- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
98

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 15 Juli 1880 - Adeline Patti (forts.) - Marseljäsen nu och förr (forts. och slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sitt operasällskap på Carlteatern tills början
af maj. Jag hade föga lust att göra hennes
personliga bekantskap, enär man sade att
hon var ovänlig; pä trägna uppmaningar
af hennes svåger Strakosch följde jag dock
med honom en förmiddag till henne. Jag
tycker mig ännu se den lilla, bleka,
spensliga gestalten, iklädd röd garibaldiskjorta
och med håret enkelt benadt, huru hon,
uppkrupen i en länstol vid fönjtret, lekte
med sin lilla hund Cora. Nästan trotsigt
nickade hon med det lilla hufvudet och
Cora lät höra en skallande protest. Jag
stod snart på god fot med båda, med
hunden, emedan jag smekte honom, med
Adelina, emedan jag inte gjorde det. Hon
hade, jemte sin fader, sin svåger och sin
trogna ledsagarinna Louise, hyrt en liten
privatvåning vid den trånga klostergatan,
intill kapusinerkyrkan, och lefde der
ytterst enkelt och tillbakadraget. Hon var
ingen vän af besök, soaréer och
uppvaktningar, hvilket äfven noga öfverensstämde
med smaken hos svågern Strakosch. Högst
få kommo i deras hem, utom jag blott
impressarien och kapellmästaren vid
italienska operan samt den med Strakosch
beslägtade bankiren Fischofs familj
Adelina var ett till hälften skyggt, till hälften
obändigt naturbarn, eller hvad fransmännen
beteckna med ordet ’sauvage’, godmodig
och häftig, fallen för hastigt öfvergående
utbrott af vrede, vanligen riktad emot
hennes städse mildt blidkande svåger
Moritz. Hon hade ännu inte lärt att
pålägga sig något tvång, att vara älskvärd
och vänlig emot menniskor, för hvilka hon
hyste likgiltighet eller antipati, — en konst,
som hon på senare åren tillegnat sig i
beundransvärd grad. Af sin godmodighet
har hon än i dag som fransysk grande
dame ingenting förlorat, men det
amerikanska naturbarnet tycktes mig dock
intressantare och mera hjertvinnande. Då
jag någon gång inträffade på deras
tem-ligen obestämda måltidsstunder, måste jag
utan motsägelse taga plats. Enklare och
tarfligare kost har väl knappast någonsin
en ’diva’ åtnöjt sig med. Jag brukade
då spela för henne några af Strauss’ och
Lanners valser, hvilka hon gerna hörde;
snart sköt hon bord och stolar åt sidan,
Strakosch (en utmärkt valsspelare) måste
sätta sig till pianot, och vi dansade med
lif och lust rummet ikring. Högst komiskt
var att höra, huru Strakosch, bekymrad
om hennes sångröst, bad enträget midt
under det han spelade, att vi skulle
upphöra. ’Far Lords sake, för guds skull,
dansa inte, Lina, du skall sjunga i afton!’
’Det blir min sak’, ropade hon skrattande
och fortsatte i barnslig glädtighet sitt nöje.

Hennes ovanliga språktalang skulle jag
snart lära känna. En dag yttrade jag till
Strakosch på tyska några ord, som jag
icke ville att hon skulle förstå. Plötsligt
började hon i komisk vrede rådbråka samma
språk. Hon hade förstått allt, ehuruväl
hon hittills aldrig läst ett enda tyskt ord,
endast hört språket på teatern under de
fyra veckor hon varit i Wien. I hemmet
talades alltid engelska, hvilket hon
betecknade som sitt egentliga modersmål;
italienskan och fransyskan beherskade hon
lika fullkomligt.

Musik och teater upptogo då ensamt
den unga sångerskans hela tid och tanke.
Aldrig har man hos henne spårat det
minsta intresse för mensklighetens högre
frågor, för vetenskap, politik, religion, ja
icke en gång för skönlitteratur. En bok
var hos henne alltid en sällsynt möbel.
Men vi bokmalar hysa gerna den önskan,
att söka göra en så intagande personlighet
en smula litterär, och så bjöd jag till att
intala henne, att hon borde ändå läsa
något. En liten vacker engelsk roman
skulle måhända falla henne i smaken. Jag
lemnade henne en ny roman af Boz,
hvilken genom sin lyckliga blandning af
komik och rörande allvar syntes mig
särdeles passande. Boken börjar med en
berättelse om en gammal fröken, som på
sjelfva bröllopsdagen öfvergafs af sin
brudgum och till följd härafblef sinnesrubbad;
hon bär härefter alltjemt sin brudklädning,
sätter sig framför den halft förstenade
bröllopstortan och väntar på den älskade.
Då jag efter några dagar frågade Adelina,
huru romanen behagade henne, svarade
hon uppbragt, att hon ej ville fortfara att
läsa densamma. ’Det är bara osanning,
idel osanning; att en qvinna ej skulle vilja
skilja sig ifrån sin brudklädning och sin
gamla bröllopstorta, det är icke sant, det
är omöjligt, och jag är inget barn, som
låter inbilla mig dylika saker, — förstår
ni, jag. är inget barn mera!’ Det naiva
i denna hennes uppfattning var högst
intressant, men ehuru än så lockande,
af-höll jag mig dock från alla vidare litterära
försök. Måhända har tiden äfven
härutin-nan vidgat hennes synkrets, — jag vet
det icke. ^Forts.;

Marseljäsen nu och förr.

