Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1880 - Skön konst (forts.) - Egenheter och böjelser hos berömda komponister - Till militärmusikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de geometriska linierna, bildhuggeri
af de organiska tingens former och
sär-skildt af menniskokroppens, måleri af
färgerna och teckningen, musik af
tonerna, och poesi af alla dessa symboler i
förening. Sålunda framställa beggedera,
naturen och menniskan. dessa gudomliga
idéer, den ena fatalistiskt och blindt, den
andra medvetsfullt och fritt. Menniskan
kopierar icke naturen, hon lifvas af dess
åskådning och bemäktigar sig dess former
för att dymedelst frambringa verk, för
hvilka hon ensamt har sitt snille att tacka.
Hon öfverlåter åt honom omsorgen att
alstra lefvande varelser; härutinnan aktar
hon sig nogsanimeligen för att vilja täfla
med Gud; ty hon skulle då aldtig komma
längre än till fabricerandet af automater
eller till frambringandet af väsen, som
endast ägde ett falskt sken af lif. Men
gäller det att skapa sinnebilder, hvilka
uppenbara tanken för sinnena och för
anden, hvilka ega förmåga att lifva alla
rnenniskosjälens känslor och att försätta
oss i en idéel verld: dervidlag kan
men-niskosnillet icke blott med fördel brottas
med naturen, utan hör denna i det samma
jemväl erkänna sin öfverman. Det är hans
herre i konsten likasom det i industrien
är det, så framt det lägger hans krafter
under sitt herravälde och böjer dem i och
för sina syften, likasom det uti
vetenskapen är det. då det aftvingar honom hans
hemligheter och upptäcker hans lagar,
likasom det uti moralen är det, då det kufvar
inneboende lidelser och underordnar dem
pligtens bud, likasom det framför allt är
det genom sitt förnufts och sin frihets
förstfödslorätt.
Med ett ord, konsten har till ändamål
att förmedelst sinliga afbilder, skapade af
menniskoanden, framställa de idéer, hvilka
utgöra tingens grundväsen; häri ligger
hennes enda bestämmelse, hennes
grundbegrepp och hennes mål; det är härifrån
hon hemtar på samma gång sitt oberoende
och sin värdighet. Denna uppgift är henne
tillfyllest, och det är icke tillåtet att
förelägga henne någon annan. Hon gör utaf
konsten en af menniskoandens högsta
manifestationer, ty hon är en uppenbarelse,
hon uppenbarar sanningen under sinlig
form. Detta är det som på en gång
före-skrifver konsten vilkor, dem hon ej kan
undgå, och gränser, dem hon ej far
öfver-skrida.
Må man i skenet af denna princip pröfva
de läror, hvilka förelägga konsten ett annat
mål, till exempel förströelse eller nytta,
eller jemväl ett moraliskt och religiöst mål.
Dessa systemer förblanda
biomständighe-terne med det hufvudsakliga faktum,
följderna med grunden, verkan med orsaken.
Derförutom ha de den djupa
betänkligheten att af konsten göra ett verktyg i ett
främmande föremåls tjenst, och att
be-röfva henne hennes frihet, som är hennes
grundväsen och hennes lif. Länge har
man bestridt konstens oberoende; till och
med i våra dagar vill hvarje parti
enrollera henne under sin fana: somliga göra
af henne ett verktyg för civilisationen, ett
medel för menniskoslägtets uppfostran;
andra fordra att konstens minnesstoder
och verk framförallt böra förete en
religiös prägel; slutligen se de allra fleste i
konstens alster ingenting annat än ett
tillfälle till förströelse. Alla förkasta de det
som man kallar läran om konsten for
konsten skull. Denna lära tveka vi icke
att godkänna, dock icke med den trånga
och falska tydning som man behagat gifva
henne. Grundsatsen : konsten för konsten
skull, vill i sjelfva verket icke säga att
konstnären kan hängifva sig åt en otyglad
inbillnings alla nycker, att han ej skall
vörda någon som helst princip, och icke
underordna sig någon lag. att han
ostraff-ligt skall fa vara sjelfsvåldig. omoralisk,
gudlös, att, ifall det behagade honom att
trotsa blygsamheten, komma oskulden att
rodna, att predika osedlighet, det icke
skulle vara tillåtet att affordra honom
räkenskap för det bruk han gör af sin
talang. Nej! men kritiken åligger det
framför allt att visa honom, det han
förbrutit sig mot det skönas lagar, att han,
i det han förnärmat sedligheten, har felat
mot konstens föreskrifter, att hans alster
lika mycket skymfa den goda smaken, som
de oroa samvetet, att han bedragit sig, då
han trott sig finna vägen till ära genom
att afvika’ från det sanna, att han
smickrat råa tycken och vulgära lidelser, men
att han är långt ifrån att hafva tiligo«
losett menniskoandens ädlare kraf och
djupare behof, att följaktligen dylika alster
äro efemerer och aldrig någonsin kunna
komma att ställas i jemnbredd med de
store mästarnes inom konsten odödliga
snilleverk. emedan ensamt det är varaktigt,
som motsvarar de eviga förnuftsidéerna
och menniskohjertats djupare känslor. Man
vise sålunda en författare, att det är
genom att icke hafva odlat konst för
konsten skull, men konst för vinning skull,
för folkgunsten skull, ja till och med
för ett högre, men för konsten mera
främmande mål, för ett moraliskt,
politiskt eller religiöst mål, som han har
förfelat hennes eget, som han varit så illa
besjälad. Uti allt detta är det icke fråga
hvarken om reglorna för rätt och orätt,
icke heller om renlärighet, icke heller om
moralisk och religiös uppfostran.
(Forts.)
 |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
