- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
74

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. 15 Maj 1880 - Skön konst (forts.) - Egenheter och böjelser hos berömda komponister (forts. och slut) - Melodi och harmoni (forts.). Studie af J. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

träffa vid samma slutliga mötespunkt. Efter
<let man haft allt afdeladt och frånskildt,
har den manien infunnit sig att återföra allt i
en enhet och att hopblanda allt; ingenting
är vådligare än denna evinnerliga
identifiering af allting, hvilken i och med
skiljakt-ligheten utplånar lifvet och originaliteten,
hvilken låter råmärkena försvinna,
genombryter alla skrankor, byter om
ro-lerna, gör af konstnären än prest, än
filosof, än pedagog, allt, utom konstnär.
Lemnom åt konsten hennes utmärkande
egenskaper och hennes egendomliga
skaplynne, aktom oss för att travestera henne
eller att fjettra henne. Vi fatta ej deras
intolerans, hvilka inrymma en fullkomlig
frihet åt det tänkande förnuftet, men
förvägra konsten densamma. De tadla
medeltiden, emedan hon af filosofier, gjort en
teologiens tjenare. Men konstnären, har
då han mindre behof af denna frihet
än tänkaren? behöfver hans ande vara
mindre löst ur hvarje tvångstillstånd,
mindre höjd öfver hvarje fördom? Tvungen
att ha blicken fästad på utvecklingen af
en moralisk sanning, på framställningen af
en troslära, på forbredningen af en
vetenskaplig upptäckt eller på en metafysisk
idés åskådliggörande medelst bilder, skall
han fåfängt afbida ingifvelsen; hans alster
blifva kalla, lifvet fattas hans personager;
hoppas ej det han någonsin kommer
der-hän att röra, att beveka, att uppväcka
beundran och hänförelse. I de verk,
hvar-est ingifvelsen är fjerran, får man icke ens
söka det som man åtrår: uppbyggelse,
sedlig undervisning eller helsosamt intryck;
man finner der ingenting annat än ledsnad.

(Forts.)

Egenheter och böjelser hos
berömda komponister.

(Slut fr. förra numret.)

Salieri, förståndsmusikern, var, för att
befrukta sin fantasi, nödsakad att lemna
hemmet, att genomvandra stadens mest
freqventerade gator, i det han knaprade
på sötsaker, och att alltid ha i handen
sin anteckningsbok och sin blyertspenna
för att ögonblickligen gripa i flygten de
lyckade idéer, som kommo honom i
huf-vudet. Läsningen af något ställe hos
kyrkofäderna eller af någon klassisk författare
fordrades för Zingarelli för att
improvisera och genast på mindre än fyra timmar
i-stilsätta en hel akt af Pyrrhus eller af
Juliette och Romeo.

Flertalet komponister försatte sig, då
de ville frambringa någonting, under
inflytande af den landtliga naturen,
veder-qvickte sig i dess svalka, ljufhet och
stillhet och uppbygde sig af dess prakt och
höghet, till och med der, hvarest dess
yppighet blott sparsamt skönjdes.

Caraffa uppsökte skogens enslighet.

Hippolit Motipou utvecklade sin fantasis
fägring under den blåa himmelen och vid
åsynen af den blomstrande naturen, om
vintren vid doft af de blommor, hvarmed
han omgaf sig i sin salong.

Gluck behöfde för att värma sin
inbill-ningskraft och händrömma sig till Tauris, j
till Sparta eller till Erebos, att placera sig
midt på en äng. Der i fria luften, utsatt

för den brännande solen, med sitt piano
framför sig och två buteljer champagne
vid sidan, skref han de begge Ifigenierna,
Orfei klagan och Påris’ djerfva kärlek.

Beethoven flyktade, så snart vårsolens
strålar uppväckte blommorna, ut ur den
larmuppfylda staden till dess leende
omnejd, till Schönbrunn eller Merkenstein.

Mozart älskade likasom Monpou
skuggiga lunder, och Johann Amadeus Naumann
skapade sina behagliga operamelodier och
sina högstämda hymner vid de tjusande
vingårdsstränderna af den glada
Elbström-men.

Haydn deremot färdades i högre
rymder utan att öfverge sin ländstol. Utan
behof af särskild eggelse, försatte honom
hans inbillningskraft midt ibland englar
samt lät honom upptäcka källan till den
gudomliga harmonien.

Likasom menniskors handstil öfverhufvud
lärer uttrycka något visst individuelt
karaktersdrag, så ger äfven komponisters
notskrift ett beaktansvärdt intyg öfver arten
af deras andliga alstring.

Joh. Seb. Bach skref på tjockt papper
af stort format, vidlyftigt med stora, tjocka
noter, nothufvena likna hufvuden af
inslagna spikar, skaften stå som pålar radade
bredvid hvarandra; hvarken rättelser eller
raderingar synas till.

Joseph Haydn skref på mjukt papper; de
olika men tydliga noterna stå nära
sammanförde. Mycket har inskjutits och
tillfogats.

