- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
103

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. 1 Augusti 1880 - Om Instrumentens psykologiska rôl - Operan och Konservatorium - Krönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Synnerligen försätter flöjten oss, tack
vare sina sammetslena och vågiga toner,
i en vek trånad. En engelsk författare
säger sig hafva sett ett barn skria och
gråta vid ljudet af en trumpet, och strax
derpå insomna vid ljudet af en flöjt.

Den bondqvicke oboen tolkar denna
urtid, då, enligt skalderna, menskligheten var
inbonad i fägnaden af en lycksalighet utan
gräns. »Oboen, landtlig och glad, säger
Grétry, tjenar också att indikera en stråle
af hopp midt uti qvalen.»

Grétry, såväl som en stor mängd
kompositörer, har endast ryckvis och
öfver-gående tagit sin tillflykt till dessa
orkesterns olika röster. Här ett lättjefullt
mellanspel, der ett hastigt öfvergående drag
i ackompanjemanget, der åter en trivial
insats.

Det mera djupgående rigtiga förhållandet
emellan dessa tonfärger har aldrig annat
än slumpvis haft en generel
sammanfattning.

Wagner har deraf gjort typer, hvari
karaktererna införlifvas och förkroppsligas.

Det är ej längre för dessa instrumenter
fråga om att inskränka sig till ett enkelt
återgifvande af hjertats känslor, själens
intryck. De måste blifva till en lefvande
syntés, motsvarande en situation, ett ställe
i handlingen, och som skall från de först
hörda takterna göra af personagen en
engel eller ett monster.

Den instrumentiva typen skall steg för
steg följa denna personage genom dramats
utvecklingsskeden, och icke öfverge
densamme förrän hans handlingsingrepp till
fullo upphört.

Man får sålunda ett särskildt instrument
för att individualisera Elsa, den unga
oskyldiga flickan; Lohengrin, det öfvernaturliga
sändebudet; Ortrud, den onda principen;
Tyske kejsaren, den suveräna myndigheten.

Dessa karakterer äro så tydligt
tecknade. att man utan möda skulle kunna
urskilja dem ulan tillhjelp af ordet eller
den teatraliska apparaten.

Operan och Konservatorium.

De Kongl. teatrarnes verksamhet
för-tynges, enligt hvad de dagliga tidningarne
haft att förmäla, för det kommande af en
betydlig skuld. Vid bedömandet af
orsakerna till detta förhållande, för så vidt
som vidkommande Operan ensamt, synes
det oss som lade man i allmänhet en allt
för ringa vigt vid den omständigheten,
att numera så godt som intet hos oss i
operaväg vidare komponeras, hvilket ju förr
eller sednare måste följdriktigt leda till
repertoarens betänkliga förnötning och
för-ödsligande. Ty om man än så flitigt och
nitiskt vore betänkt på införandet och
uppsättandet af utländska nya stycken, skulle
allmänhetens intresse dock icke förthy
slappas, såvida icke allt emellanåt någon
inhemsk ny operaprodukt, skjutande fram ur
sitt intet, banar sig väg till repertoaren
och, på samma gång den stegrar
nyfikenheten, lifvar och stärker
nationalmedve-tandet samt sålunda sätter lifsandarne i en
välbehöflig rörelse. En nationalopera,
nästan uteslutande hänvisad till utländsk
repertoar, liknar en tidning, lefvande på öf-

versättningar, samt måste följaktligen hålla
tillgodo med en förminskad publik. Men
sadant rår nu ej k. Teaterdirektionen för.
Orsakerna äro mera djuptliggande. Vid
jemförelse emellan den liffullt stegrade
musikproduktion, som för närvarande råder
och länge rådt i Italien, i Frankrike, i
Tyskland, i Norge ej förglömmandes, och
det tillstånd som härutinnan hos oss sjelfva
förefinnes, framställer sig den frågan, om
Sverige måhända för det kommande ej
vidare ämnar göra anspråk på en
berättigad plats bland verkligt musikaliska
nationer, utan kanske blygsamt ernar åtnöja
sig med att bänkas nedom t. ex. England,
Holland, Amerika, m. fl. mycket praktiska,
men likafullt temligen omusikaliska folk,
hvilkas materiella rikedom dock till
någon del får lof att utjemna missförhållandet.
Häri, eller i den ringa musikaliska
produktionen samt i det tryck, de ogynsamma
inre och yttre omständigheter (i denna
tidning påpekade), hvaraf hon lider och
hvaraf hon fjettras, ligger till ej ringa del
orsaken till nationaloperans för närvarande
ej särdeles hugneliga utsigter. Att
musikaliska akademien icke under förflutna
årtionden lyckats utbilda någon komponist
må ej förtydas, enär hennes statsanslag,
fördeladt för helt andra ändamål,
ursprungligen afsåg organisthildningen (hvilken ej
ens omfattar kännedom om en så enkel
sak som kyrkotonarterne). Men som det
emellertid är af vigt, i enlighet med hvad
vi visat, ej mindre för Operans bestånd,
än ock för vår hela musikaliska prestige,
att något göres för tillvaratagandet och
bearbetningen af de musikaliska idéskatter,
som dock otvifvelaktigt ligga på djupet hos
vår nation, och hvarpå vi hafva så
ekla-tanta bevis, så anse vi det för
oundgängligen nödvändigt att staten anvisar medel
i och för upprättande af en
kompositions-klass vid konservatorium — förstås under
uttryckligt förbehåll att den komme att
skötas af kompetent person. Ty den
styf-moderlighet, hvarmed svenska staten
hit-tils behandlat detta så all vigtiga ämne
hotar nu med en betänklig återverkan, i form
af musikalstringens absoluta försinande och
dermed i sammanhang stående
förslapp-ning af allmänhetens intresse för allt hvad
tonkonst heter, samt med åtföljande
stängning af Thaliatemplen.

