- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
58

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1880 - Skön konst - Ur Rossinis lif - Märkliga yttranden öfver musik och musici - Musik och Teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stund skaldekonsten förfogar öfver
uttrycksmedel, likartade med h var en af de öfriga
konsternas, skulle hon i sin tur efterhärma
dessa. Skalden bletve imitatör par
exel-lence. Men detta uttryck är en
förfördelande motsägelse. Skald betyder i sjelfva
verket skapare och icke efterbildare. Detta
system misstyder alltså konstens ändamål,
som icke är att efterbilda utan att skapa,
icke skapa af intet, hvilket ej blef
menni-skan gifvet, utan att medelst från naturen
lånade ämnen framställa förnuftsidéer.
Dessa idéer, dem menniskan bär inom sig
sjelf och som äro hennes andes grundstoff,
innesluta jemväl naturen i sitt sköte, det
är de som utbreda i verlden lif och
skönhet. (Forls.)

Ur Rossinis lif.



Då Napoleon 1812 rustade till krig
emot Ryssland, träffade lotten Giacomo
Rossini i hans fädernestad Pesaro, som då
hörde till Kyrkostaten, och han skulle
såsom soldat medfölja den nye Cesars
fana till Moskwa. Hans moder, som
älskade honom oändligt, blef vid
underrättelsen härom vanmäktig af förskräckelse.
Vid den tiden iiade han skrifvit tre små
operor, den lilla komiska ”// cambiale di
matrimonio’ för Venedig, *Equivoco* för
Bologna och ’La Pictra del Paragone’
för Theater della Scala i Milano. Den
senare operan hade glänsande framgång,
gjorde honom hastigt känd och kan
betraktas såsom den egentliga begynnelsen
till hans ärorika konstnärsbana. Bakom
denna opera förskansade sig nu rekryten
Rossini. Han skref två bref, bägge till
damer i Milano, den ena af dem en firad
sångerska. Dessa vände sig till de högsta
myndigheterna, dock förgäfves, ty ingen
vågade utsätta sig för Napoleons vrede,
som, rörande militära frågor, var af
rent drakonisk stränghet. En afton då
’ Pietra’ återigen gafs på Scalateatern
var vicekonungen Eugéne Beauharnais der
närvarande, då nyligen återkommen från
en tjensteresa. Efter andra akten infann
han sig på scenen och närmade sig den
vackra sångerskan, i hvars händer Rossini
anförtrott sitt öde. ”Signora”, började han,
”jag måste säga er, att jag är alldeles
hänryckt, hänryckt öfver er sjelf, ert
behag, er sång och äfven öfver operan;
denne Rossini har en stor framtid.” Till
all lycka”, svarade sångerskan, anlitande
det gynnsamma ögonblicket, ”beror det
ensamt på ers höghet att skydda denna
framtid, ty man står just i begrepp att
låta skjuta ihjäl den genialiske ynglingen.”
”Huru sår’ frågade Eugéne förvånad, ”han
har väl inte tagit del i någon
sammansvärjning heller.” ”Icke det ringaste”,
svarade sångerskan, ’men han är rekryt
och skall snart marschera mot Ryssland.”

— ”Jag är er serdeles förhunden för denna
nyhet.” — ”Hans arma moder är nära
döden af ångest för sin son”, fortfor
primadonnan; ’om jag vågade trösta henne!”

— ’Ja, trösta henne ni”, uppmanade
Beauharnais. — F.ugéne Beauharnais, en den
noblaste natur på sin tid, en man, som

till och med efter Napoleons fall af de
segrande behandlades med största sympati
och aktning, stod ännu icke på långt när
på höjdpunkten af den kultur, som
tilldelar en soldat ojemförligt större värde, än
en stor ande. Fjorton dagar efter denna
underhandling erhöll rekryten Rossini sin
befrielse från armén på grund af följande
tänkvärda domslut: det vore en skam för
italienska nationen att låta nedskjuta ett
så musikaliskt geni.

Märkliga yttranden öfver musik
och musici.



Själen är en fördold musiker, hvilken
med sina melodier, harmonier och
dissonanser utefter känslornas hela skalföljd
genomspelar anden och med sina veka
strängar — nerverna — sträcker sig ner
i den fysiska tillvaron.

Ludv. Eckhardt.

Huru många halfkonstnärer faller det
icke in att ombilda sin vanmakt till snille
och att sätta i system sin organisations
bristfälligheter ! Sålunda har man sett
målare, ur stånd att fatta det sköna, djerft
förneka idealet och sätta all konst i det
råa återgifvandet af verkligheten. Man
har också sett komponister, renons på
melodiska idéer, med förakt bortrar.gera
melodien, likasom, enligt en sinrik mans
yttrande, musik utan melodi icke vore en
fiskrätt utan sås. Det är den gamla
fabeln om räfven med afhuggen svans och
som råder de andra räfvarne att göra sig
qvitt en obeqväm prydnad.

