- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
56

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1880 - Genmäle - Tartinis trollfiol - Prenumeration å Necken - Rättelser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pluggas och hvarest festas, allt under en
äfvenledes bekant ålderdomsmogen
stämning. Vårt ena universitet är beläget
der, i betraktande af hvilken omständighet
man ju kunde ha skäl att förmoda det
bildningen derstädes, nedärfd som hon ju
kunde anses vara från de Tegnérska
glans-dagarne, skulle ha så genomsyrat hela
stadssamhället, att jemväl och väsentligen
dess tidningsmän skulle såsom blänkfyrar
stånda vägledande för seglaren på
vetenskapens, på konstens ocean. Huruvida
nu detta verkligen är fallet eller icke
lemna vi oafgjordt. Material till sådan
frågas besvarande föreligger oss emellertid
i en uti Lunds Veckoblad för den r6
sistlidne Mars intagen artikel, bärande
öfverskriften: Musikliteratur, ehuru väl vi
bitterligen måste beklaga det oss brister
utrymme, tid och lust till nämnde högst
tacksamma materials omständliga
begagnande, hvaraf otvifvelaktigt skulle framgå
frågans, så vidt som afseende nämnde
blad, förnekande besvarande. Sagde
kritiska artikel, egnad vår tidning, utgör
visserligen en, om ock nödd och tvungen
acklamation i hufvudsak till våra
sträf-vanden, ithy att de aldra flesta våra
musikstycken gillats samt äfvenledes vår
textafdelning (nu för andra gången) till
stor del betecknats såsom läsvärd. Så
långt allt godt och väl; klander, som
förstås inte heller fattas, är ju icke
någonting ovanligt i våra dar ; det skulle föga
väckt vår uppmärksamhet, om ej deri, så
till form som innehåll, egendomliga
betänkligheter trädt i dagen, hvilka vi
herr.-ställansvis och kortligen vilja framhålla.

För det första hemställa vi till den
ärade artikelförfattaren, huruvida man icke
såsom kritiker måste, hos något som man
vill klandra, kunna uppge nöjaktigt skäl
för ogillandet, i stället för att, såsom han
gjort, beträffande ett af de i Necken
intagne poemen, genom egen dunkel
uppfattning ledas till fast oförklarliga
omdömen. Uti ifrågavarande poem (Slutet
godt, allting godt) utvecklas
handlingsförloppet sålunda, att, sedan sångaren
beskrifvit ett till honom hänfördt
er-farenhetsförhållande af den mest rena,
oblandade kärlekslycka, han plötsligen
finner sig bedragen, ser sig som fallen
trån skyarne, förtärs af qval, brister i
tårar, bemannar sig visserligen, men —
blir pessimist, anropar Nirvana: hon

framträder, slår i spillror, d. v. s.
förintar tillika med honom sjelf, som endast
hinner erkänna sin tragiska skuld (en
just med afseende på kärleksförhållandet
utpekad Midas’ kortsynthet), förintar, sade
vi, en verld, der dygdens sol åtminstone
i hans föreställning redan slocknat. Nå
väl, detta så tydliga förlopp har nu icke
vår omnämnare mäktat eller velat fatta,
enär han låter Midas lefva, ja,
’sjeltbelå-tet* lefva efter den stora verldskatastrofen,
ilen allmänna f örintelsen.

För del andra våge vi hemställa till
den ärade recensenten, huruvida man
någonsin bör begära det omöjliga, hvilket han,
åtminstone indirekt, gjort genom sitt
beklagande af att, beträffande vår
artikelserie Melodi och harmoni, ’läsaren tyvärr
får vänta på fortsättningen’, sålunda
fordrande rec. att en studie, möjligen ämnad

att uppta t. ex. tio å tolf sidor, skulle
kunna inrymmas på ätta, hvilka åtta sidor
dessutom till sju åttondelar måste, i
enlighet med vårt program, utfyllas med
andra uppsatser; detta är nu, som litet
hvar kan finna omöjligt.

Vår tredje hemställan till samme ärade
recensent lyder: huruvida det i allmänhet
går an att förneka fakta? något som han
äfvenledes gjort genom påståendet, att vi
i vår granskning af tit. Fröbergs
harmonilära ej skulle inrymt %ett enda erkännande
omdöme’ öfver densamma; vi hafva
inrymt och uttalat ett ganska ampelt,
nem-ligen följande: bokens konstnärliga
intentioner låta på åtskilliga sidor glimtvis f
örnimma sig.

Vår fjerde och slutliga hemställan till [
meranämnde högt ärade recensent
innefattas i frågan: huruvida han verkligen
tror, att ett skäligen misslyckadt språkligt
kuggningsförsök, uppdykande under larven
af ett vanställande citat ur vår tidning,
kan vara synnerligen egnadt att höja hans
författareanseende? Han citerar sålunda:
’kyrkotonarternas bannlysande är lika så
skadligt, (som ’harmoniska mollskalan är,
om icke absolut falsk, så åtminstone
betydligt ensidig’); rätt citeradt heter
stället: kyrkotonarternas bannlysande är lika
så skadligt som de f örhärjande verkningar,
hvilka den harmoniska mollskalan
anställer i musikkriorna hos de komponister,
hvilka reflektionslöst följa henne.

