- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
53

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1880 - Gustaf Mankell † - Melodi och harmoni (forts.). Studie af J. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


GUSTAF MANKELL.


är icke mer. Hans kärvänliga blick har
slocknat. S:t Jakobs orgel ljuder ej mera
under hans fingrar. I den
musik-akademiska vän- och ungdomskretsen har
uppstått ett tomrum. Vid hans öppnade graf
stå sörjande en hängifven maka, talrika
vänner till hans person och ädla konst,
hvaribland ett helt slägte utaf honom
danade orgelspelare, af hvilka de fleste
säkert sent skola förgäta detta soliga
anlete, denna originella, af en säregen
brytning karakteriserade talton, detta för oss
så kärvordna ’ja’ i stället för ju; denna
med så vänliga smekningar meddelade
undervisning, stundom interfolierad af
muntrande anekdoter om någon skicklig
eller oskicklig orgelbyggare, om någon
groft okunnig orgelspelare, om någon
löjligt tafatt orgelstämmare, ej sällan med
thy åtföljande härmning af pipornas läten;
— huruledes motrörelse (motus contrarius)
försinligades medelst hopdragning af
elevens oknäppta rock, och stämmornas
korsning liknades vid Karlbergskanalens
krök-ningar, hurusom nödvändigheten af
manualfärdighet antyddes genom en lindrig
åtsärryckning af elevens fingrar o. s. v.
Allt detta och mera dertill lära nog alla
de sent glömma, för hvilka det blifvit ett
kärt ungdomsminne. Visserligen erinra vi
oss äfvenledes att han stundom kunde bli
lite otålig. När en elev omöjligen
tycktes kunna reda sig, icke förmådde *ta
efter’ en dikterad ’gång’, så fick han
vanligen höra och veta att han ’ja hade
naturen emot sig’ — aj, aj, aj! p i
pedalen’ ; men denna störda harmoni var
vanligen återvunnen i samma ögonblick
som den musikaliska.

Gustaf Mankell var af naturen begåfvad
med godt musiköra; hans tonsinne var
något vekt för orgelspelets allt
uppfordrande väldighet. I melodiskt afseende
tycktes han stå under Mozarts, i
harmoniskt under Ludvig Spohrs inflytande. Ad.
Hesse var hans älsklingskomponist, men
äfven en Lemmens’ pianomässiga
orgelsaker vunno hans erkännande; Seb. Bach
blef hvarken han eller hans skola
någonsin fullt mäktig, ty dertill fattades denna
fulländade pedalteknik, hvarförutan ingen
Bachspelare är tänkbar. Men han hade
ei, ganska smidig manualteknik.

Långt mera musikalisk än brodern
Abraham, saknade han dennes literära
fallenhet. Flitig komponist för sitt
instrument, har Gustaf Mankell utgifvit en hel
mängd orgelsaker, hvaribland en liten
fuga i H-moll som har konstvärde, en
komertallegro i Ess-dur, hvilken låter höra
sig o. s. v.

Professor Gustaf Mankell föddes den 20
Maj 1812 i Christiansfeld i Holstein;
kom år 1836 till Stockholm, hvarest han
samma år blef anstäld som organist vid
Jakobs kyrka; sedan 1854 lärare i
orgel-spelning vid Kongl. musikaliska
akademien; afled den 23 Mars 1880. Han
var riddare af Kongl. Vasa orden. —
Från hyfvelbänken hade han arbetat sig
upp till professorskatedern.

Melodi och harmoni.



Studie af J. L.

(Forts. fr. N:o 6.)

