Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. 1 Augusti 1880 - Adeline Patti (forts.) - Om Instrumentens psykologiska rôl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADELINE PATTI.
(Forts. fr. N:o i4).
Hennes repertoar bestod uteslutande af
muntra eller halft allvarsamma roller (’di
mezzo carattere’). Nu, då såväl rösten
som äfven hennes dramatiska talang
ansenligt utbildats, synes hon mest
fullkomlig i partier sådana som Zerlina i ’Don
Juan’, Norina i ’Don Pasquale’, Rosina i
’Barberaren’. Dessa förena sig också på
det naturligaste med sångerskans både
konstnärsindividualitet och kroppsdaning,
omständigheter, hvars utomordentliga vigt
icke alltid af kritiken tillräckligt beaktas.
Hon sjöng då (1863) dessa glada partier,
om också icke bättre, dock med mera lust
och ungdomligt öfvermod, än i dag, då
blott utpräglade dramatiska roller vinna
hennes fulla sympati. Lifvet har gjort
henne mera allvarlig. Böjelsen för det
tragiska facket rörde sig redan då mäktigt
hos den unga Patti. Hon hörde icke
gerna att man tillskref hennes egentliga
begåfning sådana roller, som de
ofvan-nämnde, och svarade mig en gång med
hufvudet tillbakakastadt: ’Jag är ingen
buffal’ Efter en föreställning af ’Don
Juan’ yttrade hon, på mitt beröm öfver
hennes Zerlina: ’Jag skulle hellre hafva
sjungit Donna Annas parti, och jag skall
också sjunga det’.
Före hennes afresa från Wien våren
1863 råkade hon ut för ett äfventyr, som (
kom att ändas först i London. Adelina \
varseblef nemligen på teatern en afton en
ung man, som oaflåtligt hade sina blickar
fastade på henne. ’Der är han igen’,
hviskade hon ängsligt till Strakosch. Den
elegante ynglingen var en belgisk baron
V., som öfverallt förföljde henne,
promenerade framför hennes fönster, försummade
aldrig att närvara, då hon åkte till eller
ifrån teatern, och bad på det enträgnaste
genom talrika ömma biljetter om tillåtelse
att våga besöka henne. Biljetterna
besvarades aldrig; Adelina lefde, som sagdt,
mycket indraget och gjorde sig dertill
gerna lustig öfver svärmiska beundrare.
Främmande för kärleken och dess
allvar och fallen för barnsliga puts, har hon j
möjligen någon gång på skämt koketterat
för den suckande riddaren Toggenburg
ock kanhända till och med låtit honom
förstå, att hon vore bevakad och sålunda
förhindrad, att mottaga något besök. Den
förälskade baronen fick nu i sitt hufvud,
att Adelina försmäktade i fruktansvärd
fångenskap hos sin fader och svåger,
hvar-ur han till hvarje pris måste rädda henne.
Han följde efter henne från Wien till
London, der han åvägabringade en rättslig
anklagelse emot Strakosch och den gamle j
Patti för det de, enligt angifvelsen, höllo |
henne fången, illa behandlade henne och
läto henne lida nöd. Baronen, hvilken
såsom minderårig icke var berättigad att
som åklagare uppträda inför rätten, hade
i sitt ställe en mr. M., hvilken i egenskap
af ’nexl friend’ till Adelina måste klaga
i hennes namn. Målet förekom den 12
Maj 1863. Det var en kort, men
egendomlig domstolsförhandling. Adelina
besvor, att hon aldrig förr sett sin föregifne
’next friend’, åklagaren, ej heller kände
hans namn, att anklagelsen tillkommit utan
hennes vetskap och vilja, och att hennes
fader och svåger städse omvårdade henne
på det kärleksfullaste och uppfyllde alla
hennes önskningar. Denna narraktiga för- |
handling måste tydligen sluta med ett
smädligt nederlag för den ridderlige ba- |
ronen af La Mancha och majoren Sancho
Pansa, som båda aldrig läto höra af sig
vidare.
IV.
Om våren 1867 kom Adelina till Paris.
På scenen hördes ingen ny roll utföras |
af henne; den italienska operapubliken
tillströmmade det oaktadt i massor, så snart
Patti sjöng. Hennes enskildta lif var
dere-mot långt ifrån detsamma som vid
Klostergatan i Wien. En elegant våning i j
* Avenue de PImptratrice’, besök i mängd |
och lysande soaréer, der urval af beröm- i
de personer träffades, bland andra den
genialiske tecknaren Gustave Doré och
den berömde sportmannen och
dansleda-ren vid det Napoleonska hofvet, marquis
de Caux. Båda desse herrar brunno
lifligt för Adelina. Hon behandlade dem
lika vänligt, utan att utmärka den ene
framför den andre och utan att tänka på
en förbindelse med någon af dem. Den
senares ihärdiga bemödanden segrade ändå
till slut, och deras förening skedde året
derpå i London.