(Forts och slut.)

Marseljäsen är en bland folket djupt
rotad historisk magt; hon är dessutom
fransmännens enda verkliga nationalhymn,
den enda patriotiska sång, som alla kunna
och af fri ingifvelse sjunga. H varken en
regerings förbud eller konkurensen med
nya på ett eller annat sätt tillkomne
nationalhymner kan .undantränga den.

Så nära än tiden för marseljäsens
uppkomst gränsar intill vårt århundrade, så
hvilar dock öfver sången och dess
författare en mystisk slöja, som de fleste
historieskrifvare icke mägtat lyfta. Den
berömde diktaren och komponisten till
marseljäsen. Rouge/ de risle, var i
verk-| ligheten alldeles inte den eldige
repu-i blikan, som folket i honom ärar, och
marseljäsen sjelf, den franska
revolutions-sången par excellence, hade ursprungligen
en helt annan bestämmelse. Nyare
forskningar hafva på ett öfvertygande sätt visat
detta; de äro också genom Rouget’s tryckta
dikter och bekräftade öden lätta att
kontrollera.

Detta något mystiska förhållande är i
korthet följande:

Det är kändt, att emot slutet af april
1792 när i Strassburg krigsförklaringen
emot Österrike inträffade, borgmästaren
j von Dietrick uppmanade en i musik och
poesi diletterande genie-officer bland sitt
| bordssällskap att skrifva en krigssång åt

den afmarscherande rhenarméen. Denne
då trettiotvåårige officer var Rouget de
Plsle. Under natten diktade och
komponerade han den åstundade sången och
lät trycka den under titeln: Chant deguerre
de Parmee du Rhin. Första exemplaret
sände han till marskalk Luckner, ett andra
till tonsättaren Grétry i Paris.

Den nya krigssången utfördes för första
gången af nationalgardet i Strassburg vid
paraden den 29 april. Den banade sig
väg först till Montpellier och derifrån till
Marseille, hvarest den så kallade
’Mar-sei/lais’ (namnet på en ryktbar militärkår)
erhöll ett exemplar. Denna förde i slutet
af juli 1791 sången till Paris, hvilken
sedermera behöll namnet *la marseillaise*
och, ursprungligen riktad emot yttre
fiender, numera illustrerade alla
republikanska rörelser och yttringar.

Men huru förhöll sig nu härtill den
unge officeren?

Sin soldated trogen, vägrade han att
erkänna det dekret, som förordnade
konungens afsättning. Han afskedades och,
för att undgå förföljelse, irrade han hela
två månader omkring i Elsass, utan tak
öfver hufvudet, om dagen gömmande sig,
om natten på flykt. Efter republikens
proklamerande tordes han under general
Valences’ beskydd åter inträda såsom
frivillig, men blef efter Ludvig XVI:s
afrätt-ning misstänkt som rojalist, gripen och
kastad i fängelse i Saint-Germain-en-Laye.
Här lät man honom försmäkta i ett år
och sju månader; först efter Robespierre’s
död erhöll han sin befrielse. Medan
Rouget de 1’Isle för sina rojalistiska tänkesätt
låg inspärrad i fängelse af republikanarne,
använde desse marseljäsen till sin fördel.
Den sjöngs öfver allt och blef till och med
framhafd på teatern. I oktober 1792 gaf
man den nemligen på operan såsom en
militärisk scen. Skådebanan, uppfylld med
soldater, ryttare till häst, blusmän — alla
sjungande och skrålande. Vid sista
strofen : ’Amour sacré de la patrie’ föllo alla
på knä, skådespelare och åskådare; man
hade till och med hästarne att knäfalla.
Ur Rouget’s tryckta dikter framgå helt
tydligt hans antirepublikanska tänkesätt.
Han hade verklig passion att skrifva
krigssånger, men ingen af dem tillegnade han
republiken. I sin ’Hymne du p
Thermi-dor’ förbannar han Robespierre och hela
hans anhang. En ‘Krigssång för den
egyptiska armén’ prisar general Bonaparte.
Till kejsaren Napoleon riktade han 18 r 2
en underdånig fredshymn. En ’Chant du
eombat’ förherrligar till och med den 18
brumaire såsom den ’stora dag*, hvilken
gjorde slut på republiken. Annu 18r4
besjunger Rouget Ludvig XVIII:s återkomst
till Frankrike: ’Diett consente le roi,
Pes-poir de la patrie’ etc. *). Det ligger en

*) Rouget de Plsle offentliggjorde 1796
»Es-sais en vers et en prosen; det lilla oklavbladet
är för närvarande en stor bibliografisk
sällsynthet. Han skref äfven tre operatexter: Almansor

et Félinen, »TAurore cTun be au jour» samt
slutligen »Bayard en Bresse■> med musik af
Cham-pein. Blott sistnämnda stycke uppfördes en gång
1791 och innehöll några sångnummer af Rouget
de l’Isle. Hans vigtigaste musikaliska
publiita-tion är ett folioband: 48 Chants franyais», text

af åtskillige författare, musik af Rouget de Plsle.
Det bästa häri äno de patriotiska sångerna. /.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free