Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1880 - Genmäle - Tartinis trollfiol - Prenumeration å Necken - Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pluggas och hvarest festas, allt under en
äfvenledes bekant ålderdomsmogen
stämning. Vårt ena universitet är beläget
der, i betraktande af hvilken omständighet
man ju kunde ha skäl att förmoda det
bildningen derstädes, nedärfd som hon ju
kunde anses vara från de Tegnérska
glans-dagarne, skulle ha så genomsyrat hela
stadssamhället, att jemväl och väsentligen
dess tidningsmän skulle såsom blänkfyrar
stånda vägledande för seglaren på
vetenskapens, på konstens ocean. Huruvida
nu detta verkligen är fallet eller icke
lemna vi oafgjordt. Material till sådan
frågas besvarande föreligger oss emellertid
i en uti Lunds Veckoblad för den r6
sistlidne Mars intagen artikel, bärande
öfverskriften: Musikliteratur, ehuru väl vi
bitterligen måste beklaga det oss brister
utrymme, tid och lust till nämnde högst
tacksamma materials omständliga
begagnande, hvaraf otvifvelaktigt skulle framgå
frågans, så vidt som afseende nämnde
blad, förnekande besvarande. Sagde
kritiska artikel, egnad vår tidning, utgör
visserligen en, om ock nödd och tvungen
acklamation i hufvudsak till våra
sträf-vanden, ithy att de aldra flesta våra
musikstycken gillats samt äfvenledes vår
textafdelning (nu för andra gången) till
stor del betecknats såsom läsvärd. Så
långt allt godt och väl; klander, som
förstås inte heller fattas, är ju icke
någonting ovanligt i våra dar ; det skulle föga
väckt vår uppmärksamhet, om ej deri, så
till form som innehåll, egendomliga
betänkligheter trädt i dagen, hvilka vi
herr.-ställansvis och kortligen vilja framhålla.
För det första hemställa vi till den
ärade artikelförfattaren, huruvida man icke
såsom kritiker måste, hos något som man
vill klandra, kunna uppge nöjaktigt skäl
för ogillandet, i stället för att, såsom han
gjort, beträffande ett af de i Necken
intagne poemen, genom egen dunkel
uppfattning ledas till fast oförklarliga
omdömen. Uti ifrågavarande poem (Slutet
godt, allting godt) utvecklas
handlingsförloppet sålunda, att, sedan sångaren
beskrifvit ett till honom hänfördt
er-farenhetsförhållande af den mest rena,
oblandade kärlekslycka, han plötsligen
finner sig bedragen, ser sig som fallen
trån skyarne, förtärs af qval, brister i
tårar, bemannar sig visserligen, men —
blir pessimist, anropar Nirvana: hon
framträder, slår i spillror, d. v. s.
förintar tillika med honom sjelf, som endast
hinner erkänna sin tragiska skuld (en
just med afseende på kärleksförhållandet
utpekad Midas’ kortsynthet), förintar, sade
vi, en verld, der dygdens sol åtminstone
i hans föreställning redan slocknat. Nå
väl, detta så tydliga förlopp har nu icke
vår omnämnare mäktat eller velat fatta,
enär han låter Midas lefva, ja,
’sjeltbelå-tet* lefva efter den stora verldskatastrofen,
ilen allmänna f örintelsen.
För del andra våge vi hemställa till
den ärade recensenten, huruvida man
någonsin bör begära det omöjliga, hvilket han,
åtminstone indirekt, gjort genom sitt
beklagande af att, beträffande vår
artikelserie Melodi och harmoni, ’läsaren tyvärr
får vänta på fortsättningen’, sålunda
fordrande rec. att en studie, möjligen ämnad
att uppta t. ex. tio å tolf sidor, skulle
kunna inrymmas på ätta, hvilka åtta sidor
dessutom till sju åttondelar måste, i
enlighet med vårt program, utfyllas med
andra uppsatser; detta är nu, som litet
hvar kan finna omöjligt.
Vår tredje hemställan till samme ärade
recensent lyder: huruvida det i allmänhet
går an att förneka fakta? något som han
äfvenledes gjort genom påståendet, att vi
i vår granskning af tit. Fröbergs
harmonilära ej skulle inrymt %ett enda erkännande
omdöme’ öfver densamma; vi hafva
inrymt och uttalat ett ganska ampelt,
nem-ligen följande: bokens konstnärliga
intentioner låta på åtskilliga sidor glimtvis f
örnimma sig.
Vår fjerde och slutliga hemställan till [
meranämnde högt ärade recensent
innefattas i frågan: huruvida han verkligen
tror, att ett skäligen misslyckadt språkligt
kuggningsförsök, uppdykande under larven
af ett vanställande citat ur vår tidning,
kan vara synnerligen egnadt att höja hans
författareanseende? Han citerar sålunda:
’kyrkotonarternas bannlysande är lika så
skadligt, (som ’harmoniska mollskalan är,
om icke absolut falsk, så åtminstone
betydligt ensidig’); rätt citeradt heter
stället: kyrkotonarternas bannlysande är lika
så skadligt som de f örhärjande verkningar,
hvilka den harmoniska mollskalan
anställer i musikkriorna hos de komponister,
hvilka reflektionslöst följa henne.
Det anförda må vara nog till
karakteriserande af ett innehåll, hvarpå
ifrågavarande lundatidning anser sig böra bjuda
sina läsare.
Skulle nu samma ärade tidning
yttermera egna oss någon uppsats af ej bättre
halt än den här åsyftade, komma vi att
lemna den utan afseende.
 |
 |
 |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
