- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
71

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1880 - Till militärmusikens historia - Musik och Teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ser. Plutarchus finner det ganska
naturligt, att man betjenade sig af flöjt och
strängaspel att dermed lifva menniskorna
till djerfva bragder och förmå dem att
trotsa faran. Äfven J. J. Rousseau insåg
nyttan af musik till krigiska ändamål och
har till och rned bestämt konstreglerna
derför. ’Den måste* — skrifver han —
’vara krigisk ocn starkt ljudande, stundom
glad, stundom alvarsam. Melodien skall
vara enkel och skarpt markerad, så att den
roar och lifvar soldaterna, inpräglar sig i
deras minne, sjunges af dem och kommer
dem att glömma alla besvärligheter,
lidanden och faror.’

Men militärmusiken tjenar äfven —
såsom nämdes — till att leda rörelserna:
redan den pyrrhiska dansen, af så stor
vigt i de gamle grekernas krigsväsen,
bestod endast af krigiska rörelser efter
musikens takt.

Plutarchus omförmäler att spartanerna
gåfvo genom sång tecken till anfall. Af
deras historia veta vi äfven, att athenaren
Tyrtäus, som i krig mot messenierna
anförde den spartanska hären, uppfann en
ny flöjt, hvarigenom han ansågs hafva
befrämjat krigskonsten och derför belönades
med borgarrätt.

Hebreerna använde basuner, icke blott
vid tempeltjensten, utan äfven vid deras
krigstriumfer. Likaså hos romarne; dock
var hos desse den krigiska musiken ända
till Ciceros tid tämligen lik den grekiska.
Lacedemonierna nyttjade flöjten, traderna
hornet, kretenserna lyran, arkadierna
skalmejan eller flöjten, toskanerna
trumpeten. Hos romarne, efter Cicero’s tid,
kommenderades medelst hornet och
trumpeten trupperna till angrepp; trumpeten
ensam sammankallade dem, hornet gaf
tecken till återtåg eller aflösning. Om
germanerna berättar Tacitus, att de under
bataljen åstadkommo ett hemskt dån, i
det att de slogo svärden emot
sköl-darne och sjöngo stridssånger till
trumpeternas smattrande.

I medeltiden, då krigstjensten mestadels
öfvades till häst, blef musiken af mindre
vigt; dock kallade trumpeten till strid ; äfven
vid de ridderliga spelen och andra liknande
öfningar gaf detta instrument signalen. I
några italienska stater utfördes qvadriljen
i tornerspelen vid instrumentalmusik, och
denna lustbarhet öfvergick snart äfven till
Frankrike. Den måste för öfrigt redan
hafva varit känd långt förut, ty det
berättas att sybariternas hästar voro inlärde
att dansa efter vissa melodier. Denna
omständighet visste Croniaterna att
använda såsom en krigslist: de hade
nemli-gen skaffat sig några af dessa melodier,
och när de spelade dem på slagfältet,
råkade sybariternas ryttare i stor oordning.

På Medicis *) tid erhöll militärmusiken
ny vigt. Hos de italienska trupperna voro
tambourinen, zinkan*) och flöjten i bruk.
De franske trupperna, som 1647 belägrade
Lerida, gjorde sina skansarbeten vid
violinens toner, och officerarne dansade på
fristunderna efter denna musik. — Om en
portugisisk armé berättas, att densamma,
drifven på flykten, efterlemnade på slag-

*) Cosmo dei Medici Toskanska republikens
höfcling, födil 1389.

**; ett blåsinstrument, formadt som ett S.

fältet 11,000 gitarrer. Stränginstrument
voro länge i bruk, ända till dess reguliera
trupper upprättades, då med detsamma
militärmusiken började intaga ett alltmera
framstående rum. Vid de franske
musikkårerna infördes på 1600-talet hoboen,
men genom en kunglig förordning
afskaf-fades den åter.

Besättningen till den franska
militärmusiken i början af förra århundradet var
mestadels lånad från utlandet. Trumman
och flöjten, hvilka tillhörde infanteriet,
för-skrefvo sig ifrån Italien oeh Schweiz;
hornen åt dragonerna, från Piemont; hoboen
efter tyskt möns’er åt musketererne;
pukor och trumpeter voro af äldre
orientaliskt ursprung. Klarinetten, likaledes af
tysk härkomst, äfvensom det hanoveranska
hornet, italienska bassetten och turkiska
stora trumman blefvo först emot medlet
af samma århundrade införde i franska
infanterimusiken.