Mycket, rätt mycket har äfvenledes på
vårt språk blifvit talat och skrifvet i det
ämne som här skall sysselsätta oss. En
bland de första och derhos flitigaste
musikaliska skriftställare i Sverige var som
i bekant Abraham Mankell, hvars lättlästa,
pikanta och underhållande [-framställnings-}-] {+framställnings-
}+} sätt vid tiden för hans första framträdande
I just var egnadt att tillförsäkra honom en
talrik läsarekrets äfvensåväl som yttre
utmärkelser. Som estetiker och
historie-skrifvare torde objektivitet i åskådningen,
oväld i omdömet neppeligen i någon
väsentligare grad kunna tillerkännas honom,
lika litet som en på djupet gående
uppfattning af och inträngande i ämnet,
hvarförutan dock den sanning, som skulle
framhållas, den skönhet, som skulle belysas ju
aldrig genom eller förmedelst
skriftställaren lärer komma till heders. Hans ej
ringa förtjenst, att beslutsamt hafva gripit
sig an med bearbetningen af ett hos oss
förut skäligen vanskött fält. att hafva
bibragt en hel generation nytt
kunskaps-materiel, nytt intresse, att hafva väckt
den musikliterära läslusten och såsom
flitig, intresserad kompilator sökt
tillfredsställa henne: denna hans förtjenst skall
dock alltid orubbadt qvarstå. Hans
såsom egna uttalade åsigter kunna, för så
vidt de afse t. ex. Svenska folkvisan,
hvilken han omhuldar, eller Bellmanssången,
den han förstår att uppskatta, eller Haydn
och Mozart, som han beundrar, visst ej
frånkännas positivt värde. Men för öfrigt
synes verkligen tonkonstens djupt liggande,
ädlare intressen vara för honom en bok
med sju insegel: han hvarken kan eller
vill uppbryta dem; han anser det icke ens
löna mödan. Harmonien bör enligt honom
hufvudsakligen vara till för att beledsaga
en hjtrlHg (i öfverstämman liggande?)
melodi; tematiskt arbete har i honom ingen
egentlig vän; han brännmärker
kontra-punktisterne, föga beaktande att jemväl
Haydn och Mozart voro grundligt
utbildade sådana, samt -att hvarje duglig
tonsättare nödvändigt måste vara det.
Han frånkänner den musikaliska
mensk-ligheten i allmänhet förmågan att
uppfatta och förnöjas af en musiksats med
kantabla, obligata stämmor, samt uttalar
sig uppenbarligen emot den polyfona
riktningens mest framstående representanter.
Sjelf organist, hatade han hjertinnerligen
orgelfugan Sjelf ledamot af musikaliska
akademien, lade han just an på att
nivel-lera, hvad honom i sådan egenskap hade
ålegat att konservera, rekommendera och
omhulda. Icke en Seb. Bachs
känslo-digra temata och tonsatser, de måtte nu
i vara så vackra att de knnde, som man
säger, röra stenar, förmådde beveka
denne kyrkomusikens nye hjelte. Han
kunde visserligen beundra ’fugsmeden*
Bach, men icke sympatisera med den
odödlige passionssångaren, den spirituelle
och hänförande orgelkomponisten. Om
Beethoven skall han hafva yttrat det
omdömet, att den enklaste folkvisa innehölle
mera musik än hela Nionde symfonien.
Uppfordrad att i sin Musikens historia

uttala sig öfver de antika tonarterna, gjorde
han det på sitt kända, raska manér, på
ett lättvindigt, att icke säga lättsinnigt
sätt, utan att ens härför anse sig behöfva
besitta erforderlig sakkännedom, men
genom hvilket legera affärdande säkerligen
bidrogs till alstrandet af den förnäma
likgiltighet, ja kalla öfversittareton, som i
sagde ämne tidtals hos oss förnummits.
Hans stil ter sig redan genom de rikliga,
sporradiskt strödda fetstilsbeteckningarne,
som en formlig propaganda — lika
energiskt bedrifven som den vid kantors- eller
organistval i hufvudstaden nu mera brukliga.

Konstnären skapar stundom nästan
ögonblickligen. Men likasom det gifves
stjer-nor i verldsrymden så aflägsna, att icke
ännu deras ljus på billiontals år hunnit
framtränga till vår jord; likaså fordras
det tid för tonsnillets mästerverk att med
sitt ljus, sin värme sprida sig utöfver
nationerna samt ingjuta sig i
folkmedvetandet. Denna skönhetens sig långsamt
höjande sol, som redan spridt sina strålar
öfver våra ängder, heter på tonspråket än
Mozart eller Haydn, än Bach eller Hændel,
än Palestrina, än Beethoven, Mendelsohn,
Schumann, än Lindblad, Norman o. s. v.
Ingen bör taga pennan i hand för att
skrifva om musik, som ej höjt sig öfver
den dilettantiska ståndpunkten, som ej
är rräktig af en lifligare hänförelse, som ej
känner och erkänner det sublimas tillvaro
och berättigande i tonkonsten, som ej
fordrar djup i förening med klarhet, och
klarhet i förening med djup, utan riskerar bli
solblind vid det skönas första framträngande
strålglimt; som löper med limstången i
omogna nyhetsmakares tjenst, som ej
mäktar framhålla det till ämnet hörande för
alla tider väsentliga och allmängiltiga.
Allt eftersom slägtena hunnit mogna för
och intagas af skönhetens makt, kräfva
de med rätta allt mera fullgoda
qvalifika-tioner hos dessa ordets stridsmän, hvilka
gått att kämpa under hennes banér.

Wilhelm Baitcks författareskede
kännetecknas af ett uppmärksamt aktgifvande
på samtlige de förnämsta kända
företeelser, hvilka falla inom dess domvärjo, samt
ett aktsamt och taktfullt bedömmande af
dem. Här vinnes man på öfvertygelsens
väg, och ingen kan heller klaga öfver att
nödgas se någon af sina
älsklingskompo-nister neddragne från sin anhöriga plats.
Om också hans historiska verk icke äro
någon till nya bragder uppeldande Iliad;
om hans måttfullt lugna musikaliska
be-gåfning ej gaf anledning till uttalande af
några Eliasdomar, några nya blixtrande
sanningar, så sluter sig dock städse hans
framställning troget och upprigtigt till
ämnet, hvadan också en rikare välsignelse
och båtnad af hans verksamhet ej heller
kan sägas hafva uteblifvit.

Redan för längesedan hade Erik Drake
utgifvit sin Harmonilära, ett verk, som
ovedersägligen haft stort inflytande på den
svenska musikbildningen, och hvarest
sär-skildt framställningen af ackordläran måste
lofordas såsom för sin tid särdeles
utmärkt.

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free