Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1880 - Adeline Patti (med porträtt) - Marseljäsen nu och förr (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
italiensk impressarie. Min fader, Salvatore
Patti —» (jag ser honom ännu för mig,
inföll jag, den store, ståtlige mannen med
hvitlockiga håret och svarta ögonen —)
»han var en god sångare (tenor), en kär
medlem i vår lilla familjekrets; min moder
var mer än det, en stor konstnärinna.
Sitt rykte erhöll hon som signora Barilli
— namnet af hennes förste man — i
Italien. Hyllad af publiken, gjorde hon den
stora sångerskan Grisi så afundsjuk, att
denna, en gång fördunklad, icke åter ville
uppträda i samma stad som min moder.
Hela vår familj var musikalisk; min
stjuf-broder, Barilli. en dugtig sångare, gaf mig
den första sångundervisningen, systematisk
och noggrann.»
»Då har icke, såsom man tror, Er
svåger, Moritz Strakosch, varit Er förste och
ende lärare?»
»Visst inte! Strakosch, en österrikare
från en mährisk småstad, kom först senare
såsom ung pianist till New-York och gifte
sig med min äldre syster Amelie, som då
ägde den vackraste messosopran, men
hvilken hon tyvärr snart förlorade. Han har
egentligen blott instuderat Rossinas i
Bar-beraren sångparti med mig, och sedermera,
då jag som utbildad sångerska reste i
Europa, repeterade jag för honom mina
sångroller. Dock, vi återvända till
barnaåren. Musikaliskt öra, anlag och lust att
sjunga visade sig hos mig utomordentligt
tidigt, hvarföre jag redan som litet barn
fick af min syster Carlotta Patti
undervisning i pianospelning och, såsom jag nämnde,
af min stjufbroder i sång. Att Carlotta
hade sångröst, och dertill större än jag,
upptäcktes ej förrän senare, och först mina
framgångar som sångerska föranledde henne
att efteråt beträda samma bana, visserligen
endast för konsertsalongen, enär hon. i
yngre åren blifven halt. var omöjlig för
scenen.
Så lefde vi tre systrar och en ung
nyligen gift broder, Carlo Patti, i New-York
hos våra föräldrar sorgfritt och i bästa
harmoni tillsamman Redan från
ham-domen var jag intagen af en
oemotståndlig lust till musik och teater. Hvarje
afton min moder uppträdde, satt jag på
operan; hvarje melodi, hvarje rörelse
inpräglade sig outplånligt hos mig. Sedan
jag kommit hem och blifvit bragt i säng,
stod jag i tysthet åter upp och efterspelade
för mig sjelf, vid skenet af den lilla
nattlampan. alla de scener jag sett på teatern.
Min faders rödfärgade mantel och en
gammal fjäderhatt, tillhörig min moder,
tjenade mig till kostymer, och så agerade,
dansade, qvittrade jag — barfotad, men
romantiskt draperad — alla operor igenom».
»Det var således blott applåderna och
kransarne som ännu felades Er?»
»O, nej! äfven dessa saknades icke, ty
j.ig spelade sjelf min publik, applåderade
och kastade blombuketter, dem jag
fabricerade af stora tidningsblad.
Snart träffade oss ett hårdt slag.
Im-pressarien gjorde bankrutt och försvann,
utan att betala den återstående aflöningen;
truppen skringrades, och ute var det med
italienska operan. Våra föräldrar sågo sig
utan inkomst, vi voro en stor familj, och
så inställde sig snart nöd och sorg. Min
fader bar den ena saken efter den andra
till pantlånaren, och mången dag visste vi
icke, hvaraf vi skulle lefva den nästa. Jag
förstod likväl föga af allt detta och sjöng
från morgon till qväll. Då råkade min fader
på det infallet, att jag med min rena, skära
barnstämma möjligen kunde rädda familjen
ur det värsta trångmålet. Och gud vare
lof, jag räddade honom äfven. Sju år
gammal måste jag uppträda som
konsertsångerska, och jag gjorde det med barnets
hela lust och otvungenhet. Man ställde
mig i konsertsalongen på ett bord invid
pianot, så att åhörarne äfven skulle kunna
se den lilla dockan. Och vet ni, hvad
jag sjöng? Det är det märkvärdigaste:
stora bravurarier, först ’ Un a vocc poco fai*
ur »Barberaren», med samma föredrag som
jag än i dag sjunger denna aria, och
sedan andra liknande koloraturstycken. Jag
hade den glädjen att se, hurn de
pantsatta sakerna, den ena efter den andra,
återvände hem och stilla förnöjelse på nytt
inträdde i vårt hus. Så gingo några
år. under hvilken tid jag sjöng flitigt samt
spelade med Carlotta».
’Kan ni eljest något annat?* tillät jag
1 mig deremellan att fråga.
*0, ja, jag kan göra kläder och var
öfvad i alla handarbeten. Min moder ville
det, ty, sade hon, rösten är lätt förlorad,
och scenen är eit osäkert bröd.»
Emellertid hade Strakosch blifvit min
svåger samt ingått kompaniskap med B.
