- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
99

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 15 Juli 1880 - Marseljäsen nu och förr (forts. och slut) - Schumannsfesten i Bonn - Ett groll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bitter ironi i dessa afslöjanden. dem man
icke gerna vill höra i det nuvarande
Frankrike. Herrar professorers gamla
villfarelser kunna störtas, men aldrig mer folkets
vördnad tör marseljäsen och dess
komponist. Rouget de 1’Isle må nu hafva
varit rojalist eller republikan, så var hans
marseljäs dock från början med
republikens banér, och skall alltid så förblifva
bos franska folket. Då en gång den
projekterade statyn åt Rouget i hans
fädernestad aftäckes, skall denna fest komma att
firas icke af monarkister, utan af
republi-kanare. På god tro räkna de honom och
hans sång för deras, och må de allt
framgent göra det, ty de hafva beseglat denna
tro med sitt blod.



Schumannsfesten i Bonn.

Aftäckandet af minnesvården på
Scliu-manns graf d. 2 Maj hade till den eljest
så stilla staden framkallat en verklig
folkvandring. Bland de vid festen närvarande
märktes: fru Clara Schumann jemte barn,
Ferdinand Hiller,Johannes Brahms, G rimm
från Mtinster, Dietrich från Oldenburg,
Stockhauscn från Frankfurt, staden Koln’s
konsertkomité samt Giirzenich-orkestern
derstädes. Brahms (kompositör från Wien)
besteg dirigentplatsen — ett lätt tecken —
blåsarne angåfvo med ett sakta ackord
tonarten, och högtidligheterna inleddes med
en koral för kör samt blåsinstrumenter.
Derpå framträdde professor Schaafhausen
och höll festtalet.

*Vi stå på ett heligt rum”, begynte
talaren, »vid Robert Schumanns graf.»
Med en flyktig blick på Schumanns
betydelse och tillkomsten af minnesvården,
jemte några hjertliga tacksamhetsord till
alla dem, som härtill medverkat, öfvergick
talaren till besvarande af frågan: hvem
Schumann var, hvad han uträttat och
hvar-före vi egna honom en sådan vördnad.

I korta drag och med upphöjda,
inspirerade ord skildrades tondiktarens lif och
individualitet. Slutorden lydde: »hans

sång har ej förklingat, de strängar, han
stämt, de ljuda ännu alltid och skola
fortfarande ljuda, så länge känsliga hjertan
finnas. Så må då Din bild, store mästare,
skåda ned på oss; med vördnad skola alla
blicka upp till Dig.» Vid dessa ord
delade sig det täta omhöljet, och den vackra
minnesvården framträdde i klar
solbelysning. medan ur mästarens oratorium »Das
Paradies und die Peri» spelades den vackra
sången: »Sof nu och hvila i drömmar».

Fru Abt— Schumann i djup sorgdrägt,
hennes barn och familien Wieck, vänner och
beundrare nedlade på vårdens sockel
präktiga lagerkransar.

Ännu några talare uppträdde, och festen
slutade med en kör ur Mendelssohns Paulus:
»Siehe, wir preisen selig».

Professor Donndorf har med denna
minnesvård åter ansenligen höjt sitt
konstnärsnamn. Det hela är hållet ytterst enkelt.

B. Wickerlin förmodar med skäl att Rouget icke
sjelf har skrifvit ackompagnemanget till sina
sånger. Rouget de 1’Isle var amatör på violin och
stod i vänskapligaste förbindelse till flere den
tidens berömde komponister, isynnerhet Ignaz
Pleyel.

På en bred, fyrkantig sockel höjer sig en
längre tafvelformig, ofvantill afrundad sten,
på hvars öfre ända ses Schumanns
medal-| jongbild. dragen af en uppåtsträfvande
svan. Inunder stå de enkla orden: Robert
Schumann. Vid foten sitter mästarens
sångmö, hänryckt skådande upp till honom och
hållande i händerna den välförtjenta
lagerkransen: en äkta poetisk idé af
bildhuggaren är hufvudet, som bär de välbekanta
dragen af Clara Wick. På bägge sidor
sitta på särskildta socklar den sjungande
Psyche och den violinspelande Amor, två
geniefigurer, hvilka i realistiskt utförande
och tjusande uppfattning i sanning verka
förtrollande.

Ett groll.

Man har ofta förvånat sig, och det ännu
helt nyligen, då hans brefvexling utkom,
öfver Berlioz’ hållning vid tidpunkten för
det stormiga uppförandet af Wagners opera
i Paris; och man har länge förgäfves sökt
orsaken till fiendskapen mellan dessa stora
snillen, hvilka dock synas vara så nära
beslägtade med hvai andra.