I sista hälften af förra århundradet kom
den så kallade turkiska musiken först i
bruk vid några tyska regementen. Ehuru
tagen från de turkiska janitscharerne, är
den likväl af betydligt äldre ursprung; de
slaginstrument grekerna egde redan för två
tusen år sedan, egyptiernas trummor,
arabernas trumpeter — tjenade alla till upp
hof åt denna art af krigsmusik.
Européerna lärde den, såsom nåmndes, af
janitscharerna, hvilka hade utomordentlig
styrka i sin musik. Turkarne spelade ur
minnet, men hade genom öfning och fint
öra uppnått stor fullkomlighet. Musiken
för sig var originel i sitt slag och ingaf
svaga själar mod och handlingskraft. Till
karakteren i musiken sällade sig äfven
verkan af de egendomliga instrumenten.
Dessa bestodo af skalmejor af bleck, krökta
bashorn. en stor och en liten triangel, en
tambourin med silfverskallror, två bäcken
af finaste brons eller klockmetall. två
trummor, af hvilka den mindre lät höra
en ständig hvirfvel. Efterdömet hos de
vesteuropeiska trupperna utföll tarfligt nog,
ända till dess österrikarne och preussarne
införde verkliga turkiska musici i sina
musikkårer. Ytterligare förstärkning vanns
genom antagande af fagotten och
trumpeten ; man spelade efter noter, icke blott
såsom turkarne: i Fdur och Bdur, utan
äfven i andra tonarter; och jemte den
dittills brukliga -4 takten användes nu
andra taktindelningar med stor fördel.
Efter Georg III af England infördes
basunen vid alla europeiska arméer, efter
modellen af ett uppgräfdt instrument från
de gamle romarnes tid, hvilket Georg
erhållit af konungen af Neapel.

Biåsinstrumentens i en senare tid
ytterligare fullkomnande genom klaffar och
ventiler har gifvit dem större användning,
hvarpå instrumental- och således äfven
militärmusiken vunnit betydligt. Angående
deras användning i våra operaorkestrar
yttrar Hektor Berlioz att dessa
’isynnerhet under senare tio åren blifvit mer och
mer förvandlade i militärmusikhopar,
smi-desverkstäder och kittelflickarestånd —
såsom vi tyvärr dagligen erfara — utan
att kritiken uppreser sig deremot, ja, utan
att egna denna förmätna oerhördhet den
ringaste uppmärksamhet.’

Musik och Teater.

Maurice Dengremont (se porträttet å
titelsidan) har nu hela fjorton dagar
tillsammans med Hubert Blåne konserterat i
hufvudstaden. Deras första uppträdande
egde, som bekant, rum å kongl. stora
teatern å tvenne der gifna konserter. Det
är vid dessa som vi ett ögonblick dröja.

Den lille raringen till violinist firade
sitt återinträde för stockholmspubliken med
att spela Mendelsohns Emollkonsert. Det
gjorde en godt att höra. Det ligger
någonting förtjusande i den späda blommans
fägring. Det ligger någonting himmelskt i
det evigt ungomliga hos tonernas konst,
hvilken med lätthet assimilerar sig med
det begåfvade barnasinnet, men deremot
ej med något som helst, vare sig mildt
eller våldsamt åtgörande kan ingjutas,
inpluggas eller i det skarpaste förstånd
in-demonstreras der, hvarest naturdaningen
för öfrigt säger nej. Medgifves att
exekutionen af nämnde stycke icke uppgick
emot hvad man hört af fullmogna talanger,
att tonen är väl spenslig och att
öfver-tvgelsens kraft ej får väntas i uttrycket;
men renheten var likfullt ganska
tillfredsställande och färdigheten betydlig. Föll
oss så den tanken in, hvilket ansvar den
eller dem ålåge. hvilka af ödet anförtrotts
den danande omvårdnaden, det
omsorgsfulla ’hägnet, den musikaliskt-humanistiska
uppfostran af denna varelse, som så tidigt
kastats in i konventionalismens hvirfvel.
Mot dylika oroliga tankar kunde vi ej
värja oss vid åhörandet af hans öfriga
prestationer de båda aftnarne: stycken af
ej prima qvalité, ohelsosam barnalektyr.
musikaliska katekeslexor från en hänlefvad
ståndpunkt, hvilka måste verka
bedöfvan-de å den unga organismen. Vi tro
tiden vara inne att göra ett uppehåll
i konserterandet och låta den snälle gossen
antingen hvila eller ock genomgå en ej
forcerad med humaniora omvexlande
allmän musikkurs, t. ex. i Paris eller Wien.

Hubert Blauc är en ganska välötvad
pianist fastän med en ensidigt modern
repertoar. Cnopin och Liszt äro hans
allt i allom.

Med tvänne värderika noviteter i
sång-väg, bägge af Gounod och begge af den
angenämaste art. tilläts den ej talrika
publiken å dessa begge konserter att få göra
bekantskap.

J. L.

Kongl. operan har under Vegafesten
haft god vind i seglen. Som
galaföreställning gafs i tisdags Vikingarne af Ivar
Hallström. Mignon med fröken Grabow
i titelrolen, fröken Strandberg i Titanias
o. s. v., o. s. v. har äfvenledes visat sig
utöfva betydlig dragningskraft.

Studentkonserterne härstädes nyligen, två
till antalet, hafva varit rikligen besökte.
Dock må likväl ej illa upptagas, om vi
påpeka det programmen dock kunde varit
betydligt intressantare. Då Allmänna
Sångföreningen på sin konsert häromsistens
förmådde gå i land med en stor
dramatisk operakör ur Blenda, så torde man
med fog af de företrädesvis som
intelligenta omhuldade uppsalasångarne kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free