Ullmann, italienska operans i New-York
impressarie. Min teaterpassion och min
talang hade starkt utvecklats — en
half-vuxen flicka, ville jag nu icke längre vänta
med att uppträda i en opera. Ullmann
satte sig i början emot att låta mig i
New-York få någon hufvudroll. och andra
partier ville jag ej veta af. Jag var då
femton år gammal och äfven till
kropps-byggnaden ännu blott ett barn.’ (—
mycket mindre än nu kan ni väl inte gerna
ha varit,” anmärkte jag skämtsamt —), j
*åh, jo, jag var verkligen mycket mindre
och spensligare, men hade redan flera
roller full-tändigt inöfvade och ingen aning
om lampfeber. Strakosch, som satte stort
förtroende till mig, visste att nedtysta
Ullmanns betänkligheter, och så beträdde
jag 1859 första gången scenen såsom
’Lucia di Lammermoor.’ Rosina i
’Barberaren’ och ’Sömngångerskan’ följde
omedelbart derpå med lika gynsam
framgång. Nästa år tillbringade jag på
gästresor i Boston, Philadelphia och andra
stora städer i Förenta Staterna. I Europa
började jag min verksamhet på
Covent-garden-teatern i London.’ yon*.t
ti*
Marseljäsen nu och förr.
(Forts fr, N:o 12.)
Med revolutionen 1848 och slutligen
under kommunens hemska interregnum dök
marseljäsen åter upp. Under Louis
Napoleon sökte man att såsom folksång införa
den af hans moder, drottning Horiense,
komponerade sången: ’Partant poitr la
Syric’ och lät spela den vid officiela
tillfällen. Denna komposition andas den lätta,
äkta fransyska romanstonen och är i all
sin veklighet icke utan en viss förnäm
! hållning; den kunde gerna höras i en opera
I af Méhul eller Isouard såsom en behaglig
romans, men såsom nationalhymn är den
en galenskap. Hvad har franska folkets
patriotism att skaffa med en ’ung och
vacker Dunois” afresa till Syrien och med
hans tillbedda Isabella? Med Napoleon
III försvann äfven hans moders
älsklingssång. Men hvad hände nu? Marseljäsen blef
förbjuden äfven i republiken under Thiers
och Mac Mahons styrelse. På en fråga i
Paris för några år sedan, hvad man vid
festliga tillfällen offifcielt sjöng eller
spelade, erhölls, kostligt nog, det förlägna
svaret: *Hm, antingen en marsch eller en
kör ur någon opera.’ Frankrike egde
verkligen ingen nationalhymn, icke en gäng
mer en lyrisk-syrisk tillstymmelse dertill.
Men det är, som sagdt, icke blott
mar-seljäsens om franska historiens värsta
blodfläckar erinrande biografi, som gör den
betänklig som folkhymn, utan sjelfva
innehållet, det poetiska nemligen, icke det
musikaliska, ty musiken i och för sig, utan
idéförbindelse med bestämda ord, är — hvad än
må sägas — alldeles inte blodtörstig, och
ej heller vare sig republikansk eller
revolutionär. Kunde man utplåna ur folkets
minne orden till marseljäsen och ditsätta
andra i stället, så skulle denna patetiskt
kraftiga melodi uppmuntra till sång och
marsch, men aldrig till mord. — Mord!
— Måste man inte rysa, när man i
djupaste freden hör stora folkskaror sjunga:
”Qur leur sang impur abreuve nos sillans !*
Texten är vildt krigisk, hämndfull,
omensk-lig; men se här, hvilken märklig
iakttagelse jag gjorde den omnämnda 30 juni!
Folkmassorna synles för dagens glädje och
i tillfredsställelsen att åter få sjunga sin
gamla namnkunniga melodi fullkomligt
hafva glömt ordens anda. De sjöngo
sitt ’abreuve nos sillons’ med en min,
som lyste af fredskärlek och välvilja.
Ett fenomen, som ger mycket att tänka
på. Det var, som hade den vilda sången
i bajonetternas mångåriga tjenst förlorat
sin ursprungliga aktualitet och nu mera
blifvit en folkets värderade relik, som det
vore kärt att se och förevisa, alldeles som
vi glädja oss åt ett i arf gånget dyrbart
gevär, utan att vi derför tänka nedskjuta
någon dermed. De oräkneliga sångarne
den 30 juni rönte i marseljäsen uppenbart
blott det allmänna intrycket af mod och
patriotism, förtäljande om och manande
till nya framtida bragder — Yr jour dc
gloirc’, det var för dem hela innehållet.
Så sjöng folket i Paris hela dagen sin
mar-seljäs, och dock begick ingen den minsta
excess; öfver allt herskade tillbörlig
ordning och anständighet. Denna festdag har
lemnat det vigtiga beviset, att en eldig
sång. som marseljäsen, ingalunda
förorsakar någon explosion, om icke det
revolutionära krutet förut ligger utströdt rundt
omkring. Vi komrno till den paradoxa
men likväl riktiga slutsatsen: Marseljäsen
är en i fredliga tider helt och hållet
otillbörlig, för att icke säga vidrig slagtsång;
men just denna icke-öfverensstämmelse,
detta icke-dithörande gör honom verkligen
ofarlig. Olycksbringande blir marseljäsen
blott under dessa politiska oväderstormar,
för hvilka han passade, och borde
följaktligen först då förbjudas, när han icke
mer låter förbjuda sig. (siutec ra jer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