Se här källan till detta groll:

Den bestämda brytningen mellan
Wagner och Berlioz inträffade, då den förre
gaf sina koncerter på italienska operan
1859, men de första tecknen till missnöje
från Berlioz’ sida gå tillbaka till den tid,
då denne, uteslutande hängifvande sig åt
komponerandet af Trojanerne, började inse
svårigheten att få sitt verk uppfördt på
operan i Paris. Från 1857 är han midt
uppi kompositionsfebern; han talar om sitt
antika sorgespel med flera framstående
konstkännare. I brist på musik, uppläser
han texten i salongerna, än hos Edouard
Bertin, än hemma hos sig sjelf och
öfver-allt mottager han de varmaste
lyckönskningar. På en soirée i Tuilerierna
samtalar kejsarinnan länge med honom om
pjesen, och han beslutar sig för att vid
lämpligt tillfälle uppläsa den för kejsaren,
men först då tre akter äro fullt färdiga,
så att den genast kan börja inöfvas på
operan, om befallning härtill skulle utgå
från högsta ort. Operan stod nemligen
den tiden under statens uppsigt och
styrdes omedelbart af Alphonse Royer, och
det saknar icke sitt intresse att se, hvad
Berlioz säger härom i sina bref: ’Operan
har alltid folk; man kan inte hindra
publiken att gå dit. Häraf en egenmäktighet
och vårdslöshet i styrelsen som öfvergär
alla föreställningar. Man behöfver blott
under fem eller sex månader spela La
Favorite, med text af direktören, och
Lucie, med text af direktören, och allt
går bra. För ögonblicket går det ännu
bättre, ty man spelar också la Magicienne,
likaledes med text af direktören — ehuru
Saint-Georges står uppgifven som
författaren . ..’

Ingick så år 1858. Under Januari
månad skrifver Berlioz ett långt och hjertligt
bret, uppfyldt af detaljer rörande
Trojanerne, till Btilow, med hvilken han stod
på bästa fot, och ett annat till sin son, i
hvilket han säger: ’För några dagar
sedan mottog jag ett långt bref från Btilow,
en måg till Liszt. Han berättar, att han

under eget anförande gifvit en konsert i
Bern och att han dervid med stor
framgång uppförde min ouverture till Cel/ini
och det lilla sångstycket: Den unge herden.
Denne unge man är en af de ifrigaste
anhängarne af den vansinniga skola, som
i Tyskland kallas framtidsmusiken. De
vilja icke affalla och önska nödvändigt att
jag ställer mig i spetsen för den och blir
deras fanbärare. Jag tiger och svarar ej
och kan ej annat än låta dem gå på;
förnuftigt folk skall nog inse det rätta .. .’ I
samma bref till sin son talar Berlioz om
en ny uppläsning af Trojanerne hos
Hit-torf, hans kamrat i institutet, inför en
stor samling målare, bildhuggare och
arkitekter, bland andra Mercey, direktör för
de sköna konsterna. ’Jag firade en
verk-j lig triumf’, skrifver han; ’åhörarne funno
! stycket storartadt och skönt och flera
gånger blef jag afbruten med applåder. Med
ett ord, detta har gifvit mig nytt mod att
afsluta mitt ofantliga partitur.’

Två eller tre månader senare beger han
sig till en mottagning i Tuilerierna,
säkerligen icke utan afsigt; kejsaren ser honom,
tilltalar honom, frågar honom om hans
opera och försäkrar honom, att det skulle
vara honom ett stort nöje att få höra
densamma. Helt lycklig härötver fattar
Berlioz det beslutet, att redan veckan
derpå begära audiens för att läsa pjesen för
kejsaren, och han tillägger dystert, då han
meddelar sin son denna nyhet: ’Jag har
mycker att säga kejsaren; måtte jag bara
inte glömma det vigtigaste! Utsigterna
äro icke ljusa för Trojanernas uppförande
’ på operan’.

Och hans mörka aningar slogo ej fel.
Hvarje bref till sonen innehöll hädanefter
endast dåliga nyheter i den här stilen:
’Ingenting nytt här; för närvarande gör
man om några scener i Herculanum. Mina
Trojaner ligga och vänta på, att operan
skall bli’ ledig. I dag hafva vi
Ponia-towski, efter honom kommer hertigen af
Gotha och under tiden öfversättes
Semi-ramis af Rossini’.

Och just under denna väntan och då
han, trött på afslag och uppskof, var nära
att börja underhandlingar med herr
Car-valho om uppförandet af hans opera på
Chåtelet, kom en kejserlig befallning om
inöfningen och uppförandet af Tannhäuser
på operan. Vid denna nyhet skummar
Berlioz af raseri, och alla hans bref
innehålla utfall mot Wagner . . .
Besynnerliga saker tilldraga sig inom vår
konstverld; på operan arbetas på
inöfvan-det af Wagners Tannhäuser, på
opéra-comique har man nyligen uppfört en
treakts operett af Offenbach (likaledes en
tysk!), som beskyddas af herr de Morny.
Läs min följetong i morgon om denna
skandal. . .’ — ’Allmänna opinionen kan
inte tåla, att jag inte sluppit in på operan,
då österrikiska sändebudet så lätt lyckats
införa Wagner .. .’ — ’Vår musikverld
är högst upprörd öfver den skandal, som
Tannhäusers uppförande skall åstadkomma:
öfverallt är man ursinnig, ministern
lem-nade repetitionen härom dagen högst
uppbragt ! Kejsaren är missnöjd; och dock
fins det beundrare af öfvertvgelse, till och
med bland fransmännen. Wagner är
tydligen galen. Liszt har inte kommit, han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free