Var så god, vänd dig om, så ska vi oss besluta,
svara forsigtigt hans vänner. Olyckan
vill att folk af verld äro långt ifrån lika
kloka. Féli.x Clément.

Hos mannen måste tonerna slå gnistor
ur själen. L. van Beethoren.

Matheus-Passionen (af Bach) är verldens
femte evangelium. Marx.

(Forts).

Musik och Teater.



Den unge pianisten hr Hjalmar
Meiss-ners konsert i musikaliska akademien.

Att smida medan jernet är varmt är
en, fast jernhaltig, dock tillika gyllene
regel, särskildt för tonkonstens yngre nutida
ämnessvenner i vårt land. Antingen —
eller. Antingen måste den unge sig
utdanande virtuosen (de unga
komponisternas slägte är då hos oss i det närmaste
utdödt) ha vetat att i tid vädja till
publikens uppmärksamhet — eller öppnas för
nonom, vare sig som lefvande eller död,
hans graf; vågar han glutta fram derur,
så benämnes han med full konseqvens för
gengångare. Att nu icke tala om, att vid
befordran, vid musikplatsers tillsättande
”pappersmeriterne”, d. v. s.
examensbety-gen, numera inför intrigspelets vilda jagt
te sig ungefär som ett stängsel, hvilket i
de flesta fall vore högst barnsligt att icke
ignorera; så är vanskligheten af ett pietet-

fullt, omfattande, djupgående,
konstnärs-målet afseende daningsarbete vorden till
en den evidentaste dagliga erfarenhet —
såvida nemligen icke samma arbete
försiggår, så att säga, midt framför publikens
egna ögon: ty dd, men också endast då,
kan dess framgång anses betryggad.

Det är alltså med glädje vi se en och
annan lofvande ung talang, fast säkerligen
utan reflektion öfver något som helst af
antydda förhållanden, visa sig på
täflings-hanan. Hr Meissner producerade sig i
egenskap af sådan talang inför en
intresserad, om ock fåtalig publik, af hvilken
han för sina prestationer belönades med
applåder och inropningar. Tillsammans
med sin fader hr Aug. Meissner och hr
Joh. Lindberg spelte han Beethovens
Ess-durtrio (op. 70), ett verk med tilltalande
drag, särdeles i de begge midtelsatserne,
hvaremot de båda yttersta satserna torde
vara mindre egnade som proba å
kammarstilens finesser. För samspelet, till sin
verkan troubleradt af akustiska
olägenheter. kunde önskats en. stundom något
mera modererad styrka i pianot, särdeles
i basackompagnementet; dessutom böra.
vid (stränga) imitationer de olika
instrumenten emellan, tonfraserna så nära som
möjligt i föredraget efterlikna hvarandra.
Som solist spelte konsertgifvaren, utom ett
föga lyckadt stycke af Schumann. tvenne
verkliga smakbitar af Chopin. Sin
höjdpunkt nådde han i Bachs italienska
konsert. synnerligen i första och sista satsen.
Det svårhandterliga andantet fordrar en
utomordentligen djup uppfattning, som väl
knappast af en så ung spelare lärer kunna
äskas. Vi tillönska den förhoppningsfulle
bachspelaren ett allt innerligare, kärare
nöje af sitt rika ämne. — Till slut gaf
han trenne stycken ur en suite (Emoll) af
Raff. — Hr Lindberg tog publiken med
storm genom sitt föredrag å violin af
”Ziguenerveisen* afSarasate. Sångnummer
föredrogos af åtskilliga lofvande qvinliga
elever i solosång.

Sjunde populära Symfonikonserten.
Huru-ledes nordens tondiktande ande sedan
urminnes tider genomsusat våra skogar och
dalar med sin veka, rörande melankoli,
kommande nejderna att genljuda af de
fagraste melodier, som ända in i
framtids-musikens tidehvarf och derutöfver skulle
vitna om det skönas oförgängliga natur
— detta bör vara oss allom väl bekant.
Frågan blir nu huruvida norden infriat
och allt fortfarande infriar dessa sina rika
löften; om i en tidsepok af visserligen
hög konstutveckling, men också af sådan
öfverretning och förslappning, med så
stegrade njutningsbehof, att äfven helt
vidunderliga musikaliska företeelser och s. k.
rigtnine-’r kunna, allt för nyhetens skull,
vinna adepter — fråga blir huruvida vi
under allt detta bevarat vår ursprunglighet,
vår nedärfda skatt af melodisk uppfinning
och om vi veta att, i ordets allra ädlaste
mening, ockra dermed; om. sedan nordens
sångmö iklädts den utbildade konstens
stjernerika drottningskrud, hennes drag äro
lika innerliga, hennes blickar lika talande,
hennes röst lika, ja ännu mera hänförande
än förut? Hvarje våra anor värdig
nordisk dikt i toner svarar härtill: ja; hvarje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free