En hvar, som sett Adelina umgås med
marquisen, vare sig före eller efter
bröllopet, bör vara öfvertygad om, att hon
icke af kärlek gifte sig med honom. Denna
känsla hade hon aldrig erfarit, och så
trodde hon sig lämplig att, utan detta för
henne okända element, kunna äkta en man,
som hon ansåg vara en
’accomplishedgentleman’. För henne, som man firade
såsom en drottning, stodo visserligen de
aristokratiska kretsarne öppna redan innan
hon blef markisinna, dock måtte titeln
och de höga förbindelser giftermålet
medförde helt visst hafva smickrat hennes ■
barnsliga sinne
(Forts.)
Om Instrumentens psykologiska
röl.
I Briissel har utgifvits en brochyr med
titeln: Lohengrin; instrumentation och
phi-losophi. Vi anföra i öfversättning derur
I de ställen, som bäst egna sig som
utdrag.
Författaren, herr Vanderstræten, säger
i förordet: »Lohengrin har den egenskapen
att uppväcka häftiga stridigheter och
framkalla liflig hänförelse.
Jag ämnar inte predika fullkomlig
enighet, hon är omöjlig att ernå.
Jag syftar endast att framhålla vissa
principer, hvilka det hädanefter vore
barnsligt att ej taga vara på.
Det öfriga är framtidens hemlighet.
* •
•
Harpan är ett ljusets instrument. Se’n
gråa forntiden har hon besjungit den
Alls-mäktiges egenskaper. David är härvidlag
legendens personifikation.
Lyran har tjenat samma ändamål. Orfei
och Amfions lyror hafva gjorts ryktbara
genom grekiska och latinska skalder.
Denna religiöst-mystiska symbolik
her-skar hela medeltiden igenom.
För att endast tala om det ärorika
Flandern, så förhöjdes der alla fromma
ceremonier medelst bruk af
stränginstru-menter.
Valet vexlade allt efter olika ställen,
tidskiften, eller i öfverensstämmelse med
den musik man ämnade utföra.
Lyran, harpan, psaltaren voro
förher-skande i den äldre medeltiden.
Räknadt från korstågen, är det lutan
som har företrädet; sedan kommer turen
till den //rsträngiga, fiolen och den
sju-strängiga fiolen och till hela familjen af
dylika stränginstrument.
De vid hafsstranden belägna städerna
bevarade i det längsta dessa
vördnadsvärda traditioner.
Särdeles i Fyrne återfinnes hela
attiraljen af strängaspel: sjusträngiga fiolen,
harpan, lutan, ända in i sextonde seklet.
Fyrne tyckes räcka handen öfver Oceanen
till det sångrika Skottland.
I Ostende yppar sig samma förhållande;
men Ostende har desslikes med den mest
skrupulösa noggranhet bevarat nedärfda
hemseder vid sina familjehögtider.
Man skulle kunna skrifva en hel bok
öfver traditionella plägseder, som der ända
till långt fram i sjuttonde seklet äro
rådande: egendomliga rester af hedendomen,
hvaraf böljornas signande vid S:t
Peters-festen synes mig vara kronan på verket.
Trumpeten och dess familj representera
auktoriteten, makten; det är det röda
instrumentet, om det tillåtes mig våga detta
epitet.
Vid trumpetljud defilerade Flanderns
magistrat; vid trumpetljud kungjorde han sina
förordningar.
Trumpeten stegrade också krigarmodet
och manade till strid. Städse har
soldatelementet i gamla flandriska plägseder
symboliserats af bastrumman, österländskt
instrument, och af tvärpipan, med henne
samhörigt instrument.
Och när de krigiska
sammangaddnin-garne i Flandern öfvergingo till föreningar
för nöje, efter mönstret af Burgunds
hertigar, fortsatte bastrumman och tvärpipan
att spela sin fordna egendomliga rol.
Operan Hugenotterna erbjuder ett
exempel på denna säregenhet i visan piff, paff!
som bildar, tillika med Luthers koral och
de parisiska klockljuden, det som är mest
anmärkningsvärdt i fråga om lokalfärg i
denna pjes.
Ännu i dag församla sig, i många
flandriska städer, bågskyttar, armborstskyttar
och karabinierer vid ljudet af dessa begge
instrument, så olikartade för öfrigt till
form och klangsätt. Det är likasom
jord-tomtarne Kabuters vid sidan af jättarne
Reuzen i vår uråldriga stass af
sinnebilder.
Emellan harpan som symbol för det
religiösa elementet öch trumpeten
betecknande för det borgerliga elementet,
placera sig, som ett slags mystiskt
föreningsband, den ljufva flöjten och den ömma
oboen, instrumenter för det fredliga lifvet,
tolkar för den lugna tillbakadragenheten,
likasom äfven för uppriktighet, naivitet
och oskuld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