Var i N:o 13 intagna
koralmötes-recension blef, i följd af en ofullständigt
oss meddelad uppgift, ej fullt exakt på det
ställe, hvarest professor Ribhings
anförande öfver ’Pauli musikaliska auktoritet’
om-nämnes, der följande tillägg ur talarens
yttrande bordt göras: ’Nu tör någon
invända att detta första tillstånd var det
bästa; nåväl etc:’ hvilket förorsakar, att
i de ur sagda yttrande af oss dragna begge
första slutföljderna i vår lilla sidoblick
förfalla.

Krönika.

Den berömde Ehrensvärd skref en gång
en äfven lika så berömd karakteristik
öfver nationerna och hvarur man har
det gamla bekanta: Svensken är trög,

full af hetsigheter. Huru tacksamt skulle
det ej vara att i våra dagar, på
grund af förnyade iakttagelser, särdeles
inom tonkonstens område, yttermera
förfullständiga kännedomen af dessa
nationella karaktersdrag. Och har icke
Con-fucius en gång sagt: * Vill man lära känna
huru ett land styres, så bör man lyssna
till dess musik’. Naturligtvis resulterar
ett lands musikaliska tillstånd i lika mån
af det nationella skaplynnet och af det
hägn och den omvårdnad konsten der
åtnjuter; men ej heller far ett något, som
kallas tidsandan, försummas tagas med i
räkningen. Ej är denna alltid lika
gyn-sam. En materialiserad tidsanda
behöf-ver inga andra toner än kaféets polkor,
ingen annan dikt än den vakna drömmen
om svindlande spekulationer. Den konst,
som nämner sig ett barn af en dylik
tidsanda, har ingen tillvaro, hvarken i det
närvarande, tillkommande eller det
förflutna.

Det ytliga, skajiga, flacka, bara, är en
fiendskap emot konsten. Musiken är ett
barn af Tron och af den romantiska
kärleken. Tonkonsten tillkommer, kanhända
i främsta rummet, den stora, den herrliga
uppgiften att bilda en motvigt mot
men-niskoandens alla förvillelser, mot
förvrängda tidsläror, mot materialism och
pessimism, men framför allt mot ytligheten och
mot flackheten.

Denna uppgift genomför den ock
segerrikt allestädes der, hvarest himlen ej
till-slutits genom fördomar, högmod, kastanda,
afund och löjlig rangsjuka.

Ett bevis härpå lemnar vår tids rika
tonlif å kontinenten. Detta är så yppigt,
så omhuldadt, så flödande rikt på
företeelser, att vi, för att redogöra härför,
egentligen icke skulle haft plats för dessa
reflexioner i vårt blad. Emellertid: dixi et
salvavi an imam.

Der Ring der Nibelungen, af Wagner,
har i sommar uppförts i Leipzig och det
under rätt gynsamma auspicier. En mycket
välvillig recensent yttrar dock: ’Till och
- med de, som mycket sysselsatt sig med
Wagners musik och diktning, och
följaktligen införlifvat sig dermed, skola ge mig
rätt deruti, att, trots sin rikedom, det
Wagnerska konstverket dock tröttar, så
snart som nyckeln till dess uppfattande,
ordet, om ock blott för ett ögonblick
fattas oss.

Som bekant representeras
framtidsmu-siken jemväl af Franz Liszt, hvilken just
på ålderdomen blifvit mycket produktiv.
Hans oratorium Christus har vid flera af
de nyligen i Tyskland firade musikfesterna
haft stor framgång, likaså åtskilliga af
hans Sy mphonische Dich tungen, t. ex.
Dante-symfemhn, så att han till och med blifvit
hedrad med benämningen »musikalisk
reformator’. Ja, väl är friheten hos dessa
, tonsättare tillbörligen representerad; men
huru det är med dess motvigt
innerligheten, får historien väl i sinom tid döma
om. Emellertid är lifaktigheten ett
faktum.

Theodor Gouvy heter en ny fransysk
tonsättare, som, utbildad i tysk skola, hos
Dehn, har skrifvit ett Staba t mater, på
försommaren uppfördt och utgifvet i Leip-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free