Mozart skref på sådant papper, som
närmast fanns till hands; noterna, med
små hufvun och långa skaft, äro
likformiga och tydliga; vid förbättringläskade
han med fingret eller strök öfver med ett
kors; raderingar eller tillsatser förekomma
icke.

Gluck nedskref sina musikaliska
tankar, sedan han länge hade haft dem i
hufvudet, på stort, vackert papper; de
välgjorda noterna hafva stora hufvun och
stå likformigt spridda från hvarandra;
tecknen för uttrycket äro utskrifne i alla
stämmor, utan förklaringar; blott litet är
än-dradt eller raderadt; tillsatser äro sälsynta.

Beethoven skref sina första utkast i
annotationsböcker; noterna äro flygtigt,
temligen snedt skrifna, men likväl ej just
otydliga; förbättringar antydde han
medelst ordet ’meilleur’1.

A. Hiller skref på groft men tjockt
papper; de tätt skrifna noterna äro
välgjorda, likformiga och noga stälda
under hvarandra; ändringar och tillsatser
förekomma ofta; öfverstrykningar ha gjorts
medelst stora kors.

Zumsteeg spred sina kompositioner bland
folk blott i sorgfälliga afskrifter, dem
han sjelf förfärdigade; hans koncepter
äro af litet format med mycket små
likformiga noter, särdeles vackert skrifna
förändringar; tillsatser och ute.dutningar
äro talrika.

Kasta vi en blick på den genomsnittliga
lifslängden hos musikens store mästare, så
komma vi till det resultat, att tonkonstens
Musa ledsagat de fleste af dem genom
ett långt lif. Blott fa af dem dogo i tidig
mannaålder, bland dem Purcell, 37 år
gammal; Pergolesi, 26 år; Mozart, 35 år;
Bellini 33 år; Schubert, 31 år; Mendel-

sohn, 38 år; Chopin, 39 år. Större är
antalet af dem, hvilka uppnådde
gubbål-dern, såsom Scarlatti, som blef 66 år
gammal, Lalande, 76; Palestrina, 70;
Hcendel, 74; Bach, 65 ; Gluck, 73 ; Piccirti
7 2 ; Haydn, 7 7 ; Paesiello, 7 5 ; Cherubini,
82; Spohr, 75; Mcyerbeer, 70; Bossini,
78; Mar c ello, 53; Beethoven, 57 år
gammal.

Sångmöns glada, uppfriskande källa måste
vi väl så mycket mera tillskrifva detta
lifs-befordrande inflytande, som minsta antalet
stora komponister hade att glädja sig åt
gynnsamma yttre lefnadsvilkor. Handel
lefde blott femton år i briljanta
omständigheter och just mot slutet af hans lif
fördunklades hans öde. Graun, lagerkrönt,
erhöll under krigsåren ingen sold och hade
att kämpa med sorger. Jotnelli och Georg
Benda kände sig missaktade och förgätne;
den förre dog i grämelse öfver publikens
otack; den senare förnötte de sista
lef-nadsåren i tillbakadragenhet från allt
mensk-ligt umgänge. Den gudomlige, en gång
glade Mozart försmäktade i nöd och
svårmod.

Sebastian Bach blef på ålderdomen blind.
Men märkligt nog träffar en annan åkomma
just musici, hvilka smärtsammast få röna
henne, nemligen döfhet. — Beethoven,
Naumann Onslmv, Lwotf och Paganini
förlorade hörseln.

Melodi och harmoni.

Studie af J. L.

(Forts. fr. N:o 7.)

Konstnärshandlingen är på en gång
kraft, skapande, utåtgående, omedveten, och
harmoni, tyglande, inälgäende, medveten.

Thorild.

Uppöfver menniskors ofta disharmoniska
syften och viljor står den gudomliga
allharmonien. Uppöfver den menskliga
andens odysseusfärder strålar, likt polstjernan
klar, det absoluta. Det är genom att, om
ock endast aningsvis, från denna synpunkt
söka betrakta tingen, som en djupare
inblick i det sannas, det skönas och det
godas väsen och sammanhang står att
vinna.

Denna synpunkt är det ock, som alla
för sanning, skönhet och dygd hängifna
sinnen mer eller mindre medvetsfullt
intagit : den forskande vise, den fjerrskådande
siaren, den inspirerade, skalden, den för
pligten, för brödrakärleken sig offrande
menniskovännen.

Med afseende å förevarande ämne kalle
vi denna synpunkt den konstnärliga eller
musikestetiska, hvilken såsom sådan är
tillgänglig för alla de ädla, hvilkas
begåf-ning och utbildning är såväl en allmänt
humanistisk som ock en specielt musikalisk,
samt hvilka vetat bevara sig fria från
ensidighet i uppfattning, böjelser och syften.

Likasom uti det synliga universum
allting beherskas af attraktionens och repul
sionens dubbla lag, så skönjes äfven i det
andliga universum en motsvarig, tveenigt
verkande kraft, som vi med rätta vilja
kalla innerlighetens och frihetens dubbla
lag. Den alltomslutande Enheten vinnes
härutinnan genom fattandet och
erkännan-nandet af, hurusom dessa begge likartade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free