skönas idé, som hennes ande
innesluter, och att frambringa denna idéella j
skönhet, som hon ingenstädes utomkring
sig finner. Så föddes konsten, hvilkens
bestämmelse det är att framställa idealet.
Vi finne sålunda trenne hufvudformer
hos det skönas idé: det absolut sköna,
det reelt sköna och det ideelt sköna; det
första finnes endast hos Gud, det andra
erbjudes oss i naturen och i
menniskolifvet och det tredje är konstens föremål.
 |
 |
 |
| RÄTTELSE. |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