Det anförda må vara nog till
karakteriserande af ett innehåll, hvarpå
ifrågavarande lundatidning anser sig böra bjuda
sina läsare.

Skulle nu samma ärade tidning
yttermera egna oss någon uppsats af ej bättre
halt än den här åsyftade, komma vi att
lemna den utan afseende.

Tartinis trollfiol.



(Forts, och s!ut fr. N:o 5.)

Ingen älskare tryckte någonsin med större
hänförelse sin länge saknade brud, än
lärjungen efter sin återkomst till Padua
änclt-ligen åter omfamnade mästaren. Ack. han
fann honom sjuk, bräcklig och ensam, trots
umgänget med hustru och barn. samt
öfver-gaf honom icke mera. — Med en sons
ömhet och en moders omsorg skötte han den
qvalfullt lidande. Då blef det åter
Tartinis enda solglimt och en glömskedryck
för alla smärtor, när Nardini spelade för
honom hela timmar på den der lilla
ljusbruna, glimrande violinen, på hvilken en
gång den store mästaren besegrade sin
medtäflare. Han lät då, stödd af kuddar,
flytta sig till det öppna fönstret som vette
åt den lilla blomsterdoftande trädgården,
hvarest springbrunnen plaskade och vilda
rosor klättrade upp mot honom för att
in-sträcka en doftande blomkalk åt honom
öfver gesimsen. Midt emot låg den
helige Antonii af Padua kloster, i hvars
kapell Tartini fordom i åratal tjent som
förste violinist och munkarnes allvarliga
ansigten visade sig städse i
samtalsrummets fönstergaller, när hans afhållne
lärjunge öfversände den första fiol tonen.
Den gamle mästaren lyssnade tillika med
dem, de långutdragna klangerna
omsväfvade honom, liksom ville de ljufligen
bort-J föra och upplyfta honom från jorden —
och löpningarne, dubbelgreppen och
dril-lerna läto honom ofta gladeligt le af
förtjusning och hemlig beundran öfver sin
älskling, alldeles som i flydda dagar. *Det
är den underbara *violino eristallo’,
mumlade midtöfver munkarne, ’så klingar då
ingen annan fiol i hela verlden!’ Och just
denne trollfiol hade, så berättar man,
Tar-tini på sin dödsbädd högtidligen
öfverlem-nat och testementerat åt sin elev.

All sitt hängifna och tacksamma hjertas
kärlek för lärmästaren öfverflyttade Pietro
Nardini framgent på den lille tingesten.
Den var och förblef hans helgedom, de
vackraste fruntimmer gälde för honom
intet i jemförelse med den. Han spelte
likväl aldrig för den stora publiken, hvilken
bar honom på sina händer, på denne
’’violino eristallo*, blott några få utvalde
förunnades det att få höra den — hans
af-lidne älskade mästares ande omsväfvade
ju dess helgade strängar. Men i närvaro
af kejsar Josef II i Pisa, 1784, lät Pietro
Nardini honom klinga för den höge
herren — till sin åhörares häpnad och
hänförelse, i Tartiniska kompositioner, hvilka
han spelade i sin lärmästares anda på ett
beundransvärdt sätt. Den 17 maj 1793
slötos äfven dessa konstnärsögon för
alltid — men Tartinis trollfiol fann man
söndersplittrad i små atomer bredvid den
dödes läger. Han hade ej ansett någon
öf-verlefvande värdig denna dyrbara relik,
den oförgätliges klenod. — Bland folk
sades det att Tartinis glasfiol hade fallit i
golfvet och gått sönder, och då måste ju
Pietro Nardini dö af smärta.

Prenumeration å Necken


kan ske å alla postkor ,r. hos de fleste
Herrar Bok- och miisikh. odlare samt
äf-ven å de större tidningskontoren m. fl.
ställen.

Pris: helt år 5 kronor; 3 qvartal
4 kr; halft år 3 kr.; ett qvartal l,so kr.
postarvodet inheräknndt.

Nya prenumeranter kunna ännu
erhålla tidningen från årets hörjan.

Tonkonstens ränner uppmanas
vänligen att verka för Neckens spridning.

Redaktionen.


Alldenstund vår hittills varande
korrekturläsare behagade i förra numret (N:o 6) låta en
hel mängd förvillande tryckfel komma sig till
last, har han måst entledigas samt ersättas med
en pålitligare. Emellertid fä vi vänligast
anhålla det våra läsare behagade i nämnde
nummer göra följande

RÄTTELSER.

Sid. 43, i spalten, 5 raden uppifrån, står:
värd, läs: värde.

d:o 3 spalten, 26 raden står:
känslosamhet, läs: känsloenhet.

d:o samma spalt 30 raden nedifrån står:
dess, läs: dessa.

Sid. 44, i 13 takten läses diskantens sista

fjerndel sålunda:


Sid. 44, i 6 takten från slutet skall första
melodinoten heta e.

Sid. 46, i 3 taktens 3 fjerndel skall diskantens
undra not heta e. I q takten får basens första
gis ett Jj.

Sid. 47, 2 spalten 14 raden nedifrån står:
menniskor, läs: menskor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free